[Sofia Olausson]

Det är som tidigare sagts ett språk som mest består av inre monologer. Det är också Jimmys reflektioner som driver handlingen framåt. Någon tredje, allvetande författarröst finns inte. Det gör att man som läsare kommer väldigt nära Jimmy. Språket bidrar också som tidigare sagts av en stor känsla av isolering – ensamhet.

[Fredrik]

Håller väl med om det mesta som sagts om språket… Något som stör min läsning är när det skrivs på engelska… man fattar väl att de pratas engelska när Jimmy befinner sig i Australien? Eller har jag fel?

[Alma Kilander]

Jag reagerade också på de engelska meningarna, och blev osäker på om det betydde att de pratade både svenska och engelska. Jag funderar på om det beror på att författaren inte hittat något bra uttryck på svenska? Tanken är kanske att man ska läsa de engelska fraserna med nyzeeländsk accent…

[Bokcirklar på Göteborgs stadsbibliotek]

Malins kommentar:

Det är som du beskriver Alma, en ensam människa man får möta som läsare. Mycket av det man får veta sker via inre monologer. På så sätt är språket väldigt ”dagboksaktigt”. Ett ställe som jag fastnade vid är när han tittar på någon porrbild och bekräftar att han inget känner. Det finns något så vardagligt över språket som understryker dramatiken i det hela.

[Alma Kilander]

Klistrar in mitt svar här också:

Jag fick intrycket av att boken är skriven som ett återgivande och upprabblande av händelser, typ som en dagbok. Som att det är självupplevt, (den ska ju vara till stora delat självbiografisk också). Jag undrar om Johan Ehn har utgått från egna dagböcker när han skrev boken och att det påverkat språket? Ibland är det ju lite hopp i händelserna också, som att han inte minns vissa detaljer eftersom han inte har allt nedskrivet tänker jag. Till exempel när han får sitt första jobb i Nya Zeeland och de ska ta en öl efter jobbet ihop, så har man inte fått mycket beskrivet hur relationerna med kollegorna utvecklats.

En sak som gjort stort intryck på mig är att Jim känns så ensam! Ibland var det så hjärtskärande att läsa så jag ville bara gå in i boken och krama honom. Det beror dels såklart på vad han utsätts för i sitt liv av personer i hans närhet. Men också på hur jag tycker språket är, det gör att han känns ensam även om han är med en vän.

Älskade för övrigt meningen på sida 99 i min e-bok: “Här skall bögas”, när han blivit utkastad från sina släktingar.

[Bokcirklar på Göteborgs stadsbibliotek]

Hej!
Vi fortsätter att cirkla här under Forum. Hur upplever ni språket? Finns det något som gjort stort intryck på er i boken?

[Författare]

Inlägg