[Bibliotekarie Emil]

Det som fascinerar mig med boken är författarens förmåga att hålla spänningen/intresset vid liv berättelsen igenom, i mitt tycke, en ganska händelsefattig och repetitiv historia. Jag vill hela tiden veta vad som ska hända härnäst. Berättartekniken för mig tankarna till Robinson Crusoe, och även själva överlevnads-/krisberedskapstemat. Huvudkaraktären i Väggen ger intrycket av att kunna mycket och vara rustad för en kris, även om hen inte riktigt vill erkänna det (upplever jag det som). Allteftersom berättelsen fortskrider och vid slutet av boken funderar jag kring premissen om att alla varelser på andra sidan av väggen skulle vara döda, djur som människor. Går det verkligen ihop med slutet? Samtidigt är det huvudkaraktärens varseblivning vi tar del av – det är hens uppfattning om att alla är döda.. Av mig får den högsta betyg, 5/5!

Något jag är nyfiken på är hur ni ser på själva ”Väggen” i berättelsen. Finns den på riktigt? Finns det belägg i boken för att den verkligen existerar i den yttre världen?

Om vi talar om en fysisk barriär får Väggen mig osökt in på Under kupolen av Stephen King – En berättelse där ett helt samhälle skärmas av genom en mystisk och genomskinlig kupol, som visar vara ogenomtränglig, både från insidan och utsidan.

[Bosse]

För huvudpersonen i boken och för djuren existerar “Väggen” på riktigt. De stöter ju emot den ganska våldsamt i början, hundens nos blöder. De ställs inför en reell, existenshotande fara som de på något sätt måste förhålla sig till. Kvinnan förstår inte vad som har hänt och försöker i början förtränga det inträffade. Det är för overkligt för henne. Hunden fattar intuitivt att det är fara å färde och visar det genom sitt kroppsspråk.
Jag kommer ihåg min misstrogna reaktion den 26 april 1986, när nyheten om Tschernobylkatastrofen sipprade igenom. Det var väldigt svårt att ta till sig. Var det verkligen nödvändigt att undvika att vistas ute i de kontaminerade områdena? Naturen såg ju likadan ut! Efter hand sjönk det ju in i takt med att vi fick veta alltmer om katastrofen. Minns att det var en skrämmande upplevelse. Min fru hade ställt ut vår några månader gamla son på altanen den dagen. Tänk om den nedsmittade luften hade nåt vår region? Läskiga tankar cirkulerade i våra huvuden.

[Margareta]

Man kan fundera på hur man själv skulle reagera om man blev helt lämnad ensam bakom (eller är det framför) en sorts glasvägg. Det vore inte lätt att överleva ens med tillgång till en ko, ved och mjöl. Huvudpersonen har prövat på att mjölka och tror jag, även att slå med lie, så de praktiska uppgifterna går rätt bra för henne. Jag kommer att tänka på Robinson Kruse och Skogsliv vid Walden, en ofrivillig ensamhet och en frivillig. Hunden, katten och kon är hennes vänner och betyder ju mycket. Hela tillvaron kretsar kring det hårda arbetet för överlevnad, samtidigt som det ger meningsfullhet i hennes tillvaro.
Tycker boken är värd 4. Tempot är lugnt och de filosofiska frågorna gör att boken stannar i minnet.

[Bosse]

Hej igen!
Glömde ju att kommentera det dramatiska slutet när en man plötsligt dök upp i “idyllen”. På ett sätt representerar han kanske det hotfulla, gamla livet som på ett brutalt sätt tränger sig på. Hon sköt ju ner mannen helt kallt när hon såg att han hade dödat både Stier och Luchs (namnen i originalet) och kände ingen ånger över detta, utan rullade bar mannen nerför en backe så at han försvann. Hunden, den älskade, begravde hon däremot noggrant.
Undrar om han också hade överlevt på något sätt på denna sidan av väggen och nu plötsligt träffade på levande varelser. kanske var han lika överraskad som de andra.

