[Ida Norberg]

Imorgon 3 maj kl 13-14 träffas de som vill och kan för att diskutera boken. Vi ses i DigidelCenter på stadsbiblioteket. Den som är intresserad av att lära sig mer om hur digitala bokcirklar fungerar är också välkommen :) Vi kommer att dra igång nästa läsperiod imorgon också – då vi ska läsa Fatima Bremmers Ett jävla solsken. Vi ses!

[Amela Hadziresic]

För mig är det helt klart att boken är ett stycke liv med allt det som ett liv kan innehålla. Vårt liv som styrs allt utifrån uppväxten, familjetragedier, vänskapsmöten och inte minst sociala förhållanden och samhället som sådant.

Det bästa i boken tycker jag är de subtila iakttagelser i de olika relationerna.

[Ida Norberg]

Jag är benägen att hålla med er. Läser den också för andra gången och inser att behållningen från förra läsningen handlade mycket om hur psykiskt sjuka människor behandlades, hur fruktansvärt ovärdig behandlingen var. Men nu inser jag att handlingen kretsar kring vänskap, familjerelationer som verkligen inte var lätta, feghet, mobbing, jobbiga hemligheter, och så på allt detta; identitetskris med multipla personligheter. När dök hennes tvillingsyster upp? Som hävdas ha funnits där alltid.

Är det så att det författaren vill ha fram är att vi alla i viss mån bär på en ”galenskap” (i brist på bättre ord) så länge vi kan hålla den i schack så är det ok, men visar vi fram den eller behöver hjälp då ser alla bort och vi hamnar i onåd eller placeras på institution. För att sjukdom som är mental måste skiljas från den friska samhällskroppen…

Blir boken sån mix av allt möjligt att det blir ett virrvarr bara? Eller lyckas hon knyta ihop allt ändå?

[Amela Hadziresic]

Jag har också varit kluven om vad bokens huvudsakliga temat är: hur en människa kommer till insikt om hurdan hon var eller är det bara en underbar granskande och kritiskt journalistik?
Det är nog både och. Genom att rannsaka sig själv blir i stor utsträckning dåtida samhällsstrukturer undersökta och vända ut och in.

[Esterpauline]

Vid en första genomläsning var jag så gripen av boken. De olika personerna, de dramatiska händelserna, flödet i språket. Så läste jag den en gång till. Jodå, bra nu också. Men nu blev andra infallsvinklar ännu tydligare. Vad är egentligen huvudtemat? Är det hur svenska samhället behandlade människor med funktionsvariation förr i världen, eller är det om en kvinna som måste bli 70 år innan hon tillåter sig att bli vuxen? Måste en vänta så jäkla länge?
Understundom känner jag journalisten, debattören Axelsson genom texten. Och jag vet inte om det gynnar den skönlitterära gestaltningen.
Ser fram emot att ses och språkas vid om boken!

[Amela Hadziresic]

Familjer som familjer då och nu. Alla möjliga känslor får träda fram: kärlek och omsorg, självbelåtenhet, saknad av empati för att inte tala om avundsjuka och förakt. Det händer mycket i en familj, den drabbas av flera olyckor och det blir inte alltid så självklart att alla medlemmar har tillräckligt med styrka för att klara av dem. Jag kan ha förståelse för Märit som inte besöker sin bror på anstalten förrän 50 år har gått för jag tror att hon är rädd för konflikter, för sanningen. Det är nog det andra som spökar i hennes huvud, den andra som är sanningen.
Så här skriver Wikipedia om
Vipeholm

• Det här svaret redigerades för 5 år, 5 månader sedan av Amela Hadziresic.

[Ida Norberg]

Jag heter inte Miriam var verkligen en läsupplevelse. Och en inblick i vårt lands historia av rasism. Ditt liv och mitt ska bli spännande att läsa.

[Amela Hadziresic]

Majgull Axelsson tilldelas 2018 års Lars Ahlin-stipendium med motiveringen: för sin förmåga att med inlevelse och känsla skildra de som samhället gömt och glömt. Genom ett lyssnande författarskap skapa oförglömliga gestalter och lyfta moraliska dilemman med livslögnen som ett ofta återkommande tema. Hennes författarskap hävdar språkets och berättandets befriande kraft
http://www.larsahlinsallskapet.se/ram_stipendiet.html

Välförtjänt pris. Jag har bara läst Aprilhäxan och blev helt tagen. En sådan fantastik bok som lämnar spår och låter sig inte glömma. Sedan hade jag börjat läsa Jag heter inte Miriam men efter 20 sidor var jag tvungen att sluta för jag bara grät och grät. Ska försöka igen ganska snart.
Nu när jag läser Ditt liv och mitt hoppas jag få samma läsupplevelse så när jag läste Aprilhäxan för det handlar återigen om tvångsomhändertagna barn och deras familj. Jag lär mig mycket om 60-talets Sverige, jag lär mig om hur den enskilda familjen påverkas av de globala förändringar i samhället. Och jag blir återigen ledsen när jag läser hur skör en familj och dess medlemmar kan bli och hur stark man måste vara för att klara sig.

[Författare]

Inlägg