Diskussionsfrågor till Stjärnklart av Lars Wilderäng

Visar 4 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #36004
      Jessica
      Deltagare

      Ja det är nog rätt typiskt att man har svårt att tro att det är “det värsta” som händer. Jag kan känna igen mig där också. Det är säkert för att vi är så ovana vid katastroftillstånd här i Sverige tänker jag. Flera av bokens personer litar också på att myndigheterna ska gå in och lösa situationen. Vi är ju vara vid en fungerande statsapparat och att vi litar på att myndigheterna går in och tar ansvar vid olyckshändelser och liknande. Det blir förstås sårbart när, som i boken, allt kollapsar.

    • #35955
      Sofia
      Deltagare

      Jag har inte läst färdigt boken ännu men läser med stor nyfikenhet.

      Jag håller med föregående skribenter om att det adderar driv och perspektiv med olika karaktärer. De olika karaktärerna har olika livssituation och grad av förberedelse. Hos mig väcks tankar om vem jag är mest lik, det vill säga är jag en sådan som är förberedd eller är jag inte alls förberedd om krisen skulle komma? Är jag en av dem som skulle stryka med först eller skulle jag klara mig ett tag? Hur skulle det vara att hamna i en samhällskris nu när jag själv har små barn? Sedan kan jag tycka att det är lite rörigt med så pass många karaktärer, en del karaktärer tror jag att boken skulle klarat sig bättre utan.

      Jag upplever att boken är väldigt ”filmiskt” skriven. Emellanåt känns det som att läsa ett filmmanus. Det är både på gott och ont. Berättarstilen gör att jag får väldigt tydliga bilder i huvudet, bokstavligt som en film. Samtidigt är det något stråk av detta som genomgående gör att bokens innehåll känns kopierat från TV. Det gör boken lite platt. Detta gäller särskilt karaktärerna och människorna som beskrivs i boken, deras agerande och utveckling känns som hämtat från valfri zombieapokalysserie.

      Bokens stora behållning för mig är spänningen, den otäckt autentiska känslan med mycket finkalibrerade detaljer som gör att jag får tusen funderingar. Som känns oerhört nyttiga och relevanta.
      Bokens teman, som jag ser dem, spänner över allt från konkreta frågor som ”vad gör DU om krisen kommer?” till betydligt större frågor om vad det är för samhälle vi lever i. Det är mycket spännande teman att fundera och fasas över tycker jag, som boken gör ett utmärkt jobb att gå både sätta fyr på och elda under.

      • #35966

        Håller med – boken får en att fråga sig ”hur skulle jag göra” och ”hur skulle jag klara mig”, och det är nog nyttigt. Kanske borde jag skaffa ett större lager med nödproviant, men å andra sidan är det säkert som i boken: att den som ena stunden har, i nästa stund lätt kan bli av med det.

        Jag tycker idén med nanomiter och att de förstör elektronik är väldigt bra. Elektronik känns som en av vårt samhällets mest sårbara punkter. Det var intressant att läsa om Anna Ljungberg och hur hon kom på vad det var. Jag hade gärna sett att berättelsen gått lite djupare i det, att hon kanske varit lite i härdigare i sina försök att förklara det för andra. Och hur hennes ex Erik forskade vidare på det. Jag undrar hur det gick för honom sen?

        Hmm.. jag märker att jag hela tiden försöker söka efter mer hoppfulla lösningar..

        • #36005
          Jessica
          Deltagare

          Jag håller också med om att det är intressanta frågor som boken väcker. Även jag har funderat mycket över vilken beredskap jag själv har för en katastrof och hur jag skulle reagera. Jag tänker att vi moderna människor har ganska liten beredskap för ett liv där vi saknar all den bekvämlighet som vi har skapat och den teknik vi dagligen använder. Det är mycket praktisk kunskap, som fanns för bara några generationer sedan, som har glömts bort. Det har också varit intressant att läsa boken med tanke på den pågående pandemin, eftersom vi just nu verkligen upplever att livet inte kan pågå som vanligt. Fast i jämförelse med det som händer i boken känns pandemin ändå inte så farlig…

    • #35924
      Monica
      Deltagare

      Iden med att varje kapitel handlar om en person tycker jag är bra och det gjorde att jag ville läsa vidare, för att veta hur det skulle gå. Jag tycker också att det blir skildring över att detta händer alla vart man är, precis som nu med Pandemin. I början hoppades jag hela tiden att någonting skulle gå bra men tillslut så förstår man att det kan de inte göra. Allas öden är olika svåra och några överlever, detta känns mycket trovärdigt. Obehagligt att läsa den egoism som infinner sig så snabbt, att klara sig själv, tänka på sig själv är det som gäller.

    • #35850

      Jag tycker det var lite svårt att hålla rätt på alla karaktärer först, men det är ju ett bra sätt att visa flera perspektiv på det som händer. Det blir ju tydligt att teknik-problem ställer till för i princip alla, men på olika sätt. Med flera karaktärer så kan Wilderäng också visa att människor hanterar kriser på olika sätt. Men jag tror nog att människor i verkligheten skulle samarbeta lite mer än vad de gör i boken.

      Det känns som berättelsen drivs framförallt av handlingar, och inte så mycket av att karaktärerna förändras eller utvecklas. Vi får inte veta så mycket om deras inre funderingar och känslor, utan fokus är mer på vad de gör.

      • #35870
        Jessica
        Deltagare

        Jag håller med om att det i början är lite svårt att hålla reda och skilja på alla karaktärerna. Det kan göra att boken känns lite rörig att läsa i början. Berättartekniskt är det ändå bra tycker jag, eftersom det hjälper till att skildra olika förhållningssätt till det som händer. Jag tycker också att det blir driv i berättelsen och man undrar hur det ska gå för de olika personerna.

        Mitt intryck är att flera av personerna framstår som rätt passiva. Det verkar ta lång tid innan man förstår att alla händelser har ett samband, om man ens förstår det. När katastrofen väl är ett faktum väntar många på att “någon” ska rycka in och lösa problemen. Gemensamt för flera av karaktärerna är att man är ganska individuellt inriktade på att klara sig. Boken ger generellt sett en mörk bild av karaktärerna och deras sätt att hantera krisen. Jag hoppas människor i verkligheten skulle vara mer inriktade på att samarbeta och hjälpa varandra.

        • #35967

          Ja, visst är det irriterande att de inte verkar fatta! Men kanske är det så vi funkar? Kanske håller man sådana jobbiga slutsatser ifrån sig så länge som möjligt. En gång upptäckte jag och min syster början på en skogsbrand, men vi utgick från att det bara var någon som eldade och att allt var som det skulle.. Så man är rätt naiv. (Elden blev dock släckt och allt gick bra).

    • #35778

      1. I boken får vi följa flera personer, en person i varje kapitel. Vad tycker du om författarens sätt att berätta?

      2. Hur beskrivs karaktärerna? Är författarens sätt att beskriva hur människor agerar i kris realistiskt?

      3. Vad tycker du om språket i boken? Om författarens berättarstil?

      4. Berätta om något du gillar med boken.

Visar 4 svarstrådar
  • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.