Det är på något sätt lättare att identifiera sig med Ingeborg än med Emma eller Greta tycker jag. Ingeborg lever ju ett mer självständigt liv, men samtidigt är det uppenbart att hon inte finns där för att stötta Greta i hennes frigörelse, och det känns ju dåligt.
Emma och Axel framstår som ett exempel på en i jämförelse god relation, men samtidigt är det de som sätter käppar i hjulet – först för Ingeborg, när de hindrar henne från att gå i skolan och sen för Greta när de sätter stopp för hennes dröm att bli simmerska.
Jag tänker att Greta har sett hur tufft livet blivit för Ingeborg (och för de kvinnor Ingeborg hjälper) som ensamstående, och det vill hon till varje pris undkomma. Men Gretas försök att göra allt rätt enligt normen hjälper inte, det gör bara hennes liv till en plåga på andra sätt. Det är lite pest eller kolera som kvinnorna väljer mellan känns det som. Gretas ”lydnad” drabbar dessutom Eva som också blir utsatt för misshandeln. Men Ingeborg lyckas i alla fall finnas där för Eva, och när även Greta tillslut ställer sig på hennes sida så finns det ju hopp för henne.
Männen känner jag ingen förståelse eller sympati med, de skildras nästan helt utan medkänsla och som att de bara gå i ledbandet för en patriarkal ”tidsanda”. Hade varit intressant om de varit mer nyanserade och också ställts inför dilemman..