[Katarina Perämäki]

Som många har svarat så är Elin Anna Labbas verkligen fina och smärtsamma skildring av de tvångsförflyttande samerna som fick lämna sina släktingar och sitt landskap som de älskade, en stark bok. Marker som de vandrat med sina renar i generationer. Marker som de slagit upp din kåta på och känt innan och utantill. Den sorgen får Labba fram väldigt fint i sin bok och jag börjar själv reflektera mycket över min längtan tillbaka till mina rötter och dess landskap. Den känslan sitter i ens själ och under våren blir jag själv lite rastlös och vill dra iväg till fjälls så tack vare boken inser jag vikten av att lyssna inåt. Hon lyfter en viktig och smärtsam historia som gör att om tvångsförflyttningarna historiskt tas på allvar så kan det läka många släkter. Labba väver fram historien på ett poetiskt och fint sätt. Tack Elin Anna Labba för en viktig bok.

[Chris Aronsson]

Varit mycket som berört en i läsningen. Som Sara skrev är det lätt att tänka sej in i att behöva lämna en plats man älskar, som vi alla har, och där markerna och allt har sån betydelse. Som en kvinna sa, när de inte ens fått veta innan att de inte skulle få komma tillbaka, att hon velat ta ett annat farväl av platsen och människorna. Och de som lämnade barn som de sen inte fick se på länge. Det var så grymt, en fruktansvärd grym behandling av människor.

Annat jag reagerade på var inställning hos myndigheterna, att nomader som flyttar kan man också flytta på hursomhelst. En okunskap och nonchalans som samerna drabbas av. Och rasism. Labba beskriver så bra vilket elände med att tvingas flytta på sej om och om igen, hur de fick slita, förlora renar som drar norröver till sina rätta marker, hamna i landskap som känns helt främmande, känna sej ovälkomna, möta ett annat språk och andra vanor för renskötseln osv.
Och att inte altid få bosätta sej nära familj och vänner. Tappa släktband. Labba skriver att hon ser ett mönster i hur kvinnorna blev mest utsatta av detta. Och att jojken tystnade för att allt känns så främmande, man har inte samma relation till marken.

[Chris Aronsson]

Kollade in ett par lappar i början av boken, funderingar jag glömt jag hade där. Varit så många berättelser man berörts av. Iallafall sid 23 där Anne Marja är i sommarlandet, på norska sidan och det står att de klassas som svenska medborgare. Och då undrar jag vad som avgjorde vilket medborgarskap man skulle ha? Var det nåt godtyckligt? Var det norska staten som tydligen ville bli av med samerna och renskötseln som tyckte de skulle höra till Sverige? På sid 32 står om norska statens ideer om att marken ska vara till odling, synen på samer och renskötseln, att samer inte är lika utvecklade och deras kultur på utdöende. Det var nåt jag inte visste. Trodde det finns samer o renskötsel i Nordnorge men det kanske det inte gör? Nån som vet mer om detta eller var det finns nåt mer att läsa om detta?

[Sara Larsson]

Jag tittade på en serie på SVT som heter Tvångförflyttningar där man får följa detta, lite som i boken vi läst. I den dokumentärserien så hävdades det att samerna fick välja vilket land de skulle anses vara medborgare i. De som använda både finsk, svensk och norska land valde tydligen att bli svenska medborgare i samband med att gränsen mellan Finland och Norge stängdes eftersom de då kunde fortsätta att flytta till Norge via den Svenska gränsen.

Om ni inte har sett den dokumentärserien så är det ett tips från mig. Se den.

Egentligen vet jag inte hur det gick till när medborgarskapet bestämdes, men till viss del kan det ha varit slumpartat eller frivilligt.

Visst finns det samer och renskötare i Nordnorge. Faktum är att de flesta samer och de samhällen där samer lever i majoritet finns i Nordnorge. Däremot har Norge haft en tydligt uttalad förnorskningspolitik som sannolikt bidrog till deras tydliga syn på renskötseln i området och deras avoga inställning till renskötare. Att de då kunde betraktas som svenska medborgare var säkert praktiskt för Norge som vill hålla på med förnorskningspolitik.

