Snart läst klart. Jag vet inte om det beror på att boken är ett 7dagars lån så jag läser för fort, men jag upplever att det är mycket ord. Kompakt typ. Jag gillar cynismen, och det skrattretande beteendet hos Jan och Hanne som liksom följer nån sorts mall. Ingen tar ansvar för något. Bara döljer impuls, känslor. Ingrid är offer för sitt kontrollbehov. Visst är det trovärdigt. Men kanske lite tjatigt? Jag gillar boken. Men det är något som stör mig i den. Kan bara inte sätta fingret på vad. Men tankar om livets meningslöshet, att allt återupprepas, jakten på bekräftelse, ärligheten som måhända kommer med åldern – att det inte längre spelar nån roll för en orkar bara inte fortsätta med det liv en försöker upprätthålla – det är igenkännbart. (Finns det ett sånt ord?? 😊) boken gör mig på något sätt ledsen för att den verkligen tar den känsla av meningslöshet som ibland kan komma över en och sen vrider det några snäpp till. Ska bli intressant att se hur författaren väljer att avsluta det. Klassikern är ju att Jan går tillbaka till sin fru, och Ingrid då helt enkelt vägrar ta tillbaka honom. Och Hanne? Att hon väljer sig själv och växer därmed ifrån sitt eget barnsliga beteende. Men jag får se…