Återigen en dystopisk roman med en verklighetsnära bakgrund, nämligen kärnkraftskatastrofen i Fukushima för cirka 10 år sedan och faktiskt också dagens pandemi. Japan har som bekant drabbats av flera apokalyptiska katastrofer, jag tänker på atombomberna över landet i Andra världskriget och som ovan nämnts, Fukushima. Skildringen av ett Japan efter en stor katastrof är förstås skruvad, men stämmer ändå till eftertanke. Det intressanta/ovanliga är att det är de gamla som överlever och styr och barnen som far illa. I vår egen verkliga katastrof i realtid är det däremot de unga som klarade sig bäst till en början, men på senare tid tycks de yngre alltmer dras med i katastrofen. Historien i Japan berättas dock med viss humor, vilket gör läsningen lite lättare. Den varma relationen mellan Yuoshiro och barnbarnsbarnet Mumei gillar jag att läsa om.
Intressant att se är att myndigheterna även i vår pandemi/katastrof går ut med självsäkra uttalanden och rekommendationer, som med tiden måste modifieras allteftersom. Jag tänker på ala filmbilder vi såg från olika länder där personer gick runt i städer och samhällen och desinficerade överallt, fastän det inte hade någon effekt alls. Myndigheterna ville väl visa någon sorts handlingskraft.
Boken ger jag en 4:a i betyg.