[Lolmak]

Jag tänker inte att den etiska frågan är hur man ska betrakta barnen utifrån att de inte har föräldrar, utan utifrån att de har skapats för ett syfte. Anta att barnen inte kände nånting, utan bara skapades för att växa upp och bli donatorer, skulle det vara fel? Ryggmärgskänslan säger ju direkt ja, men vem skulle förloraren vara i en sån etisk ekvation? Om de inte kände något alltså…
Nu verkar de dock gå igenom en tonårstid, som verkar vara ganska vanlig även om de verkar betydligt mer kontrollerade eller hämmade än vad jag tänker om tonåringar-

[Maria (bibliotekarie Norrköping stadsbibliotek)]

Det rör ju upp en del känslor. Tankar på det etiska. Är de mindre mänskliga för att de (troligtvis) inte har föräldrar? På sätt och vis går de genom samma saker som “vanlig” tonåring: skola, läxor, framtidsplaner, kärlek och identitet. Och sen det stora oket att de ska donera organ, inte vara sin egen, vara ett verktyg för något annat.
Det är mörkt. Och särskilt mörkt eftersom de inte får veta så mycket. Det känns nästan ännu värre. Det ger upphov till falska förhoppningar som de pendlar mellan.

[Norrköping stadsbibliotek]

Första delen avslöjar bland annat att de inte kan få barn, att de har ett högre syfte – men vilket syfte är vagt. Tack vare förmyndaren Miss Lucy får de veta att “ni ska bli vuxna, men innan ni ens blir medelålders, kommer ni att börja donera era livsviktiga organ. Det är detta ni har blivit skapade för”. Samtidigt brottas de med vanliga tonårsproblem, med känslor och framtidstankar – som på sätt och vis kolliderar.

– Vad är din första tolkning och känslor kring det som framkommit?

[Författare]

Inlägg