[Chris Aronsson]

Den här novellen läste jag sist, den kändes lite tung. Särskilt för att man blir som så upprörd över mannens otäcka beteende mot henne när hon vill bryta deras relation. Hur många kvinnor utsätts och utnyttjas inte så här och liknande situationer. Norlin får så tydligt fram att det handlar om makt, inte ens en ömsesidig relation och trevligt sex utan just utövande av makt.
Men hon får sin revansch ioch med pengarna hon får, att hon kan starta om med sin dotter med bättre förutsättningar. Och att kvinnan hon anförtror sej åt får sin advokatson att kontakta karleländet.
Intressant att fundera över om man ärver ”dåligt manstycke” eller inte. Tänker att det mer är så att människor lär sej ett beteende när man växer upp och upprepar det, kanske inte ens medvetet. Bor man sen på en liten ort där alla känner alla så är det nog lätt att få ett omdöme och fördomar mot sej som ”smittar” av sej på en hel familj och kommande generationer. Och det negativa man får höra börjar man tro på och leva upp till.
En vändpunkt när en av hennes gamlingar berättar om mostern och ger en annan mer positiv bild än hon fått av sin mamma. Känns som det slutar bra för den lilla familjen. Undrade bara lite över bilden av pappan hon ger sin dotter. Kanske bra att hon får en fin och positiv bild, eller vad händer om dottern en dag får reda på sanningen?

[Åza Sjöstam]

Ja, precis! Vad händer om/när dottern får reda på sanningen? Intressant att läsa dina tankar om denna dystra novell.

[Åza Sjöstam]

Arvsled är en av de jobbigaste novellerna att läsa tycker jag, och så otroligt bra skriven. Den ensamma mammans kamp för att få ihop pengar för dagen till sig och sin dotter och så mycket skit hon får ta från människor hon möter, både i hemtjänsten och på andra ställen.

Jag tycker följande stycke från s 161-162 är så talande: ”Nikodemus sitter redan vid orgeln när jag kommer. ”Jag har väntat på dig!” säger han förväntansfullt. Men jag orkar inte, jag kan inte. Jag säger att jag är ledsen men jag orkar inte idag. Jag ser hans besvikna blick när jag bara tvättar och torkar och inte dansar och ler. Jag är så less på att vara det enda leende han får idag. Jag kan inte ge det idag. Jag vill skrika: ”Ring upp din jävla familj och kräv att de ska hälsa på nån enda gång. Du är världens finaste person, jag är säker på att du var världens finaste pappa.” Jag hade dött av glädje om min skitpappa hade varit en miljondels av den människa som du är. Jag orkar inte väga upp din orättvisa helt själv, idag orkar jag det inte. Det är ingen som har lett mot mig, alla de där dagarna var det ingen som log mot mig.”

Sista raden är så sorglig!

Arvsled finns också som fristående novell utgiven av Novellix.

[Vindelns bibliotek]

Arvsled handlar om en ensam mamma som jobbar inom hemtjänsten och ständigt träffar fel män. Hon blir dömd och bedömd och tvingas leva med bilden av sig själv, med fördomar och förväntningar från både omgivningen och sig själv.

• På sidan 154 får berättarjaget höra att hon är ”chanslös för att morsan hade en dålig karl och mammas morsa hade en dålig karl och mormors morsa hade en dålig karl” … ”Såna här saker vandrar i släkter.” Vad tänker du om det? Kan ”dåligt manstycke” gå i arv?

• Dela gärna med dig av dina egna känslor, tankar och funderingar som dök upp under läsningen och ställ gärna egna frågor.

• Detta ämne redigerades för 1 år, 7 månader sedan av Vindelns bibliotek.
• Detta ämne redigerades för 1 år, 7 månader sedan av Vindelns bibliotek.

[Författare]

Inlägg