[Anna Stenberg]

Avslutningen känns alldeles för bra för att vara trolig. Knappast tänkbart att alla dessa människor skulle dyka upp för att fira jul i Kippogården. Slutet är ju väldigt hoppfullt men det är ju inte alls otroligt att kvällen slutar i kaos och inte alls blir det lyckliga slut man får intryck av. Kanske framgår det i nästa bok. Inte tycker jag att det är så trovärdigt att Jana helt plötsligt skulle hämta hem modren efter alla dessa år och skulle mötet dem emellan varit lite mer laddat och fyllt av frågor? Konstigt tycker jag också att mysteriet Maria löser sig så där plötsligt efter att man genom hela boken undrat över henne. Det känns lite som om förf tyckte att det var dags att avsluta boken och hastigt knyta ihop åtminstone en del trådar.

Det är ju framför allt John som väldigt ofta inte håller sig till sanningen och Jana som helt glömt (förträngt) mycket av det som hänt tidigare. Jag tycker inte man kan svara entydligt på frågan om sanningen är avgörande för att kunna försonas med det förflutna. Ofta är det säkert så, men jag tror att det finns upplevelser som är så svåra och hemska att det är bättre att inte minnas, just för att kunna leva vidare.

[Gnesta bibliotek]

Ja, slutet skiljer sig tydligt från resten av boken. Om resten av boken är mörk och brutal är slutet mer ljust och försonande. Lyckliga slut är ju vanliga både när det gäller böcker och filmer, men ju mörkare berättelsen är desto svårare är det kanske att göra det lyckliga slutet trovärdigt. Som du skriver är det samtidigt inte säkert att julaftonen slutar lyckligt för Jana och de andra i Kippogården. Som läsare är man medveten om att våldet och kaoset helat tiden finns där och när som helst kan bryta ut igen. På så sätt finns en slags laddning även i det som verkar ljust och trevligt.

[Gnesta bibliotek]

Det finns i berättelsen också ett tema kring skapande eller kreativitet. Jana gör lerfigurer och John målar tavlor. Vilken betydelse har skapandet för dem när det gäller att hantera minnen och svåra känskor?

[Anna Stenberg]

Att hantera svåra känslor och upplevelser genom ett kreativt skapande är väl ganska vanligt förekommande. Det kan var som här genom att måla eller skulptera men också skriva eller skapa musik. På något sätt konkretiserar man det man har i sitt inre och flyttar ut det till en syn- eller hörbar verklighet.

[Gnesta bibliotek]

Att ägna sig åt skapande som målande eller musikskapande beskrivs ibland som att gå in i ett eget rum. I boken blir detta rum också en konkret, fysisk plats. John har salen med sina tavlor och Jana skapar sina lerfigurer i “gula rummet” i Kippogården. I ett kapitel i boken finns ett stycke där Jana funderar över det mänskliga behovet av att ha ett eget rum: ”Modren hade församlingen. Jag gula rummet. John hade salen. Allanberg sin kammare. Snällella sitt kök. En plats att vara fri på eller fånge.” Vad tänker du om det citatet?

[Anna Stenberg]

Ett eget rum är oftast, tycker jag, något positivt, en plats där man kan vara sig själv, göra det man vill utan inblandning av andra. Så är det ju t ex i Viginia Woolfs bok med denna titel. Men när det gäller framför allt modren, är hennes församling och hennes tro också ett slags fängelse där hon stänger in sig för att slippa se och i viss mån förklara och ursäkta den verklighet såväl hon som hennes barn lever i. Ett eget rum kan ju innebära instängdhet, kanske för Snällella som är den duktiga husmodern med som skulle kunnat/velat något mer med sitt liv. Dock kommer jag inte alls ihåg om detta på något sätt antyddes i boken, så hon kanske var helt nöjd med sitt kök. F övr behöver ju inte ett eget rum vara ett rum eller ens en fysisk plats. Det kan också exempelvis vara naturen eller en tankevärld man går in i.

[Gnesta bibliotek]

I bokens sista del händer det mycket. Jana trasslar sig allt längre in i sitt förhållande med John som hon inte litar på, men som hon har svårt att hålla sig ifrån. Hon hamnar också på sjukhuset med sorkfeber och lunginflammation. När hon ligger på sjukhuset får hon besök av Diana, dottern hon fick som tonåring men adopterade bort och aldrig har träffat. I boken sista kapitel är det jul. I ett infall åker Jana till äldreboendet i Smalånger och hämtar hem modren som hon inte haft kontakt med på många år. Det blir julfirande i en pyntad Kippogård tillsammans med grannar och kollegor. Senare dyker även John och Diana upp.

Hur tolkar du slutet, är det hoppfullt? Vad tycker du om boken som helhet? Är det något särskilt som stannar kvar efter läsningen?

Ett tema i romanen är sanning, lögn och minne. Smirnoff skriver om det bedrägliga minnet, att skapa sin egen berättelse och göra den till sanning. Hur förhåller sig romankaraktärerna till sanningen? Är den viktig för dem? Är sanningen avgörande för att kunna försonas med det som varit och fortsätta leva vidare?

[Författare]

Inlägg