[Vindelns bibliotek]

Åh att få läsa så mycket Sara Lidman! Men det tar sin lilla tid. Här är i alla fall jag i läsningen. Hur går det för er? Måste nu varna för ett mycket rörigt svar kring en roman som rymmer mycket som inte är helt avklarnat. Håll till godo!:

Vad hände i Avaviken? De överfaller varandra i någon slags kamp? Och smärtan i nacken är som den då han bar Nabots sten och han blir Nabots sten och en blöt fläck på dikets botten och ”skyll dig själv då”. Om det är känslor av skuld som gör att han hejdar sig själv och henne? Eller de där kunskaperna hon har, om Gyllenmarkara och Lidstedtara och pengarna hon erbjuder. Och han lyckas inte bli av med henne. Utan tar henne med sig. Bär henne i en nyköpt svartkostym.

Och hemligheten hans blir tillsammans med skallen något som hindrar. Och kristallkaraffinen går i bitar.
”(…)men de letade vidare – varandra – samtidigt som de stred för att dölja varandra och ibland föll skalle och kostym om varandra utan att de märkte det så olovliga blev de så in i drömmen förlovade och när de återfann sina egna hemligheter såg de inte varandras.”

Jag tänker att det är vardagen som kommit ifatt dem. Gråheten. Glanslösheten. Romanen inleds av Didriks tankar på gråheten. Något som också syns i hans blick på Anna-Stava ”det fanns ingenting storslaget över henne. Hon var stel och skör som isen över morgonens hovspår inte bara tycktes hon obekant men skrämmande genom sin vanlighet, en sån där grå bya-qweijn som säger o fasor! Jämmerstaligen! Huwwaligen! – så fort hon öppnar mun”. Och själv är han som ouppnåelig för henne, otillgänglig. Och att han inte vill tala med henne. Samtala. Utan att det bara blir skämt och. ”Eller hon ville delge honom något av vad barnen sagt under dagen, eller bekymmer i kök och fähus, men han lyssnade inte, han var fullt upptagen. Och när han tilltalade henne var det för att skämta….när han lämnade henne var det med den mest förtjusande glömska. Han var av med henne. Avklarnad”. (Älskar ju Didrik, men är också bitvis trött på det här storbarnet i manskropp).

Hur det för Didrik är tanken på jernbanan, tanken på Anna-Stava (innan de var gifta mer än då de faktiskt är) och så tanken på Hagar, och alla de andra som kanske, och att han bara måste. Och att det mer är i tanken Didrik lever. Verkligheten som Anna-Stava befinner sig i är något annat. Anna-Stava beskriver missfallet som en resa hon gjorde med Alma, medan Didrik och Isak-Mårten gjorde en annan.

Men kärleken finns väl där ändå? Hur Anna-Stava försöker dra in Didriks täv ur ullpläden. Hur hon släpar sig i bahytten över spångar och diken för att tigga om pengar från broder Ansgar.

Kärleken är både en med lätthet och föll ock en strimma och tranan över myren och fri och möjlig. Och fjättrande.
Och i slutscenen visas kanske den mest bestående kärleken. Den där Isak-Mårten ser ut honom och Didrik springer fram bland grankjolarna.

/ Linda, Vindelns bibliotek

[Vännäs bibliotek]

Boken tuggar på – lite på tomgång. Jag saknar driv framåt, jag blir otålig.

Det kan ha att göra med att jag läst boken fjättrad vid en fåtölj med foten i högläge efter en olycka, förhindrad att själv röra mig framåt.
Boken väcker många frågor. Jag förstår inte riktigt händelsen i Avaviken. Varför blir Didrik plötsligt så besatt av tanken på Hagar att han bara måste bege sig dit och riskera allt? Och vad är det egentligen som händer? Är det guds hand som slår till? Får han en hjärtinfarkt? En stroke? Är det storsonen som griper in?

Och vad är det med Anna-Stava och skallen? Anna-Stava framstår så ensam och övergiven, hon går där i sitt stora hus med sin skalle av dåligt samvete, medan Didrik låter en helt annan kroppsdel styra sitt agerade. Ska skallen symbolisera att vi inte kan begrava något utan att allt vi gjort en annan människa förr eller senare kommer tillbaka och biter oss i baken?

Helst plötsligt är också Didrik och Anna-Stava på obestånd och måste kanske lämna allt. Här hinner jag inte med – trots att jag saknar fart i boken. Jag förstår hela processen där Didrik köper på kredit, för att i sin tur sälja på kredit och när det visar sig att bönderna inte får betalt för sitt arbete och sin skog och inte kan betala Didrik för sina varor, så kan han i sin tur inte betala sina skulder. Men allt är som outsagt och bara i förbifarten och väldigt hastigt påkommet? Eller har jag inte varit uppmärksam när jag läst?

Det jag tar med mig från Den underbare mannen är en uppsättning fantastiska citat:

”Vet du att det finns morgnar när jag inte vet vad jag heter. Och det ska jag säga dig – det är inte mina sämsta stunder. Det är tomt på ett lyckosamt vis, då. Inga namn och inget tjat. Allt är bra som det är. Luft och vatten och ljus.”

”Det gudomliga anspråket på mänskligt liv: Det måste rymma kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom.”

”Vinterns djup och det oerhörda norrskenet – denna blandning av instängt och ändlöst”

”Hon tog ännu ett steg mot honom och ett rytande från jordens mitt sköt upp genom honom”

/Elenor Vännäs bibliotek

[Tegsbiblioteket]

📚 Lästid vecka 26-32.

Den underbare mannen (1983) är den fjärde delen i Jernbanan. Ursprungligen trodde Sara Lidman att den här romanen skulle bli den sista. Men, som hon skriver på baksidestexten har ”berättelsen förgrenat sig” så att hon måste fortsätta..! Det kan vi vara tacksamma för som läsare. För nu börjar jernbanan äntligen byggas, rallare kommer in i byn och sätter invanda förhållanden i gungning. Och fastän Hagar har lämnat Mårtenshuset så är doftspåret efter henne, hennes ”olickligt goda täv”, oupphörligt eggande.

📚 I romanens mitt inträffar så något som i fortsättningen av berättelsen kommer att gå under namnet ”Avavikelsen”. Vad är det som händer – och vilka konsekvenser får det för Didrik, för Anna-Stava? Och, i vidare bemärkelse: för synen på kärlek som frigörande eller fjättrande kraft i människolivet?

/Annelie Bränström-Öhman

[Författare]

Inlägg