[Vännäs bibliotek]

Jag håller med dig Åza om att boken är skriven på ett mer lättförståeligt språk, men jag saknar presentationen av karaktärerna i bokens början och förklaringen av dialektala ord i slutet. Vi liksom bara kastas in i ett galleri av människor och händelser som vi förväntas förstå och komma ihåg. Ännu märkligare känns det med tanke på det gick tio år mellan den femte och den sjätte boken.

Rönnog framstår som ett mysterium för mig. Hon otrivs där hon hamnat på Spadar-Abdons gamla boställe. Jag förstår aldrig riktigt vad det är som gör att hon tar steget och flyttar dit. Hon har ett jobb, kan försörja sig själv och hon verkar inte överdrivet förälskad i Isak Mårten, mer förbannad på hans brist på uppvaktning. Ändå ger hon upp sin dröm om att bli som ”som Fröken Märta Persson, en mejerinna”. För att flytta in hos en svärfar som hon tycker är ”Försnillande och Slöseri och Absolut Oduglighet i en kropp”. Och en svärmor och ett husfolk som försöker införliva – inte bara henne – utan även flickan med sig, som tror att hon och barnet vill vara en del av deras värld. Vilket barnet, Märtaflickan, helt uppenbart vill men Rönnog försöker förvägra henne.

Rönnog lever som bredvid övriga familjen, i en egen värld. Hon har tagit till sig av nya rön som säger att man inte får dalta med barnen. Amma ska man göra på regelbundna tider, och barnet mår bra av ensamhet och stillhet och god hygien. En kontrast till den myller av människor och brist på renlighet som råder i huset.

Jag har många gånger närt en dröm om generationsboende, för att få hjälp och stöttning genom vardagens alla bestyr. Men här framgår med all önskvärd tydlighet att det inte var/är någon dans på rosor. Speciellt inte när valet att dela boende inte är ens eget.

/Elenor

[Tegsbiblioteket]

Halvvägs igenom Lifsens rot tycker jag att det är lättare att hänga med i handlingen i den här boken jämfört med de andra. Den skrevs som sagt tio år efter de första fem delarna, kanske kan det spela in?

Kanske är detta inget svar på frågeställningen men jag upplever att Rönnog inte har det helt lätt i sin nya familj, utan kallas för ”främmenqwein” (återigen, dialekten!) och citat: ”Det nya! Vilken lömsk omskrivning för Rönnog – Nöija fra Luul”. Eller: ”Isak Mårten var bokhållare och svägerskan en främmenqwein på genomresa”.
Rönnog prisas för sin kokkonst (och jämförs med Hagar), men hånas för sin Lule-dialekt. ”Och Isak Mårten rodnade därför att Rönnog sagt något som var naturligt på sitt modersmål och rena hedendomen på Skjellet-mål”. Det är endast drygt 10 mil mellan Luleå och Skellefteå, men städerna ligger i olika län och dialekten skiljer sig åt.
/Åza

[Tegsbiblioteket]

Lite försenat, men nu finns frågan till Lifsens rot publicerad! :-)

[Tegsbiblioteket]

📚 Lästid vecka 40-46.

Lifsens rot (1996) är den sjätte romanen i Jernbanan, som Sara Lidman skrev efter nära tio års uppehåll. Här har ett generationsskifte ägt rum – och med det ett symboliskt skifte på ”Olförar”-platsen. I förgrunden ställs snart Rönnog, den röststarka och temperamentsfulla mejerskan från Norrbotten, som blir Isak Mårtens stora kärlek.

📚 I ett kort förord till romanen ger Lidman en vink om att Rönnog på sätt och vis förkroppsligar ”Hagars återkomst” i berättelsen. Fundera kring vad hon menar med det. Hur kommer det till uttryck i romanen?

[Författare]

Inlägg