[Sara]

Jag tycker att söderslangen gör berättelsen mer levande. Det är Krille som är berättaren och det är hans språk. Man får en stark känsla av att barnens värld är väldigt skild från de vuxnas och den känslan förstärks av språket. Att världarna är så åtskilda har nog med tiden att göra, känns inte som att det är så idag. Att barn kan bli slagna av vuxna är också en verklighet och inget konstigt.
Skolvärlden verkar väldigt hierarkisk där elever är utsatta både för pennalism och för elaka lärare. Känns väldigt främmande mot idag. Kanske var det inte så på alla skolor, men Södra Latin på 50-talet verkar inte kul.

[Anna Stenberg]

Tror inte några skolor var ”kul” på den tiden. Lärarna hade stor makt (idag har det ju svängt åt andra hållet vilket ju inte heller är bra), man hade ingen kontakt med dem annat än just som ens lärare – aldrig några man pratade med och om den mobbning som förekom fanns det ingen att tala med. På det läroverk där jag gick fanns flera lärare som de flesta eleverna var rädda för, bl a två äldre kvinnliga lärare som kunde vara förfärliga, i synnerhet mot svaga pojkar. Men så var det bara och ingenting man funderade över. Fördelen med den respekt man hade för alla lärare var att man läste sina läxor (som var betydligt fler och mer omfattande än i dagens skola) ordentligt, för man ville absolut inte komma oförberedd till ett läsförhör eller prov vilket skulle vara oerhört pinsamt. Idag är det många elever som struntar fullständigt i sina läxor. Inte heller fick man något gehör för gnäll om skoltrötthet e dyl – d v s om man hade kommit på den oerhörda tanken att skylla sina misslyckanden på sådant. Jag tycker absolut inte alls var bra i den tidens skolan, men vissa saker var det och långt ifrån allt är bättre idag.

Att föräldrar och barn levde i lite olika världar kan nog delvis stämma. Vi hade större frihet än vad de flesta barn har idag och vi var inte så kontrollerade som dagens barn ofta är. Men man åt alltid frukost och middag tillsammans vilket många familjer inte gör idag och de allra flesta föräldrarna, åtminstone till barn som gick i läroverk, så till att barnen var hemma och läste läxor på kvällarna och att de lade sig i god tid. Det finns många barn idag som träffar sina föräldrar ganska sällan, då föräldrarna pendlar till jobbet och behöver åka hemifrån innan barnen ens gått upp och föräldrarna kommer hem sent, är trötta och vill ha egentid medan deras barn är på diverse träningar eller annan verksamhet. Många barn och ungdomar idag lever sina egna liv utan att föräldrarna alltid vet så mycket vad de har för sig.

Pennalism/mobbning förekommer ju också i dagens skolor och har alltid gjort så.

[Anna Stenberg]

Den sortens lärarsanktionerad pennalism där äldre elever har makt över yngre finns förstås inte i dagens skola och förekom heller inte i de skolor jag gått i. Gröna faran känner jag väl igen. Det var lärarkalendern som lärarna ofta hade med sig till lektionerna och där de förde anteckningar över elevernas resultat på läxförhören. Även under min tid som lärare var lärarkalendern grön, men jag använde min på ett helt annat sätt och i annat syfte.

[Anna Stenberg]

Än så länge har jag bara läst drygt 30 sidor, men tycker inte att söderslang från 50-talet är något som tar speciellt mycket plats. De slangord som förekommer, uppstod kanske från början på Söder, men de flesta av dem jag hittills stött på, används ju fortfarande och långt ifrån bara på Söder. Men det är ju möjligt att detta blir mer märkbart när jag kommit längre i boken. Det känns ju f övr som att Krille berättar historien flera år senare, då hans språk i många delar är ett helt annat än en 11-årings – även på den tiden.

Än så länge tycker jag att det är annat som mer skapar tidsandan – bilmärken, mopedmärken, Guldus (något jag kände igen, men det var nog länge sedan den drycken fanns) priser mm. Och så skolsystemet förstås. På den tiden sökte man till realskola (flickskola var också möjligt) i åk 4 och började där när man var 11. Realskolan var 5-årig, men man kunde söka till gymnasiet redan när man gick i 4-5 och då börja 4-årigt gymnasium efter totalt 8 års skolgång. 10 år senare började jag i realskolan som då nyligen blivit 3-årig och man började då först efter 6 år i folkskolan.

