[Tegsbiblioteket]

Jag vågar mig inte heller på att svara på frågan om legenden om ”vredens barn” (skyller på att det är 28 grader varmt både inne och ute), mer än att det är ytterligare ett exempel på att Sara Lidman hämtar mycket från Bibeln.

I Efesierbrevet 2:3 nämns vredens barn: ”Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra”.

I kapitlet Vårfåglar och vredens barn står följande:
”Anna-Stava fick två ärenden för nästa besök till Månliden. Det ena var ingivet av vredens barn. Hennes längtan till brudsängen började få mer och mer av den arten: vredens barns vånda.” (s 447 i Jernbanan 1, samlingsvolym)
”Men just som hon skulle somna om kvällen tyckte hon sig höra barngråt. Och de var inte vredens barn, de ofödda, som gläfste brånad. Det var en mera hovsam gråt, stillsamt ylande.” (s 449 i Jernbanan 1, samlingsvolym)

Kanske någon annan vågar sig på en analys av vad legenden handlar om, vilka är vredens barn?

/Åza

[Vännäs bibliotek]

Jag inser att jag är jättedålig på att svara på frågor. Frågan om legenden om Vredens barn och dess betydelse seglar över mitt huvud. Jag känner att jag är alldeles för jordnära, jag fryser, svälter och sliter med folk och fä. Jag är fast i smutsen, bland lössen, i lukten och i längtan efter något bättre och större som för de flesta ska komma efter döden, men som för Didrik blir ett mål att uppnå i levande livet.

Jag känner den elektriska laddningen som uppstår av beröringen mellan Anna-Stava och Didrik och hur hon ”var fri att tänka vad som helst i Didriks närvaro. Borta från honom var hon förslavad av oro.”

Jag känner Didrik växla mellan underlägsenhet inför allt det vackra och upphöjda i Skjellet och hans känsla av moralisk överlägsenhet inför hur dessa fina herrar faktiskt beter sig.

Och jag har upplevt ”sådana dagar fulla av ålderns alla förolämpningar” som drabbar Catarina och Gusta-Paulus där de ligger i salen och väntar på döden.

Men nästan starkast känner jag den förlamande sorgen efter hästen – märren – Stina. Förlusten är så enorm eftersom hästens betydelse var så enorm.

Det blir nästan outhärdligt att läsa boken när man vet hur det kommer att sluta. Då menar jag inte specifikt för Sara Lidmans karaktärer utan för många fattiga småbönder som kämpade i sitt anletes svett med att få tillvaron att gå ihop och familjen att överleva. Men ”För att vilja leva i så karga trakter måste man ha en livsglädje stegrad till ursinne?” Där känner jag återigen igen min mormor.

Konsuln kom till Didrik med ett hopp om ett bättre liv, ett liv där hästen får havre, grisen majs och människan fläsk – Amerika fläsk. Om bara konsuln i sin tur får skogen.

Som den arbetslöse i rättssalen sa: ”Stjäl skogen från tio socknar och du blir konsul! Men stjäl tio smågranar – och du blir dömd till döden!”

”Till den som har, åt honom skall varda givet, men den som icke har, från honom skall tagas också det han har” Citatet sammanfattar ganska väl de två första böckerna i sviten.

/Elenor

[Tegsbiblioteket]

📚 Lästid vecka 12-18.

Vredens barn (1979) är den andra delen i Jernbanan. Med den vann Sara Lidman Nordiska rådets litteraturpris, som första kvinna sedan priset instiftades i början av 1960-talet.

Här vecklas den spirande kärlekshistorien mellan Didrik och Anna-Stava fram – och en av de allra märkligaste kvinnogestalterna i romansviten, Hagar, gör sin entré, som röst och som doft… Men, här presenteras också legenden om ”vredens barn” – den som Sara Lidman själv har uppfunnit och som gett boken sin titel. Det är en skapelseberättelse av säreget slag, som kommer att gripa in i handlingen här och var även i de kommande böckerna.

📚 Vad handlar legenden om? Vilka är ”vredens barn”?

/Annelie Bränström-Öhman

[Författare]

Inlägg