Bokcirkelvecka 1

Visar 1 svarstråd
  • Författare
    Inlägg
    • #49550
      Anonym

      Hej, tyvärr kan jag inte svara på frågorna som har ställts men jag gillar skarpt författarens ambition att skapa den moderna nuckan. Den som, genom tillfälligheter, har fått uppleva tillvaron på ett annat sätt än den som levt inom tvåsamhetens ram. Jag har själv mestadels levt i tvåsamhet men ofta känt av hur ensamhet känns och skaffat strategier för att också kunna njuta av en sådan tillvaro. Bokens författare föreslår väl något liknande, tror jag? Genom att lyfta upp sin och många andras erfarenhet till beskådande inbjuder hon till eftertanke och diskussion och en möjlighet att bredda sättet för alla att leva sina liv – även om normen av tvåsamhet antagligen kommer dominera i “eviga” tider.

      • #49600
        Sigrid
        Deltagare

        Jag tyckte också om Lindroths ansats till att synliggöra tvåsamhetsnormen och inblicken i hur det kan kännas att bryta mot en i samhället så integrerad norm. Jag tyckte också, liksom Ruhe, att författarens beskrivningar av hur ensamhet kan upplevas kändes relaterbara, även om inte jag heller levt ensam.
        Jag håller med om att syftet med boken kan tänkas vara att lyfta fram att det går att utveckla strategier för att uppleva ensamhet annorlunda, men även att utmana föreställningar om människor som lever ensamma, eller som på andra sätt bryter mot normer kring hur man förväntas leva ett lyckligt liv.

        • #49639
          Anonym

          Du har rätt Sigrid, så är det säkert, boken har en tvådelad uppgift, att skydda sig själv och påverka normen. Det sistnämnda är förstås en gigantisk utmaning men hon har ju börjat bra, boken är tydligen en succé, som dessutom har fått en uppföljare. På det området är jag dock helt okunnig.

          Hur man skyddar sig själv när ödet pressar på har jag däremot en viss erfarenhet av och som jag tror passar in.
          Jag utbildade mig i fyra år på universitet men den arbetsmarknaden var som bortblåst när min utbildning var klar. Jag lyckades till slut få ett jobb (och därmed försörjning) där bara gymnasieutbildning krävdes. Jag var jätteglad över jobbet för jag fruktade verkligen arbetslöshet. Varje dag, den första veckan, när jag gick till jobbet grubblade jag förvisso över ödet men upptäckte till min stora glädje att min främsta tanke var “Jag är inte med i den där tävlingen, som handlar om att lyckas i karriären”. Det var en intressant upplevelse, jag kände verkligen att jag inte brydde mig det minsta om det som andra tävlade om.

          Jag tror att det här går att översätta till Nuckan. Om ödets nycker tvingar oss i en viss riktning så är det möjligt – för den som är så funtad – att styra in på en annan väg. Inte en alternativ väg, inte en andra klassens väg, utan just bara en annan väg. Den vägen går till en annan verklighet som har andra glädjeämnen – och då tar man den vägen utan att snegla på den väg som så många andra följer.

          Det finns ett betydligt sämre förhållningssätt – ett som är direkt dålig. Det hittade jag en gång i Lena Anderssons bok “Sveas son”, en på många sätt bra bok men som innehåller ett parti som chockade mig. Fadern, Sveas son, blev slöjdlärare och Lena Andersson skriver: “Fördelarna med läraryrket var de långa ledigheterna … Så såg belöningarna ut för uppoffringen att under resten av yrkeslivet sänka sig till en lägre nivå än han rätteligen var ämnad för.” Några sidor senare följer Lena Andersson upp med en texten till “Så länge skutan kan gå” – en Taubevisa som fadern älskade. “Orden tjänade som tröst var gång han mindes sina abdikationer…”

          Vilken olycklig inställning till livets gång. Jag hoppas och tror att det är Lena Anderssons inställning, inte faderns, som avspeglas i det ovanstående. Lena Andersson är ofta smått endimensionell enligt min mening. Hon menar alltså att fadern för alltid böjde sig under sitt öde.

          Jag tror att Malin Linderoth i det sista kapitlet av Nuckan ser den positiva slutsatsen att Vi människor inte nödvändigtvis är ämnade för något entydigt. Vi är inte nödvändigtvis ämnade för tvåsamhet eller, i mitt exempel, ett yrkesliv enligt norm. Vi kan gå var och vart vi vill – utan att ägna en tanke åt vad andra säger. Deras åsikter borde vara ointressanta.

          Frågan är alltså, är begreppet “nucka” en normbrytning eller helt enkelt att avstå från att vara med i den tävlingen?