[Gnesta bibliotek]

Hur viktig tycker du att tiden och tidsandan är för berättelsen? Om man bortser från de tidsmarkörer du tar upp som bilmärken och Guldus, hade berättelsen då kunnat utspela sig i en annan tid? Boken kom ut 1985 och det var redan då ett tidsglapp mellan samtiden och det 50-tal då boken utspelar sig. Nu ligger både 50-talet och 80-talet många år tillbaka i tiden. Tror du att ungdomar idag ändå skulle kunna läsa och uppskatta boken?

[Anna Stenberg]

Många av mina elever läste den när jag var högstadielärare på 80-talet och såvitt jag minns, tyckte de om boken. Har sett i FB-gruppen ”snacka om böcker” att flera lärare använder den i undervisningen idag och att det fungerar bra. Jag vet i stort sett ingenting om hur pojkar i 11-årsåldern är idag, men om man tänker bort 50-talets tidsmarkeringar och ersätter dem med några från senare tider, så kanske berättelsen skulle kunna förläggas under flera perioder därefter. Något tidigare skulle också fungera, skulle jag tro.

[Gnesta bibliotek]

Intressant att höra att Janne, min vän verkar fungera för barn och ungdomar även idag. Även om 50-talsmarkeringarna har betydelse för miljön i boken, och nog kan ge extra behållning för den läsare som har egna erfarenheter av 50-talets Stockholm, går det också att se tiden mer som en kuliss. Själva grundberättelsen är nog egentligen tidlös. Teman som vänskap, utsatthet och att växa upp slutar inte vara aktuella.
Kanske kan slangspråket vara ett hinder för att ta till sig berättelsen, men i flera av upplagorna finns en särskild ordlista längst bak i boken. Där förklaras också skolsystemet med realskola.

[Anna Stenberg]

Visst innebär det något särskilt för mig att läsa om Stockholm 1954, det år jag började i skolan. Även om Söder inte är en bekant stadsdel för mig, är det givetvis ändå mycket jag känner igen – trådbussar och Guldus t ex. Men – som du skriver – berättelsen är ju i grunden tidlös och det övriga är bara utanverk. Boken har ju valts till årets Stockholm läser-bok och det säger någon om dess aktualitet idag. Någon slangordlista finns inte i det ex av boken jag lånade, men jag är väldigt nyfiken på vilka ord som kan anses så föråldrade att dagens barn/ungdomar inte skulle förstå dem. Som jag skrev tidigare, tycker jag de flesta av dessa ord används än i dag. Det dåvarande skolsystemet finns ju heller inte förklarat i mitt ex, men det tror jag kan behövas, eftersom vi som minns och upplevt detta inte längre är så många.

[Gnesta bibliotek]

I den nyare utgåvan från 2006 skriver författaren Peter Pohl att han hört ”ett nödrop” från lärare som ville läsa Janne, min vän för sina elever. Lärarna ville att Peter Pohl skulle göra en ordlista till boken eftersom eleverna inte förstod språket. Det blev en ordlista i nyutgåvan och den ordlistan uppdaterades sedan när boken kom som e-bok.

Ordlistan är en blandning av söder- eller Stockholmsslang och äldre uttryck som författaren inte tror är så vanliga idag. Några exempel på ord som förklaras är:
A-bilar – bilar som hörde hemma i Stockholms stad (A på registreringsskylten)
bajka – cykla
biffa – fixa, greja, ordna
dixi-kola – femöres, ljusbrun, seg kola cirka 2 x 2 x 0,5 cm
gluggar – ögon
kymig – taskig
raketost – smältost i cylinderformad förpackning
topplock – hår
Varg-Olle – Olle Nygren, Speedwaystjärna. Brons i VM 1953

Som vi diskuterade tidigare kan man ju se slanguttrycken och tidsmarkeringarna som en kuliss som inte är så viktig för själva berättelsen. Att Peter Pohl ändå skrivit en ordlista kanske kan tolkas som att han ändå tycker att det är viktigt att läsaren förstår uttrycken och känner till en del av de 50-talsreferenser som finns med, till exempel vad en raketost är.

[Anna Stenberg]

Kan förstå att de flesta av orden i ordlistan inte är begripliga för en ung person idag, men vissa, t ex bajka, kan ju inte vara svåra att förstå. Raketost har pånyttfötts men den smakar inte alls så som jag minns den. Dixikola var en favorit!

[Gnesta bibliotek]

Janne, min vän är skriven i en speciell stil där det är huvudpersonen Krille som berättar på söderslang. Vilken betydelse har detta för berättelsen och för din läsning? Bidrar alla slanguttryck till att göra huvudpersonerna och miljön mer levande?
Janne, min vän kom ut 1985, men berättelsen utspelar sig på 50-talet. Vilken bild av 50-talets Stockholm ges i romanen? Vilken betydelse har själva tiden och tidsandan för berättelsen?

[Författare]

Inlägg