[Mattias]

Jag upptäckte bokcirklar.se och den här cirkeln för bara några dagar sedan. Löpa varg är en bok som jag förmodligen aldrig skulle ha läst annars. Det hade varit synd. Jag var fast från första sidan. Redan med de mycket korta och kärnfulla inledande meningarna kliver man rakt in i Ulfs liv och tankar och anar att han står inför någon sorts existentiell brytpunkt. I boken beskrivs relationen mellan människa och varg från mer än ett perspektiv, men mötet mellan Ulf och Högben, i den tidiga morgontimmen, vid myrkanten, är försiktigt och respektfullt. En vacker naturbetraktelse.

[Linnea]

Så roligt att du hittat hit, och att du läser en bok du annars inte skulle läst! Jag håller med dig om att det kärnfulla språket rycker tag i en från första början. Denna lilla bok rymmer stora ting.

[Annika Wahlström]

Jag började läsa boken när jag var i ett tankspritt tillstånd och lade ifrån mig den för jag märkte att detta är en bok där jag vill vara närvarande i läsningen.
Som någon tidigare skrev verkar Ulf vara en sluten person – vanligt bland äldre män tänker jag – och att få ta del av hans tankar i jag-form kändes nästan som ett intrång (och en ynnest). Särskilt som hans upplevelser var svåra för honom att dela ens med sin allra närmaste.
Skildringen av relationen människa-varg och landsbygd-stad upplevde jag som trovärdig och icke-förenklande. Det är inte som att någon sida har rätt.

[Linnea]

Ja, visst är detta en sådan bok som behöver båda ens ögon, eller båda ens öron. Jag försökte lyssna på den som ljudbok medan jag satte upp böcker i biblioteket där jag arbetar, men det gick ju inte (uppläsningen av Lennart Jähkel är dock på pricken). Mattias här i bokcirkeln använde ordet respektfullt, som jag tycker är väldigt passande för hur karaktärerna och förhållandena beskrivs i boken, och hur jag där med även vill läsa och ta in berättelsen; fullt närvarande.

[Monica]

Jag kom direkt in i boken, ett mycket rakt och beskrivande språk. Man påverkas direkt av relation människa/djur och natur. Att boken är skriven i jag form känns bra och det känns som att man följer huvudpersonen. Ganska snart får huvudpersonens fru en stor betydelse för berättelsen och deras livslånga relation.

[Linnea]

Jag håller med Sigrid om att berättelsen känns nära, bland annat genom jag-formen. För mig känns det lite ovant att läsa en bok som är skriven i just jag-form. Från första stund kände jag mig indragen i en persons liv som kanske annars inte släppt in mig; jag tolkar huvudpersonen som ganska sluten. Vidare blir jag väldigt tjusad av det underbart enkla och vackra språket, som hjälper mig att känna mig nära handlingen, personerna och naturen i boken. Kerstin Ekman använder på ett fantastiskt vis ett språk som visar precis så mycket som behövs, och lämnar på så vis mycket åt läsarens fantasi, upplevelse och där med delaktighet i berättelsen.

I och med att berättelsen känns så nära, får jag även en obehagskänsla när jag läser. Jag vill inte vara nära dödandet och våldet, men i boken blir jag det och tvingas förstå våldet som människorna utsätter djuren för. Ekman visar upp en komplex, våldsam, mytiskt präglad relation mellan människan och vargen. En mänskligt villkorad relation, men en relation som visas upp ur även vargens perspektiv. När jag var barn läste och älskade jag Jack Londons Varghunden, och en liknande känsla kommer tillbaka till mig när jag läser Kerstin Ekmans Löpa varg. Här finns möjlighet att få läsa om vargen som den tänkande och kännande varelse den är.

• Det här svaret redigerades för 1 år, 4 månader sedan av Linnea.

[Sigrid]

Mitt första intryck av boken var att jag-formen fick berättelsen att kännas personlig och nära, enkel att leva sig in i. Berättaren kändes lite trött och resignerad men ändå engagerad i sin omgivning. Jag tyckte om de detaljrika beskrivningarna av både nutida händelser och saker huvudkaraktären upplevt tidigare. Det vardagliga men ändå exakta språket gjorde det lätt att föreställa sig det som beskrevs. Jag tyckte att miljön som karaktären befinner sig i kändes spännande och på samma gång både bekant och främmande. Det var även intressant att anta perspektivet hos en äldre man på landsbygden eftersom jag inte ofta läst böcker berättade ur det perspektivet.

Människans relation till vargen framstår som väldigt komplicerad och präglad av människans historia av att ha levt i närheten av varg, som när vargarna var fler och levde i större flockar, utgjort ett hot mot människor. Fördomarna mot vargen framstår som djupt integrerade i människors verklighetsuppfattning och hos många väldigt nära knutna till starka negativa känslor och associationer. Vargen blir därför en sorts konkurrent, en del av naturen som inte beter sig som människan vill.

[Nyköpings stadsbibliotek]

Välkomna till bokcirkeln om Kerstins Ekmans senaste roman Löpa varg! Äntligen börjar vi med de första frågorna. Du är givetvis välkommen att besvara så många frågor som du känner för, och att skriva så mycket eller lite du vill.

– Vad är ditt första intryck av boken?
– Boken är skriven i Jag-form. Vad tycker du om det?
– Hur beskriver Ekman vargen och människans relation till vargen i boken?

[Författare]

Inlägg