[Maria (bibliotekarie Norrköping stadsbibliotek)]

Jag fastnade för Sandrines kamp att förhålla sig till traumat med Sascha. Jag tycker det genomgående i boken. Det påverkar ju hennes liv på många sätt. Dels svårigheten att ta sig an Vera, dels hennes funderingar på om Ivans avståndstagande beror på hennes bakgrund, att hon är besudlad på något vis. Men jag tänker även på hennes ständigt dåliga samvete och skam att Levi kan ha sett henne tillsammans med Sascha i Levis hus och trott att Sandrine var där av fri vilja och inte för att överleva. Det är ju en annan ständig kamp inom Sandrine – tiden med Sascha. Varför gjorde hon inte mer?

citat s. 261: ”Vare sig våld eller tvång hade han [Levi] sett. Det måste i alla fall ha sett ut som någon sorts frivillighet. Inte bara sett ut – nej, hur jag än gräver i minnena kan jag inte komma ihåg en enda gång då Sascha egentligen hotade mig. Att han någonsin verkligen tvingade mig att bli kvar hos honom. Ändå var det till honom jag höll mig.”

Sen kommer en mer träffande mening efter: ”Allt jag gjorde för att få leva. Utan att tänka på att jag sedan också måste leva med det.”
Jag vill skaka om Sandrine när hon klandrar sig själv. Det var ju ”för att få leva” som hon stannade kvar. Hon hade ju sett hur kallblodig Sascha kunde vara. Detta låter precis som en destruktiv relation. Går att analysera sönder totalt och skambelägga men det är ju överlevnadsinstinkt. Man måste inte vara fastbunden för att vara ofri. Och hon tar sig ju därifrån sen, till slut.

Att hon möjligen är passiv ser jag som ett resultat av hennes sorg och trauma. Att hon aktivt sen ger sig iväg efter Levi ger något konkret mål och en möjlighet till trygghet och något bekant från den gamla tiden.

[Lolmak]

Sandrine är ganska passiv genomgående i boken ända till sista delen då hon flyr. Hon flyr iofs från Sasha tidigt men hamnar igen i ett tillstånd nära apati. Det är som att saker/livet drabbar henne och hon är mer av en betraktare än den som aktivt tar beslut och bestämmer över sitt liv. FÖrvisso försvårande omständigheter pga svår uppväxt och krig…men jag uppfattar att hon inte upplever ansvar för sina handlingar.

[Anna (bibliotekarie Norrköping stadsbibliotek)]

Intressant analys Lolmak!
Jag tolkar det som att passiviteten är Sandrines sätt att skydda sig.
Att reagera på sin omgivning istället för att agera.

Samtidigt leder passiviteten till ett liv där hon inte har något att säga till om.
Vilket såklart också förstärks av hela Cederfamiljens inställning.
Hon finns där för att skydda Ivans och familjens ställning i samhället.

Jag funderar på om hon hade varit mer aktiv i ett annat sammanhang där hon inte hållits med så hårda tyglar.
Om hon hade uppmuntrats till ett liv utanför den instängda våningen.

Vad tror ni?

[Lolmak]

Svårt att svara på…Kanske hade hon hamnat i en ännu sämre miljö? Jag menar inte att skylla på ”offret”, men det är svårt att se hur hon hade kunnat få en lycklig tillvaro utifrån hennes bakgrund och situation. Egentligen var ju hennes liv ganska bedrövligt även tidigare, bortsett från ljuspunkten Levi. Vet inte vad som hade kunnat bli en naturlig utveckling av det.

[Anna (bibliotekarie Norrköping stadsbibliotek)]

Intressant resonenmag! Kan du berätta vad du tänker med en ännu sämre miljö? Att Cederfamiljen ändå var ett okej alternativ med tanke på att hon kanske inte hade kunnat bli lycklig var hon än befann sig?

[Lolmak]

Jag tycker i och för sig att Cederfamiljen var förfärlig. Men- hon kunde åtminstone få de basala mänskliga behoven tillfredsställda. Men anta att hon hade behövt kämpa för att få mat och tak över huvudet (hemlös, prostitution, osv)…då hade hon kanske inte fått möjligheten att ta sig därifrån.

[Norrköping stadsbibliotek]

Sandrines karaktärsutveckling är intressant. Hur tänkte du kring hennes handlingar och icke-handlingar? Hennes relation till och syn på sin egen dotter?

Starta gärna en valfri diskussion! Här finns det nog ämnen att gräva i.

[Författare]

Inlägg