[Peter Borgedahl]

Jag tycker att du:et gjorde att vi kom närmare kärleksparet, det kändes intimt. Det tar bort lite av den distans som ett berättarjag kan ha, samtidigt som det kanske kännas lite påträngande som läsare. Jag tyckte också att det var spännande att relationen sången Song for my father var den samma till pappan, att den under novellens gång förändrades till något bättre. Jag tyckte nästan att det fanns något lite jazzigt över sättet novellen var skriven på. En lekfullhet och en fri form som ändå baserades på en fast struktur.

[Frida Ulvegren]

Då var det dags att kika närmare på novell nr 4 i samlingen. Här under kommer ett gäng frågor som kanske kan sätta igång era funderingar kring denna novell. Man kan självklart välja att skriva sina tankar om novellen fritt och strunta i mina frågor också, eller kanske ställa egna frågor till andra läsare om vad man själv började fundera kring när man läste den.

1) Novellen består av ett berättar-”du” och en ”hon”. Vad tycker du händer med berättelsen när berättar-jaget istället är ett du? Varför tror du att Leiva Wenger valt detta berättargrepp?

2) Titeln på novellen är lånad från en jazzlåt som berättar-du:et både vill lyssna på och inte vill lyssna på. Den går på repeat under kvällens gång. Hur tycker du att scenen påverkas av att nu lyssna på musiken som karaktärerna i texten lyssnar på? (Här är låten: https://www.youtube.com/watch?v=CWeXOm49kE0 )

3) Berättelsen i novellen pendlar mellan föräldrarnas kärlekshistoria i Chile under Salvador Allendes uppgång och fall och en kärlekskväll i nutiden i ett badrum och ett sovrum. Hur upplever du växlingarna mellan dessa två tidslinjer? Blir du mer fångad av den ena tidslinjen än den andra? Varför i så fall?

4) Berättar-du:ets relation till sin far verkar förändras under novellens gång. Vad tror du att hen känner för sin far nu?

[Författare]

Inlägg