[Bibliotekarie Emil]

Jag ger boken 4/5. Med utgångspunkt i aktuella samhällsfrågor som miljöförstöring och pandemier skildrar författaren på ett trovärdigt sätt en berättelse med nerv i. När jag tänker på karaktärerna i boken ser jag att de ser pandemin som en chans att ställa om samhället och reflekterar över vilken värld de vill efterlämna till kommande generationer. En mörk bok absolut, men jag ser ändå visst ljus i tunneln när jag läser slutet. Bärarna skulle jag säga är ett modernt svar på Storebrorsamhället i Orwells 1984 och Boyes Kallocain.

[Kerstin S-J]

Jag tycker det är en konstig bok och gillar inte den genren, men blev ändå berörd av den. Troligtvis pga att vi lever i pandemin som vi fortfarande inte sett slutet på. Men en helt kvinnodominerad värld tycktes inte vara så bra med mycket osämja. Det får mig att tänka på den mansdominerade värld som fortfarande finns. Och jag ogillar båda delarna, för vi strävar ju efter en jämställd värld! Men efter en bit in i boken tyckte jag ändå att den tog sig och jag gillade trots allt språket, så mitt betyg blir en tveksam trea.

[Anna-Karin]

glömde ge boken ett betyg. Jag tycker den växer ju längre in i berättelsen man kommer. fascinationen över vad som händer i kroppen när Nickis barn växer är stark. Jag ger boken en 3:a

[Gunnie]

Jag tyckte att boken var skrämmande aktuell.
Först gillade jag den inte alls, men ju längre in i boken jag kom, ju mer tyckte jag om den.
Jag håller med dig Margareta om att boken får oss att tänka på både 1984 och Kallocain, som ,när jag läste dem i tonåren, berörde mig mycket.
Att kvinnorna styr helt är en annorlunda vinkling som känns verklighetsfrånvänd, men tanken är förstås att väcka debatt.
Levnadssättet med att bara äta vegetariskt är intressant, men fjärran för mig som boende på en gård, där sonen föder upp djur som vi slaktar. Djuret har fötts här och växt upp här och levt ett så bra liv som det är möjligt.
En pandemi som vår är nu, får oss att uppskatta andra värden än tidigare. När vi inte får träffas “in real life” skapas andra sätt. Att mötas över datorn fungerar faktiskt riktigt bra, när jag väl lärde mig tekniken!
Läsa böcker och leva sig in i bokvärlden är ännu viktigare än tidigare.
Naturen, som är så viktig i boken, får också oss att värdesätta den mer nu.
Vi har blivit mer rädda om varandra och det är den viktigaste följden av pandemin, som jag ser det.
Otroligt nog ger jag boken en stark 3a på gränsen till en 4a, minsann!

[Margareta]

Tycker boken påminner både om “1984” och “Kallocain” med den lilla twisten att det är kvinnorna som styr och männen närmast är som en slavras. I själva berättandet har Schiefauer en nerv, som gör att man blir nyfiken och vill läsa mer. Visst är det en ganska grå, trist värld med manipulationer och styrande. Jag kommer att tänka på Kina, med till synes medgörliga medborgare. Men finns det inte trots allt en liten hoppfull framtidstro, symboliserad av födelsen av barnet?
Boken får betyg 4 av mig.

[Anna-Karin]

En intressant bok som får en på förhand anande vändning, full av konspiration men också uppdagad sanning om reservaten och spridarna. Mänsklig och empatisk i hur vi reagerar. Spännande tankar om träd, vad vi äter, vad vi jobbar med. Otäckt hur man är beredd att experimentera med människoliv, och hur snabbt de kan röjas ur vägen pga smittan. Får mej att tänka på att diktatur är enkelt men absolut ingen lösning.

[Bosse]

Handlingen är intressant med tanke på att vi ju själva är mitt i en pandemi med osäker utgång. Jag tycker att handlingen är lite långsökt och hårddragen med alltför mycket extrema inslag i den vardag som beskrivs. Varför har författaren förresten skapat en värld med åtskilda kön? Är det en feministisk dröm hon beskriver där de andra, det vill säga männen, ses som en fara, som fiender. Gillar inte denna tankegång. Spännande är dock att se vad en pandemi gör med människor i extremsituationer: vi blir försiktigare, misstänksamma, kanske lite paranoida. Samhället i boken tycks vara en ny version av Orwells 1984, skrämmande, mörk och hotfull och med en mängd nya ord, nyspråk. Innevarande pandemi visar i alla fall att vi inte kan gå tillbaka till livet vi förde tidigare. Vi kommer att behöva leva försiktigare, ta mer hänsyn till varandra och vara mer uppmärksamma. Begreppet solidaritet kommer antagligen att få en renässans.
Jag tycker inte så mycket om boken, även om den har ett aktuellt tema. Betyget blir en tvåa.

[Bibliotekarie Emil]

Varför har författaren förresten skapat en värld med åtskilda kön?

Hej Bosse! När jag läser boken tänker jag att författaren utforskar makt, kön och jämställdhet. Jag håller med om berättargreppet i Bärarna kan upplevas extremt, men har sett flera exempel på det inom populärkulturen, senast i boken Törnrosor där Stephen King och Owen King också skapar en värld där män skiljs från kvinnor.

Även i Törnrosor drabbas världen av en pandemi, men i denna berättelse faller alla kvinnor, en efter en, i sömn och bildar ett kokongliknande skal runtomkring sig. Kvinnor som försöker väckas förvandlas till blodtörstiga varelser och attackerar den som stört dem innan de återgår till sin sömn. Medan männen delas upp i två läger, de som försöker få bukt med sjukdomen och de som vill förgöra kokongerna, visar det sig att kvinnorna hamnat i en parallell värld endast befolkad av kvinnor. Och i berättelsen dyker det upp en mystisk kvinna, Evie som inte drabbats av denna sömnsjuka..

• Det här svaret redigerades för 2 år, 2 månader sedan av Bibliotekarie Emil.
• Det här svaret redigerades för 2 år, 2 månader sedan av Bibliotekarie Emil.

[Bibliotekarie Emil]

Här diskuterar vi den första boken på temat Utopi.
–
Titel: Bärarna
Författare: Jessica Schiefauer
Utgiven: 2020

Förlagets beskrivning av boken:
Vad gör en pandemi med människor? Bärarna utspelar sig i en värld där en smitta har härjat i många decennier, en smitta som tvingat män och kvinnor att leva åtskilda. Kvinnorna styr, och samhällets redan skrala resurser delas systerligt, eller används i jakten på ett botemedel. Men ordningen har börjat ifrågasättas.

Nikki lever med Simone. De har egentligen aldrig pratat om att bli föräldrar. Men så vill Simone absolut bära ett barn. Det visar sig bli både svårare och farligare än Nikki kunnat ana. Nikki upptäcker saker – om Simone, om sig själv och om det samhälle hon lever i – som kastar henne ut i något hon aldrig hade kunnat föreställa sig.

Spelar ens ansträngningar egentligen någon roll, när allt ändå verkar gå åt helvete? Men vad ska man annars göra?
(Källa: https://www.romanusochselling.se/bocker/276436/bararna/)
–
Diskussionsfrågor:
Vad gör pandemin med samhället?
Vad gör pandemin med människan?

[Författare]

Inlägg