[Anton]

Tankar efter att ha läst ca halvvägs.

Jag gillar hur författaren nästan uteslutande beskriver omgivning, karaktärer och händelser genom de olika karaktärernas egna tankar. Hon har även väldigt bra timing för när tankarna går från en karaktär till en annan där allt känns som det hänger ihop och vi som läsare bara flyter med. Det är bra rörelse och externa händelser blandas på ett snyggt sätt med de inre monologerna. Exempelvis i början när bilen smäller till utanför blomsterhandeln vilket blir en fin brygga över från Clarissa som överraskas av smällen till Septimus som påverkas av att bilen stannar i hans väg.

En favoritscen i boken hittills för mig är när vi får följa med Peter Walsh, hans tankar och rörelse genom staden, efter att han lämnat Clarissas bostad. Jag roas av hans ”jakt” på den unga attraktiva kvinnan som mynnar ut i ingeting annat än en förströelse, en fantasi som trots att den saknar större mening ändå känns så väldigt mänsklig vilket jag tycker är det geniala med den här boken, hittills, att författaren ger en känsla av äkthet och ärlighet via de djupt mänskliga tankarna hos karaktärerna som man får ta del av. ”..grep vinden tag i hennes långa tunna kappa och blåste upp den i generös godhet, i sorgsen ömhet, som en famn som öppnades för trötta – Men hon är inte gift, hon är ung, fortfarande ung, tänkte Peter…Hon var inte världsligt sinnad, som Clarissa; inte rik, som Clarissa. Var hon, undrade han, respektabel?…-Nu var det stora ögonblicket nära, för nu stannade hon, öppnade handväskan och med en enda blick åt hans håll (men inte rakt på honom), en blick som tog farväl, som summerade hela situationen och triumferande avfärdade den för alltid , satte hon nyckeln i låset, öppnade dörren och försvann!”

Författaren fördjupar karaktärernas porträtt på ett bra sätt genom andra karaktärers tankar om dem. Särskilt såklart huvudkaraktären Clarissa där man successivt får en bredare och djupare bild av henne från att först ha följt hennes egna tankar till att sen följa henne via andras tankar om henne. Det är snyggt gjort tycker jag.

Några tankar också kring den tid som handlingen utspelas i. Jag kommer på mig själv att tänka på exempelvis bilar och hur avancerade de var på den tiden (?) och även kameror och fotokonst då läkaren sir William nämner att hans fru burkar ta foto och att hennes bilder inte skiljer sig nämnvärt i kvalitet från yrkesfotografernas. Allt sånt går såklart att kolla upp men jag har i nuläget valt att bara flyta med och inte läsa på allt för mycket om mellankrigstiden. En till sån reflektion angående bilar gjorde jag när Septimus som förslag på hur han skulle ta livet av sig nämner att han kan suga på ett avgasrör från en bil, det får mig att undra om den metoden av självmord var vedertagen redan då på den tiden (?) när bilar i allmänhet måste varit ett relativt nytt fenomen.

Jag reagerar också starkt på sir Williams visioner där han pratar om ”Sinnet för proportioner, den himmelska proportionerligheten” och där man får följa med på hans klinik där patienterna tas ifrån sin egen vilja och tvingas in i någon slags norm eller ideal i enlighet med vad sir William anser vara ett ideal. Det får tankarna att gå till allt det hemska som hände under andra världskriget och att den typen av tankar säkert började etablera sig runt om i världen redan då tiden innan andra världskrigets utbrott.

Jag har många fler tankar såklart, särskilt om de olika karaktärerna men ovan var bara något som jag reflekterat över såhär mitt i boken och som jag ville skriva ned. Kom gärna med egna tankar, men det är som sagt inget krav på något sätt. Jag kände bara att jag behövde få ned lite på pränt så jag inte glömmer mina tankar och funderingar. (=

[Författare]

Inlägg