[Bibliotekarie Maria]

Jag tycker om att dikterna utgår från en verklighet som är igenkänd, en trädgård, sedan öppnar sig den verkligheten och blir till större, existentiella frågor om liv, död, förgänglighet, kontinuitet. En favorit är den sista dikten: De vita liljorna. “En man och en kvinna sår/en trädgård mellan sig som en säng/av stjärnor och medan de dröjer /sig kvar där under/sommarkvällarna/kallnar kvällarna/i takt med deras rädsla: att allt/detta kan upphöra och/ödeläggas”.

[Agneta Hedlund]

Jag läste om De vita liljorna på nytt. Ja, det är en mycket stämningsfull dikt! Den säger mycket om människan och om livets gång, naturens eviga kretslopp och vår rädsla för att möta döden, dödsångesten. Den och flera av hennes dikter uppfattar jag också som att genomgå en kris, en personlig kris och att ta sig igenom den, starkare med en ny blick på det levande och världen.

[Anonym]

Vad tycker du om i dikterna, till exempel stämningar, bilder, rytmen i språket?

[Författare]

Inlägg