Mvh
Bosse

[Bosse]

Denna bok gillade jag väldigt mycket när jag läste den på tyska redan på 80-talet, så nu läste jag om den i original i stället för översättningen.
Jag gillar den innerliga beskrivningen av huvudpersonens kontakt med naturen och dess växlingar och den fina beskrivningen av hennes liv i mycket nära kontakt med djuren. Det är dock ingen hippietillvaro hon (ofrivilligt) har hamnat i, utan i en oväntad överlevnadskamp tillsammans med hunden, kon, tjuren och katterna: hennes bästa vänner och stora tröst. Romanen beskriver väldigt väl varandets osäkerhet och vånda. Samtidigt finner hon sig själv i denna situation och reflekterar över sitt tidigare liv och finner att hon paradoxalt nog trivs bättre i denna nya, krävande och ensamma tillvaro.
För att inte gripas av dödsångest och ta livet av sig i sin utsatta belägenhet, gräver hon i stället ner sig i det dagliga överlevnadsslitet och finner en själslig ro i detta, även om hon kämpar mot nattliga demoner i sina drömmar.
Fascinerande är det öppna slutet. Hennes dagboksanteckningar bara slutar, så vi vet inte hur det gick sedan. Jag gillade det skrivtekniska tricket att berätta i ett enda flöde, vilket i sig skapar en spänning. Det händer inte så mycket dramatiskt utan hon beskriver livet som det är i just denna situation, vardagshändelserna, naturens skiftningar och glädjen över det enkla livet.
Livet i sig är egentligen dramatiskt nog för varje människa. Vi vet ju inget om morgondagen, utan vi strävar på och famlar liksom i mörkret.
Det finns dessutom paralleller i nutiden. Pandemin aktualiserar precis som i romanen det oväntade och oförutsedda i livet. Hur skall vi klara oss ur detta? Hur blir livet sedan? Trösterikt är dock att se att människan är väldigt bra på överlevnadsstrategier. Det är väl därför vi har klarat oss så länge på denna vår jord.
En femma till denna mycket fina roman!

[Gunnie]

Hej!
En mycket märklig bok!
Jag tycker inte det som händer stämmer.
Om allt är dött, hur kan då katten o kon bli dräktiga?
Var kom mannen ifrån om allt är dött på andra sidan väggen?
Visst, jag håller med dig Bodil, att det är intressant att följa kvinnans utveckling och att hon allt mer går ner i varv.
Jag tyckte dock att det blev långtråkigt och enahanda.
Den fängslade mig inte alls!
En svag 3a kan den möjligen få!
Mvh
Gunnie

[Bodil]

Hej!
Den här boken skildrar kvinnans inre utveckling. Det finns ju inget samhälle att utvecklas mot eller inom. Hon har bara sina djur och naturen, med sina årstider, växter och djur. Att boken saknar kapitelindelning gör mig frustrerad. Men det är nog egentligen medvetet, som en del av beskrivningen av kvinnans situation. Man känner verkligen hennes enformiga och ändlösa tillvaro.

Det positiva med boken är att få följa kvinnans personliga utveckling. Hon lär sig att bli “vän” med naturen och använda den klokt och hållbart för sin och sina djurs försörjning. Hon är ansvarskännande och empatisk med sina djur.

Det negativa, tycker jag, är att hon inte alls uttrycker någon saknad efter människor. Snarast lättnad över att slippa människor. Jag blir ledsen när hon skjuter mannen som i slutet av boken kommer. Jag förstår hennes chock och sorg över att Tjur är dödad av mannen och Lo ligger döende. Jag skulle precis som kvinnan ha rusat in efter geväret för att försvara mig. Men jag skulle bara hota honom, han hade ju en yxa, som fällt Tjur och Lo. Men jag skulle ha blivit nyfiken. Vem var han? Varför döda djuren? Var han chockad också och hungrig?

Ja. Vad ska jag säga? Jag tyckte boken var tråkig att läsa. Det finns ju andra före henne: Albert Camus Pesten, Steven King (jag tror att han också skrivit en Pesten). Och som jag tyckte mer om, för det fanns fler människor med i ett samhälle som näsan helt förstörts av krig/pest. Och handlat om att bygga upp i ruinerna. Väggen kan ju tolkas som inom kvinnan eller utanför. En mer psykologisk skildring.

Jag säter en stark trea.

MVH! Bodil

[Bibliotekarie Emil]

Tema Utopi – Väggen av Marlen Haushofer
–
Här diskuterar vi den andra boken på temat Utopi.
–
Förlagets beskrivning av boken:
En kvinna följer med släktingar till alperna. När hon går och lägger sig första kvällen är hon ensam i huset och när hon vaknar dagen efter är hon fortfarande ensam. Hon går ut för att leta efter de andra och styr stegen mot värdshuset i närmaste by. Men på vägen dit går hon rakt in i en genomskinlig vägg. På andra sidan är alla varelser, både djur och människor, döda.

[Författare]

Inlägg