Hur uppfattar du Edvard som person?
- Detta ämne har 4 svar, 5 deltagare, och uppdaterades senast för 2 år, 2 månader sedan av
.
-
Inlägg
-
-
Hans koppling till farfar är stark, när han börjar skolan så märker han att det är något annorlunda eftersom de andra barnen har yngre föräldrar. Han är omtänksam och vill skydda sin farfar. När farfar dör vill han börjar söka efter förklaringen kring olyckan och det är intressant att tänka på att han är bara 23 år när detta börjar. När jag läser boken så upplever jag honom som mycket äldre.
-
Jag uppfattar honom som en handlingskraftig och nyfiken person när det väl går upp för honom att det finns saker att få reda på om sina föräldrar. Han har tidigare levt i sin bubbla tryggt och bra och hållt sig lite på sin kant. Andra kallar honom enstöring och det håller jag med om, men resan ger honom styrka att driva honom framåt mot svaret.
-
Jag uppfattar Edvard som lite av en enstöring. Man förstår i bokens början att det är han och farfadern mot världen. De klarar sig själva och är inte en del av gemenskapen i byn. Farfaderns förflutna skuggar även Edvards liv. Edvard har lärt sig det han behöver för att klara sig på gården. Det märks att han är praktiskt lagd och stolt över att det han kan. Det gör honom självständig, han är en person som klarar sig. Samtidigt förstår man att det finns något som håller honom tillbaka. Han brottas med mysteriet kring föräldrarnas dödsfall och att han själv kanske har någon omedveten ledtråd till det som hände. Jag uppfattar det som att han är rädd att släppa fram nyfikenheten och så länge farfaderns finns i livet kan han hålla den tillbaka.
-
Jag tycker Edvard framstår som lite av en ensling, en nörd som gärna grejar för sig själv med kameran, fiske eller gården. Det verkar dock vara en sida av hans personlighet som har uppmuntrats av hans farfar, som verkar vilja skydda honom från världen utanför gården. Men Edvards intresse för Einar tyder ju på att han också skulle kunna vara någon som vill upptäcka världen och överskrida den trygga bonde-rollen. Jag tycker det blir tydligt också i relationen till barndomskärleken Hanne, när hon dyker upp på gården. Hon vill inte heller att han ska gräva i det förflutna, eller ge sig ut på några hitta-sig-själv resor. När hon vill att de ska ta på sig hans farfar och farmors bröllopskläder så blir det också som en symbol för att hon vill att de ska bli som dom och fortsätta att driva gården. Men i Edvard verkar det istället vakna en drivkraften att ”ta sig ut” och ”ta tag i sitt liv”.
-
-
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.