[Vännäs bibliotek]

Jag uppfattar den här boken som den mörkaste av dem alla. Det är väl egentligen bara IsakMårten som fortsätter att leva sitt liv utan större bekymmer, eller så får vi bara inte komma honom tillräckligt nära in på livet för att veta hur han mår.

Rönnogs liv är en ständig kamp, mot fostren som biter sig fast och ”ska fram” vare sig hon vill eller inte.

”Rönnog hade haft en skjuss mellan Märta och Hallvar och hoppades att det nya fostret också skulle åtra sig. Men Nanna hade bestämt sig; vad kan man göra åt de oföddas ursinne”

Mot husfolket och de egna barnen som äter henne ur huset och inte visar henne den respekt hon tycker att hon förtjänar.

”men här i stugan är det som om den aktning som tillkommer den verkliga husmodern den får Hon, den gamla, Svärmodern, den odugliga
Det är kring henne de flockas – inte bara de egna sönerna utan jämväl allt det husfolk som Rönnog har ansvar för.”

Trots att

”Svärmors kammare är ett enda kvalm, om sanningen ska fram
Det stinker av gamla fällar, halmbolster, hästsvett,
oborstade tänder, otvättade underliv”

Och mot ensamheten

”Och när hon i det oändliga haft rätt, och varit så ensam om att ha rätt, om hon höll på att bli helt ensam
så snart hon såg på dem tystnade de eftersom de ingenting hade att säga till sitt försvar
till och med Isak Mårten blev tyst”

Det är som om all den samlade eländigheten i de tidigare böckerna hopas över människorna och plötsligt orkar de inte mer.

Den ene efter den andre vill ta sitt liv, Amos, Rönnog och Emma – som lyckas ”När Emma tagit bort sig och byns kvinnor hotade sina män genom att sörja henne sammanbitet, som om de upptäckt en skatt i sin grannes åker”

Det finns helt plötsligt en väg ut, som alla vill ta.

Och barnen

Som kämpar om föräldrarnas uppmärksamhet och kärlek, redan innan de är födda eller ens ”tillverkade”. Svartsjuka mot båda syskon och mot föräldrarna som ibland ägnar sig åt varandra i stället för Barnet.

Nanna känner sig så ”utanför treenigheten Mamma, Regina och Halvar” Men IsakMårten ser henne och lyfter henne och säger ”Men hör nu Nannaflickan – kom ska jag berätta en historia för dig”

Och även om historien om Jernbanan tar slut här så kommer jag att minnas karaktärerna, historierna, tidsålder och hur jag kunnat relatera till min egen släkt och vår historia.

Tack för det här året som vi tillbringat tillsammans!

/Elenor Lindberg

[Tegsbiblioteket]

Sista frågan till sista boken publicerad! Tänk vad snabbt ett år går, nu är bokcirkeln snart i mål! Hoppas det går bra med läsningen för er som deltar.
/Åza, Tegsbiblioteket

[Tegsbiblioteket]

📚 Lästid vecka 47-52.

Oskuldens minut (1999) är den sjunde och sista delen i Jernbanan. Berättelsen inleds med stor dramatik, när ett ”vredens barn” vill komma till världen. Hon är Nanna (som ibland har tolkats som Sara Lidmans alter ego), som kommer att stå sin far, Isak Mårten, särskilt nära. Rönnog är, precis som i Lifsens rot, kluven i sin inställning till havandeskap, födande och ammande. Hennes känsla av att vara en främling i Mårtenshuset vill inte släppa taget – och hon söker sig till andra, likartat ”för stora”/”jämnstarka” kvinnor, för att finna en förtrogen väninna, som Buller-Ada eller Dora den Stora.

📚 Finns det utrymme för sådana vänskapsrelationer i byns tid och värld? Fundera gärna också kring relationerna mellan barn och föräldrar i romanen – gärna med utgångspunkt i något av kapitlen ”Nannas list” eller ”Ett barn är fött”. Och gå gärna tillbaka till Vredens barn och Lidmans gestaltning av legenden om de ofödda barnen!

/Annelie Bränström-Öhman

[Författare]

Inlägg