Visar 2 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #45674
      Åza Sjöstam
      Deltagare

        “Gå” är en av mina favoritnoveller i boken. Den är oändligt sorgsen och skiljer sig lite från de andra novellerna som är skrivna med mer humor. Jag har både läst och lyssnat på novellen flera gånger nu och jag tycker att hon beskriver sorgen så målande att man nästan känner den själv. Under den långa vandringen bearbetar hon sin sorg med hjälp av de människor hon möter efter vägen och de platser hon passerar. Jag vet inte om det är en fördom, men norrlänningar beskrivs ju ofta som tysta och tappra, “det är bara att bita ihop”, så det kanske stämmer som kvinnan i novellen säger att ” så här hanterar man inte sorg där hon kommer ifrån”.

      • #45614
        Hanna
        Deltagare

          Jag tycker så mycket om den här novellen. Den var nog den sorgligaste i samlingen men också den mest finstämda. Den känns skriven med omsorg.

          Jag tror absolut att geografin kan ha relevans i hur en hanterar och visar sorg, men att det bottnar mycket i sammanhang. En är ju alltid en del av grupp och en gruppmentalitet, på gott och ont. I novellen har kvinnan förlorat ett barn, en sorg som känns oändligt tung. Jag tänker att många skräms av en sådan sorg: vad ska en säga, hur ska en bete sig. Istället för att riskera att säga fel säger en ingenting alls. Då blir den som sörjer än mer ensam.

          Jag tror att vi som svenskar i stort är dåliga på att prata om sorg.
          Hur tänker ni andra?

          • #45676
            Åza Sjöstam
            Deltagare

              Jag tror absolut att många värjer sig för att prata om sorg, vilket är synd för många som upplevt sorg och förluster vill ju gärna prata om det och tycker att det är värre när folk inte säger någonting. Det är något att öva på och kanske inte vara så rädd för att säga fel.

          • #44338

            Novellen handlar om en kvinna som förlorat sitt barn. För att bearbeta sorgen ger hon sig ut på en lång vandring från Gällivare till Jämtland. Läsaren får följa med i vad som händer i kvinnans huvud under färden.

            • På sidan 206 står det: ”Kvinnan kände sig återigen larvig, så här hanterade man inte sorg där hon kom ifrån, och hon var glad att ingen kunde se in i hennes huvud.” Tror du att det finns geografiska skillnader i hur det anses ”normalt” att visa sorg?

            • Dela gärna med dig av dina egna känslor, tankar och funderingar som dök upp under läsningen och ställ gärna egna frågor.

        Visar 2 svarstrådar
        • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.