Kanske hade Norge en så tydlig förnorskningspolitik just för att samerna är fler i Norge än i Sverige och har starkare samhällen. I Sverige behövdes ingen tydlig försvenkningspolitik. Här räckte det med att bara ignorera samernas behov och ta ifrån dem renskötseln så blev de svenska per automatik. Så tänker jag.

[Mari Ellingsen]

Kom på en sak till. Har under denna tid även läst boken ”Stöld” av Ann Helen L. Upplevde att dessa två böcker berikade varandra. Två olika mynt av historien.

[Mari Ellingsen]

Svenska folket har aldrig fått kunskap om samhällets behandling av landets urfolk. Det är först nu när samer själva lyfter bort täcket som mörkat detta som folk kan bli medvetna om detta. Och det är så viktigt. Och det är så skämmigt. Tänker mycket på alla fördomar, allt hat som byggts upp som är så förstörande på olika platser. Inbillar mig att om det hade funnits kunskap om samernas histora hos de som flyttat in i Sapmi kanske en annan ödmjukhet och förståelse för varandras olikheter hade funnits?
När jag nu funderar på texten dyker det upp en fråga i mig, om en historia som också behöver berättas. Den om hur det var för de samer som redan levde i inflyttningsområdena. Visste de att det skulle komma samer med renar norrifrån?
Tänk om staten kunde vara ärlig och berätta hur allt gick till på riktigt.
Kärleken till marken förmedlas så fint i boken, vördnaden och samhörigheten med jorden är så vacker.

[Åza Sjöstam]

Där har du ett bra ämne för en bok!
Jag håller också på att läsa Stöld nu, verkligen bra. En riktig bladvändare! I näst senaste numret av Vi läser finns en bra intervju med Ann-Helén Laestadius där hon bl a skriver att hon var väldigt nervös inför boksläppet eftersom ämnet är känsligt och hon vet inte hur den kommer att mottas.

[Åza Sjöstam]

För min del kände jag direkt när jag började läsa boken en slags skam över att detta är en del av Sveriges historia som jag knappt visste något om. Jag minns inte att vi fick lära oss något om tvångsförflyttningar av samer i skolan, har någon av er andra något minne av att det togs upp i skolan när ni var barn? Varje berättelse i boken har berört mig, till exempel kapitlet om rasbiologiska undersökningar på sidan 142. Avskyvärt!

Jag känner också att detta är en bok som kräver eftertanke och reflektion och det har varit väldigt givande att läsa era tankar och kommentarer kring texterna och bilderna. Jag säger som Sara sa tidigare att nu måste jag läsa boken igen, denna gång med nya ögon och insikter.

[Sara Larsson]

Jag fastnade tidigt i det återkommande berättelserna om hur samerna som tvingades lämna platser berättade om hur de aktivt sade adjö till platser, träd och stigar. Det berörde mig och gjorde mig lite förvånad. Det är inte så ofta man pratar om sådant idag. Att man har en relation med naturen på det sättet att man kan samtala eller föra dialog med t.ex. ett träd. Jag tror att när detta beskrevs så blev det så verkligt för mig personligen. Jag kunde verkligen föreställa mig hur det skulle vara att tvingas lämna en älskad plats och då bestämma hur man ska ta avsked. Jag vet flera platser som jag då skulle vilja besöka och säga hej då till, enskilda träd, stigar eller vattendrag. För mig gjorde denna detalj att människorna i berättelsen kändes så nära och verkliga, inte bara figurer i en bok utan människor som jag kan identifiera mig med.

[Vindelns bibliotek]

Är det något särskilt som du gått och tänkt på när du läst boken? Något som berört särskilt och väckt tankar hos dig? Det kanske är en enskild händelse eller något som är genomgående i boken. Det kan vara en liten detalj eller något stort. Berätta gärna om det. Varför tror du att just detta fastnat i dina tankar?

[Författare]

Inlägg