          Tjugo år efter min entré i yrkeslivet hamnade jag ändå i det yrke som jag hade tänkt mig. Där ser man hur det kan gå. Jag var då femtio år och skulle väl ha kunnat skriva en bok om hur jag har levt med ett yrke på “en lägre nivå än [jag] rätteligen var ämnad för” – och att försvara mig för att jag kom att hamna där. Men jag skrev inte den boken ty jag hade aldrig haft en tanke på att jag var på fel väg. Jag gick den vägen helt enkelt. Det var en bra väg att vandra på och under tiden kom jag ibland i sådana situationer som jag mycket väl var ämnad för. Som människor är vi ju ämnade för så ofantligt mycket, om vi bara förmår oss att observera. Malin Lindroth håller säkert med om det.

          Brist på kärlek är förstås ett verkligt problem, barnlöshet kan antagligen kännas som ytterligare ett men det går säkert att lösa utanför tvåsamheten – om man inte är med i just den tävlingen. Normer är egentligen andras problem än ens eget om man inte ens tänker på dem. En gång i min ungdom arbetade jag som lärarvikarie och vi hade en fortbildningsdag. Handledaren vände sig oväntat till mig och frågade hur det kändes att sitta ensam karl med tjugo kvinnor – och jag tittade mig förvånat omkring för det hade jag faktiskt inte ens tänkt på. Det norm(ala) tycks vara att män måste ha män omkring sig för att må bra.

          Samhällets invånare har alltså satt upp en normalbild och en sorts tävlingsregler. Det går att strunta i dem. Man gör i stället något helt annat och vips, det negativa problemet är borta, det positiva problemet återstår. Vad ska jag göra med mitt liv, hur ska jag finna lyckan, hur ska jag hitta kärleken?

          • #49666
            Sigrid
            Deltagare

            Vilken intressant reflektion. Det som gjort “Nuckan” populär kanske är just att själva upplevelsen av att livet inte blir precis som man har förväntat sig, eller som andra förväntat sig, är så väldigt relaterbar. För så är det nog egentligen för de flesta, att någonting eller flera saker i livet inte blir som man hade tänkt sig från början.
            Hur man sedan förhåller sig till det, är väl det som egentligen kanske har störst inverkan på hur man själv upplever sitt liv, mer än själva livsvalen eller händelserna i sig.

            För vad är egentligen potential? Potential till vad? Är det alltid relevant för en person att uppfylla sin potential, inom alla områden?
            Det finns ju så mycket som man skulle ha kunnat göra annorlunda, i olika stadier av livet, men ofta finns det även skäl till att det blivit annorlunda.
            Vad i våra förväntningar på livet är oreflekterade normer och vad är det man själv värderar i livet, egentligen?

            Jag tycker att jämförelsen Ruhe gjorde mellan Lena Anderssons framställning i “Sveas son” och Malin Lindroths framställning i “Nuckan” är väldigt tänkvärd. När dessa kontrasteras håller jag verkligen med om att det känns mycket mer konstruktivt och positivt att inte i efterhand se på livsöden som misslyckade, utan bara som alternativa vägar som kanske faktiskt passade personen ifråga bättre.

            • #49674
              Anonym

              Hej Sigrid, jag upptäcker nu att om man lägger ihop din text och min så uppstår en djupverkan som jag gläds åt. Jag klipper ihop dem till ett litet privat häfte eftersom de bildar en helhet av mina praktiska exempel, din filosofi och vår gemensamma teori. Frågan är dock om Malin Lindroth skulle bli lika glad som jag? Hennes fina ambition att skapa en modern definition av nuckan tyngs möjligen av att själva begreppet utgår från tvåsamheten som norm. Framtiden får utvisa hur det går för hennes projekt. Helst borde väl “Tvåsamhet” och “Annansamhet” vara två likvärdiga alternativ att hoppa mellan utan att betrakta någotdera som sämre än det andra. En dag kanske det blir så – eller något ännu bättre.
              Jag har nog inte mer att tillägga i ämnet mer än att jag gillar det samarbete som synbarligen kan uppstå i en bokcirkel och att utbyte av tankar ofta blir fantastiskt lärorikt – åtminstone för mig.

    • #49434

      Varmt välkomna till bokcirkeln om Malin Lindroths Nuckan!

      I och med att denna bok är av det lite kortare slaget, kommer vi att hålla bokcirkeln i tre veckor istället för de vanliga fem veckorna. Vi inleder bokcirkeln med dessa frågor:

      – Vad är dina associationer till ordet nucka?
      – Författaren beskriver upplevelser av ensamhet, sorg, skam och utanförskap i boken, ofta genom liknelser. Hur upplevde du dessa beskrivningar?
      – Det finns en stor andel ensamhushåll i Sverige. Känner du igen dig i Lindroths beskrivning av en fortfarande rådande tvåsamhetsnorm?

Visar 1 svarstråd
  • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.