Bok 5: Järnkronan

Visar 2 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #72460

      Det är Inte alltid helt tydligt vad som faktiskt sker och vad som endast sker i tanken på de olika karaktärerna. I bygden och i varandet. Som en vacker härva av ord.

      Som jag tolkar det så uppviglar Aqualina kvinnorna till att porträttera Didrik och Majestätet (”moona” som det kallades i Skellefteå då jag var ung). Visa rumpan helt enkelt. Didrik som varit med om det en gång, lyckas tala sig ur det hela för att skona Majestätet.

      Didrik försöker att inte kännas vid sin tid på fästningen. ”Han hade bestämt sig för att leva på fästningen såsom levde han där icke.” Han försöker glömma. Inte ta notis. Och hoppas på upprättelsen. Och Didrik oroar sig över hopens dom, vad de ska tänka därhemma och våndas om nätterna tillsammans med Holmgren och Hagar. Domen från storhopen därhemma är inte nådig. Och inte heller deras tankar om de drabbade kvarvarande barnen: ”Men skammen han slå sig på barna. Intill tredje led. Åtminstone. Om dem hamna på sockna hur du än gör så vara dem mindre utskämd om pappan deras ha vari så pass karl att han ha hängt sig”.

      Och Anna-Stavas skidtur med sma’steinten. Som varade tjugo minuter eller dagar. Så hjärtskärande hur de försvinner ur livet. Och Isak-Mårten är självklar. Och hur han som Lidman uttrycker det – dricker upp dem. Det är ett fruktansvärt innehåll som skrivs fram alldeles underbart.

      Och Anna-Stava har påhälsning av diverse karlar. Strömmen, Ludvig och Zakri. Och Zakri befriar henne från tyngden av Skallen/Hård. Och i sin kamp och strävan så blir Anna-Stava på något vis lättare. Av att slippa bördan. Och av den börda hon bär på med det nya barnet. Som gör henne lätt. ”Hur den ofödde roade och ärade henne så att den ena utskämningen efter den andra gled över henne, alltmer omärkliga. En gång tjöt Alma åt henne Ni har blivit som pappa! bara ni har det bra, mamma, så tror ni att alla har det bra!”

      När Zakri är på besök och talar om Didrik som ett föl, och Anna-Stava ”blev tvungen att rusa in i kammarn efter fölet. Hon satte tänderna i en kudde för att kväva skrattet, Didrik du min levnads föl, lev hördu! Kasta med huvudet… vara som du är… låt ingen tukta dig…”

      Och hon piskar Ludvig. För att få behålla huset?

      Och Didrik tänker på fästningen:
      ”hon satt mitt emot honom i en augustimorgon som höll andan, medan det kokta vattnet svalnade till drickbarhet, en morgonstund som varade en vinter som icke fanns när de äntligen finge höja de tunna kopparna och läppja på vattnet skulle de le och säga du kan inte ana vilken dröm jag hade den var som en hel vinter och han svarar: nej som ett liv!”

      Det är som att Anna-Stava och Didrik kommer närmare varandra med avståndet. Trots att ingen av dem skriver några brev så är det som om de förälskar sig på nytt i varandra. I minnet av något som varit?

      /Linda på Vindelns bibliotek

    • #72410

      Dagen som skulle bli Didriks stora triumf, invigning av Jernbanan med självaste kungen närvarande, blir början på en förnedringens väg – för både Didrik och hans familj.

      Anna-Stava kastas från ett liv i välstånd till ett liv i nöd och svält där hungern hela tiden jagar familjen i hasorna och till slut lyckas ta två av barnen med sig.

      Anna-Stavas släktingar och hela byn är rasande på Didrik för att han dragit dem alla i fördärvet och det är svårt för henne att få hjälp. Den förhatlige kusinen Ludvig köper deras hem på exekutiv auktion och försöker förhandla till sig Anna-Stavas närhet med löften om att få gården tillbaka om ”han bara fick sova åtmed Anna-Stava en endaste natt”.

      Didrik kan inte riktigt ta in vad som händer honom, han en straffånge på Långholmens fästning, med löss som kryper upp ur kragen och hunger och kyla som ständigt sällskap. Hur synd det än är om Didrik har jag svårt att känna något större medlidande med honom. Han svävar som hela tiden ovanför verkligheten och varken ser eller förstår hur hans beteende påverkar andra.

      Saras rättspatos lyser igenom hela boken och visar på den orättvisa som drabbar den fattige och låter de välbeställda gå fria, ”Våra skatter gå till att löna dem som vaktar Kronans skog? Han som stjäl litet därur blir tagen av kronans drängar, avlönad av folket. Han som stjäl ett helt berg av skog han går fri?” Hon belyser också kvinnans hopplösa situation genom exempelvis fasterGreta som inte kan köpa sig ett hemman i eget namn ”eftersom fasterGreta ju är quijn och omyndig”.

      Det känns som om historiens vingslag flyger mellan Lillvattnet och dagen industrisatsningar i norra Sverige. Jernbanan, som skulle få Lillvattnet att räknas på riktigt som en del av Schwärje och som skulle skapa jobb och rikedom åt innevånarna och lämna stämpeln som bidragsberoende bakom sig, lämnar i stället en by i obestånd efter sig. Endast de som redan var rika innan Jernbanan kom till bygden har tjänat på dess tillblivelse. Kommer det något varaktigt välstånd ur fabrikerna som ploppar upp som svampar ur jorden i dagens norra Sverige eller bygger vi återigen bara luftslott som ska spricka så fort vinden blåser för hårt?
      Det ska bli spännande att läsa de två avslutande delarna i serien för att se hur historien utvecklar sig.

      /Elenor Lindberg

    • #60123
      Tegsbiblioteket
      Moderator

        📚 Lästid vecka 33-39.

        📚 Järnkronan (1985) är den femte romanen i Jernbanan. Stor dramatik ledsagar den efterlängtade (eller fruktade?) kungliga invigningen av Norra Stambanan, vid Lillvattnets nybyggda järnvägsstation i augusti 1894. Det handlar om det klassiska motivet med en hjältes uppgång och fall, när Didrik drar med sig både familjen och stora delar av byn i sin personliga konkurs. Men också om hur byborna firar invigningsdagen med liv och lust – somliga i nya, skimrande sidenklänningar …

        📚 Stanna till ett tag i skildringen av järnvägsinvigningen och fundera kring hur byns kvinnor, med Aqvalina Viktoria i spetsen, visar sin ”vördnad” för kung och fallen hjälte! Och den givna frågan som följer efter är vad som händer under Didriks fängelsetid på Långholmen i Stockholm – i hans liv, och i Anna-Stavas och barnens liv hemma i byn.

        /Annelie Bränström-Öhman

    Visar 2 svarstrådar
    • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.