[Sigrid]

Jag tyckte att ett intressant tema i Löpa varg var åldrande och upplevelsen av att bli äldre.
Uffe tänker återkommande i boken tillbaka på händelser ur sitt liv, som han i nutid tolkar på annat sätt än hur han minns att han tolkat dem när han var yngre. När han läser anteckningar han gjort som ung, i en gammal jaktjournal, tycker han inte längre att det han beskriver är det han minns som väsentligt. Han beskriver det som “torftiga redogörelser”, eftersom han saknar detaljer om vad han nu minns mest, som känslor han upplevt under dessa händelser.

Det framstår som att Uffe upplever en hjälplöshet i att inte längre betraktas som lika kapabel som när han var yngre, av sin omgivning och att det är nedslående för honom. Samtidigt utvecklas Uffe mycket i boken och han tycks omvärdera livet och sin syn på jakt, naturen och döden. Trots att han känner sig åsidosatt och hjälplös ibland, reflekterar han mycket och det förändrade perspektivet som kommer med åldrandet gör att han fortsätter utvecklas som person.

Jag tycker att det märks att Kerstin Ekman bott på landsbygd och känt äldre män som kanske påminner om Uffe, för jag upplevde det som att hon lyckats väldigt väl med det här perspektivet. Uffe som person kändes för mig realistisk, relaterbar och bekant, som någon man har träffat på.

[Nyköpings stadsbibliotek]

– Vilka är de övergripande temana i boken?
– Ekman har i den här boken skrivit utifrån ett manligt perspektiv, då huvudkaraktären är en äldre man på landsbygden. Hur lyckas Ekman med det perspektivet?

• Detta ämne redigerades för 2 år, 7 månader sedan av Nyköpings stadsbibliotek.

[Författare]

Inlägg