[Anna Stenberg]

Smalånger känns som en mycket mindre ort än den i själva verket måste vara. Här finns ju affärer, vårdcentral, pizzeria, hemtjänst och äldreboende, så någon ödebygd är det inte. Det bör därför finnas betydligt fler invånare än dem vi möter, men i just den kretsen tycks ju alla känna alla och tro att de vet allt om varandra. Det gör de ju faktiskt inte, för det finns många hemligheter hos människorna. Det är väldigt få personer som jag tycker skildras på något sympatiskt sätt. Alkoholister verkar det finnas gott om och många är skadade efter hemska upplevelser i barndomen. De flesta som bor i Smalånger tycks just inte ha levt någon annanstans, så Jana som varit borta så länge och bott i Stockholm och Luleå (?) och kanske i andra städer också har naturligtvis väldigt annorlunda erfarenheter och har till en början lite av en utomståendes perspektiv, men är snart inne i bylivet och en del av det.

Jag tycker fortfarande inte om berättelsen, men jag sugs in i den och läste ut boken på två dagar. Språket är ju enkelt och lättläst och passar bra till innehållet. De dialektala inslagen tycker jag är på sin plats; de är inte överdrivet många och orden är lättbegripliga även om man aldrig hört dem tidigare. Avsaknaden av stor bokstav på namn, hopskrivningarna av för- och efternamn samt bristen på kommatecken irriterade mig genom hela boken, mest p g a att detta känns så onödigt och obegripligt, men visst vande jag mig. Men det finns ju ett driv i berättelsen som gör det spännande att följa hur den utvecklas.

[Gnesta bibliotek]

Berättelsen är ju skriven i jag-form och utgår helt från Janas perspektiv. Det blir hennes blick på byn och byborna vi som läsare får. Det är intressant att fundera på hur berättelsen sett ut ur någon av de andra karaktärernas perspektiv, eller utifrån någon av de invånare i Smalånger som inte är med i berättelsen. Att bo på en mindre ort kan ju ha både för och nackdelar. För Jana verkar det mest vara kvävande att alla vet vem hon är och känner till hennes familjehistoria. Samtidigt finns det några exempel på att det också kan vara positivt. SnällElla och Göran Bäckström är personer som Jana känt sen hon var barn och som vet det mesta om henne och där blir det välkända istället en trygghet.

[Anna Stenberg]

Givetvis skulle det bli en helt annan historia om exempelvis Bror eller John varit den som berättat. Som jag skrev tidigare, tror jag att det, p g a den service som finns i Smalånger, bor många människor där som inte ingår i berättelsen och som inte känner till “allt” om Jana, John m fl. Jag tror inte att hela befolkningen där lever på gamla gårdar där det tidigare bedrivits lantbruk och där man levt i generationer, men det är om dessa människor boken berättar. Förmodligen bor en hel del i själva centrum av samhället och driver verksamhet där. En del som t ex Petra, kommer förstås ursprungligen från en av dessa gamla gårdar, men det tror jag inte alla gör.

Det är ju precis som du skriver, att bo på en liten ort innebär både en trygghet och en känsla av instängdhet som man inte upplever i en större stad. När jag under några år i början av 90-talet var lärare på Frejaskolan, kunde jag känna just detta, för alltid var det någon elev eller förälder som kände igen mig när jag gjorde ärenden i samhället och elever kunde ofta säga att jag såg dig när du gjorde det eller det. Det kunde kännas jobbigt ibland. Men det kändes också tryggt att den som t ex satt i kassan på posten, banken eller mataffären var en person som visste vad jag hette och som jag pratat med i andra sammanhang.

[Gnesta bibliotek]

I den mittersta delen av boken har Jana Kippo hunnit vara tillbaka i Smalånger ett dag. Hon börjar få rutin på arbetet inom hemtjänsten, tar sin brors plats i jaktlaget och träffa på många av de människor som bodde i byn under hennes barndom och som hon sedan länge lämnat bakom sig. Många minnen gör sig påminda och hon tvingas också börja nysta i rykten kring sådant hon inte vetat. Vem var egentligen denna Maria som alla i byn pratar om? Var hon Jana och Brors halvsyster? Och hur iblandad var John i hennes märkliga död?
Smirnoff berättar här om byn som en trång plats där alla vet allt om alla, eller åtminstone tror sig göra det. Hur tycker du att Smalånger och byns invånare skildras? Hur är det för Jana att återvända till byn? Vilka skillnader finns mellan henne som lämnat och återvänt, jämfört med dem som blivit kvar och bott där hela sina liv?

[Författare]

Inlägg