[Annelise]

Boken skapar en helhet; de som drabbades och storsamhällets syn. Personligen tycker jag att den är tungsam. Berättelserna ligger alldeles för nära.

[Sara Larsson]

Jag har upplevt denna bok som väldigt inbjudande redan innan jag läst den. Jag har längtat efter att läsa den. Och nu när jag läst den vill jag läsa den igen. Jag tror det är just det med växlingen mellan bilder, personliga berättelser och myndighetsdokument. Som att denna kombination gör att det går att hitta nya saker hela tiden, nya vinklingar och tolkningar.

[Chris Aronsson]

Det är en väldigt vacker bok. Snygg grafisk form, svartvita bilder förutom några naturbilder på omslagssidorna och kontrasten med ” invikningssidans” färgranna band. (Vad det nu heter på bok-språk?) Gillar upplägget hon valt; att varva den egna texten med utdrag ur intervjuer och myndighetsdokument, bilder och tidningsklipp mm. En mycket personlig bok. Och lättare att ta in ett tungt ämne tycker jag.
Det blir väldigt avslöjande att läsa vad lappfogden Holm skrivit på s 47, att ”Flyttningarna..ha lapparna med glädje verkställt trots de många svårigheter”..osv som kontrast till den sorg och det tvång som man i verkligheten känt och som kommer fram i berättelserna. Just att han skriver ”med glädje” är lite svårsmält.

[Åza Sjöstam]

Bilderna och berättelserna kompletterar verkligen varandra och är lika viktiga för att förmedla budskapet med boken, tycker jag. Jag gillar hur författaren blandar citat, utdrag ur dokument, bilder och tolkningar av muntliga intervjuer.

Flera berättelser (eller alla) berörde mig djupt, men kanske särskilt den på sidan 95 och framåt; “Det här har Gud bett djävulen att göra”, som är berättad av Biito Biera och handlar om när hans fru Ánne dog i barnsäng tillsammans med barnet. De hade endast varit gifta i ett år. Så oerhört tragiskt!

På sidan 105 står det om hur konflikterna tilltar när olika samebyar tvingas flytta ihop, men lappväsendet försäkrar att allt kommer att bli bättre och att de nyinflyttade kommer att anpassa sig. Uppfriskande är det då att läsa om hur de nyinflyttade samerna har sina egna sätt att protestera. Citat:
“Själva arbetar de nyinflyttade i en annan riktning. Utan att göra så stort väsen av det flyttar de närmare varandra. “Smyger” som de själva säger. Om någon klagar finns det ofta en passande anledning, som att de inte kunde flytta vidare, föret blev för dåligt. De förhalar och ursäktar sig. De äldre tycker om att berätta om det här, att det mitt i all underordning fanns en liten gnutta protest. Humorn är som en beaska som man kan dra om sig när det drar för kallt.”

[Mari Ellingsen]

Ja, Biito Bieras berättelse är stark. Både om hur svåra villkoren var men också fint beskrivet hur han lyssnar till tecken som talar till honom. Och tänk att springa 5 mil till närmsta telefon! Vilken sorg för honom.

[Mari Ellingsen]

Jag upplever kombination av text och bild som väldigt berörande. Hela boken berör och upprör för mig. Men kapitel 9 från sid 129 ger mig en verklig känsla av vilka vedermödor de får gå igenom. Att klara detta utan att ge upp och totalt bryta ihop vittnar ju om en oerhörd styrka hos dessa människor. Som symbolen om fjällbjörken so böjer sig men inte går av.

[Åza Sjöstam]

Ja, den berättelsen är verkligen stark. På flera ställen i boken står det om att renarna vänder om och går norrut igen och samerna kan ingenting göra för att stoppa dem. Någonstans står de att de då blir väldigt bittra mot “herrarna med makt”.

[Vindelns bibliotek]

Vad tycker du om det sätt som boken är skriven på, när bilder varvas med berättelser och intervjuer? Var det någon av berättelserna i boken som berörde dig särskilt? Varför?

Det är fritt fram även för er deltagare att skriva egna frågor och dela med er av funderingar kring boken. Var inte blyga! :-)

[Författare]

Inlägg