Jag fastnade för Sandrines kamp att förhålla sig till traumat med Sascha. Jag tycker det genomgående i boken. Det påverkar ju hennes liv på många sätt. Dels svårigheten att ta sig an Vera, dels hennes funderingar på om Ivans avståndstagande beror på hennes bakgrund, att hon är besudlad på något vis. Men jag tänker även på hennes ständigt dåliga samvete och skam att Levi kan ha sett henne tillsammans med Sascha i Levis hus och trott att Sandrine var där av fri vilja och inte för att överleva. Det är ju en annan ständig kamp inom Sandrine – tiden med Sascha. Varför gjorde hon inte mer?
citat s. 261: “Vare sig våld eller tvång hade han [Levi] sett. Det måste i alla fall ha sett ut som någon sorts frivillighet. Inte bara sett ut – nej, hur jag än gräver i minnena kan jag inte komma ihåg en enda gång då Sascha egentligen hotade mig. Att han någonsin verkligen tvingade mig att bli kvar hos honom. Ändå var det till honom jag höll mig.”
Sen kommer en mer träffande mening efter: “Allt jag gjorde för att få leva. Utan att tänka på att jag sedan också måste leva med det.”
Jag vill skaka om Sandrine när hon klandrar sig själv. Det var ju “för att få leva” som hon stannade kvar. Hon hade ju sett hur kallblodig Sascha kunde vara. Detta låter precis som en destruktiv relation. Går att analysera sönder totalt och skambelägga men det är ju överlevnadsinstinkt. Man måste inte vara fastbunden för att vara ofri. Och hon tar sig ju därifrån sen, till slut.
Att hon möjligen är passiv ser jag som ett resultat av hennes sorg och trauma. Att hon aktivt sen ger sig iväg efter Levi ger något konkret mål och en möjlighet till trygghet och något bekant från den gamla tiden.