[Litteraturbanken]

SARA RANTA-RÖNNLUND (född Poidnack) (1903–1979) växte upp i en læstadiansk miljö. Hon fick, som hon själv beskriver i Nådevalpar (1971) tre stora predikanter och deras hustrur till gudföräldrar:

”Kanske är det för mycket att ha så många gudsmän som faddrar. Jag kom nog att uppfostras i kristen anda och i Bibelns hägn, och dessa mina faddrars och andra herdars predikningar har jag hört mer än många andra. Jag har sett det goda som följer med religionen, måtta, flit, hjälpsamhet mot ens nästa och andra goda drag. Men jag har också sett hur intolerans och översitteri och andlig brutalitet kan följa i religionens spår. Jag fruktar att mina tre vördade gudfäder bland predikanterna inte skulle tycka om allt vad jag skriver i denna bok.” (Nådevalpar, sid. 22)

Detta har Ranta-Rönnlund säkerligen rätt i. Hennes skildring av læstadianismen är inte alltigenom negativ, men hon drar sig inte för att lyfta fram avigsidorna. Hon har också en helt osentimental syn på den traditionella kulturen. Särskilt svårt har hon att förlika sig med traditionella idéer när de leder till sämre sjukvård än moderna metoder. Ranta-Rönnlund har från tidig ålder skarp blick för både klass- och könsbundna orättvisor.

…

Ranta-Rönnlund sticker inte under stol med sina åsikter och det gjorde givetvis att hon inte alltid uppskattades av alla. Men det som allra mest gör henne läsvärd är inte hennes åsikter och faktiskt inte ens det unika och ofta fascinerande stoff hon har att berätta om – utan hennes friska blick och levande skildringar. Hon är helt enkelt en gudabenådad berättare.

[Författare]

Inlägg