Jag tycker verkligen om den här boken även om den är både vemodig och beklämmande.
Jag tycker om Majgulls sätt att väva samman människoödena och på så sätt ge olika infallsvinklar på karaktärerna. Jag tänker till exempel på när hon låter oss få ett utdrag ur en av Lykkes lektioner: Samuel(taxichauffören) är hennes elev och under lektionen beskriver hon de mänskliga drag som karaktäriserar neandertalarna. Samtidigt tittar hon på Samuel som har vissa drag gemensamt med denna beskrivning varefter hela klassen brister ut i gapskratt. Utifrån sett kan detta tyckas som en bagatell men för Samuel kommer detta ögonblick att få konsekvenser för resten av hans liv. Åtminstone så länge vi får följa honom i den här boken. Kanske möter han en terapeut senare i livet.
På det här sättet beskriver hon även en mobbares sårbarhet, för sannolikt har han deltagit i den mobbing som Fatima utsattes för dagen före.
Vi får också dela Lykkes reflektion på sin egen känslomässiga reaktion när hon vid ett tillfälle äter middag tillsammans med Rosmarie, sin vän sedan barndomen. Ett känslominne som satt sig djupt i Lykke och som hon egentligen gömt djupt in i det stora “skamskåpet”, men som plötsligt sipprar fram denna kväll. Även detta subtila ögonblick från barndomen får konsekvenser för Lykke och den person som hon formas till. Hon får oss att reflektera över att även små saker, som kan tyckas obetydliga kan få mycket större konsekvenser för den drabbade.
Nästan som en “fjärilseffekt” fortlöper berättelsen och taggar i de olika personernas levnadsöde.
Jag fascineras av hennes sätt att åskådliggöra det inre och det yttre hos människor. Att reflektera över att vi inte skall vara så snara att döma andra eftersom människor är komplexa varelser och oftast vet vi inte så mycket om deras inre människa. Men också det svåra i att just detta faktum också gör det svårare för “verkliga” möten mellan människor. Att verkligen kunna nå varandra på djupet.
Jag gillar också hennes sätt att genom de olika karaktärerna få oss att reflektera över olika etiska och existentiella frågor såsom t ex. rasism, mobbing m.m.
Ju mer jag analyserar texten desto mer känner jag att Anettes tankar om manus passar in. Det känns som att den här texten även skulle passa utmärkt som tv-serie. Människoöden griper in i varandra och för berättelsen vidare samtidigt som vi får inblick i människorna både genom inre dialog, återblickar och yttre beskrivningar från andra.