[Vindelns bibliotek]

Försökte lägga in ett foto av min upplaga, men misslyckades. Testar här att länka till en webbsida. Är väldigt förtjust i den här illustrationen och ville gärna dela den med fler. Både Häst’n och a’Stina är ju så viktiga karaktärer i berättelsen. Blir precis som Elenor nämnde i tråden om Vredens barn väldigt drabbad av historien om Abdon och Stina. Föreställer den kanske Häst’n som räddas ur Hästätarflarken genom att kliva över Hård i Anna-Stavas dröm? Är det en dröm?

/Linda

[Tegsbiblioteket]

Nu syns bilden! Det är verkligen en bra illustration, Häst´n ser verkligen livrädd ut.

[Vännäs bibliotek]

För mig är språket en nödvändighet för att jag ska befinna mig på rätt plats och i rätt tid. Om böckerna vore skrivna på rikssvenska skulle skeendet inte kännas trovärdigt och därmed heller inte beröra på det sätt som det nu gör. Det är en sådan igenkänning i tanken som tar sig uttryck i språket, inte minst exakt just nu när:

”Dem voro ute och hälsade på vädret… Det enda dygn på året när det var en gång snöfritt och myggfritt och ljust” i väntan på ”Den högtidliga myggjämmern”

Och hon lyckas med sitt språk fånga i en mening precis det som för andra skulle ta en hel sida att förklara:

”Ibland när genomstavandet av en mening hade tagit så lång tid att innebörden omkom” handlar om dålig syn men kunde lika gärna förklara hur en dyslektiker upplever sitt försök till läsande.

Sara Lidmans språk gör att jag känner mig hemma och trygg trots alla ohyggligheter som hon beskriver i sina böcker.

/Elenor

[Vindelns bibliotek]

[Vindelns bibliotek]

För mig blir läsglädjen större av de dialekttala inslagen. Då jag kommer från Skellefteå blir ord som påminner om var vi befinner oss något som känns igen och för mig närmare berättelsen.

Det bibliska ger ett större motstånd. Att jag de första gångerna jag läste Lidman ville förstå allt och fastnade i de bibliska referenserna då jag inte förstod vad en filisté var. Första gången jag läste Jernbanan fick jag ofta backa tillbaka. Vem är det som tänker det här? Var är jag nu? De ibland långa utvikningarna kan få läsaren att tappa tråden. Bli bortkollrad.

Tänker också att språket/stilen ofta ger känslan av ett kollektiv. Berättelsen bär språket hos många, där det är många röster som kommer till tals. Ibland inte identifierade, utan mer vad som sägs på byn, om Ol’förarn eller madam. Som när folk runtomkring som drängarna diskuterar vem som flått Häst’n. Upplever stilen som böljande, som går ut och in i det bibliska, dialekt. Tankar hos en, ord hos en annan. Något som bidrar till den upplevelsen är kanske att jag också lyssnat på inläsningar av Lidman där röst och sätt att använda den ytterligare bidrar. Hennes utrop och utropstecken! Frågetecknen. Älskar dem! Det händer också att Lidman inleder meningar med ett ord staplade på varandra. ”Och, men, ofta ger livet ett andra tillfälle, fast aldrig riktigt”. Om när Anna-stava tar hand om isänkan och tänker på hur hon somnat ifrån Dolsedumpans yttersta vilja att lägga sig intill henne under fällen. ”Trots att och fastän men ändå” från PappaMårten. Ger känslan av en bredare berättelse. Att livet har många trådar.
Det är något sömlöst över hur texten där en går in och ut ur olika karaktärer och medvetanden. Första gången jag läste Jernbanen var det svårt ibland att hänga med i vad som sker då en plötsligt befinner sig i Kanaan. De bitarna är lättare såhär vid en andra läsning. Så ge inte upp Lidman om det trilskas!

Men med allt det här sagt så är ju språket fantastiskt! När Didrik ser sig själv passera Hagars dörr och hur hon då ska ”stå där strax innanför dörren, öppna den och sucka in honom som en eldstorm. Om han så hade en slägga med sig skulle han vara räddningslös.” Bara en mening av alla underbara.

/Linda

[Tegsbiblioteket]

📚 Lästid vecka 19-25.

Nabots sten (1981) är den tredje romanen i Jernbanan. Hela berättelsen inleds om våren, med att Didrik och Anna-Stava går på finpromenad – ”Det enda dygn på året när det var på en gång snöfritt och myggfritt och ljust.” Plötsligt landar en trana på myren framför dem och Didrik får visionen om att fågeln nu har stakat ut platsen för själva jernbanestationen.

Handlingen i romanen skruvas sedan upp, med vardagarnas livsdramatik: Anna-Stava föder det fjärde barnet, storsonen Isak Mårten, men kan inte amma honom. In i historien kliver nu amman Hagar, hon som sedan får gå under epitetet ”främmenqwejn” – och har en sådan tjusande doft att inte bara Didrik utan alla i byn blir förtrollade av henne … Alltmedan planerna på järnvägsbygget får allt fastare konturer.

📚 Fundera kring språk och stil i romanen! Många har sagt att den är skriven på dialekt, andra att den har ett helt eget idiom, en ”lidmanska” som är sammansatt av både dialektord, ”bibliska”, myndighetssvenska och poetiska vändningar. Vad tycker du? Och hur påverkar stilen läsmotståndet – och/eller läsglädjen?

/Annelie Bränström-Öhman

[Författare]

Inlägg