[Christina K]

Jag tänker att skammen som berättaren känner i början över att dra på sig de rosa kläderna och arbeta i dem kommer sig av flera anledningar. En sak tror jag är synligheten i cykelbudets arbete. Du rör dig ständigt genom hela staden. Du går in på restaurangen och väntar på mat liksom andra gäster men du avviker genom att aldrig slå dig ner – du tillhör inte – utan står bokstavligen på tröskeln mellan olika sfärer och syns hela tiden. Du är en ständigt synlig i stadsbilden – din arbetsplats är inte begränsad till exempelvis en butik eller äldreboende där du endast är synlig för dem som befinner sig inom dessa väggar utan staden är din arbetsplats.

Vem tillhör staden? Hos mig väcker boken sådana frågor. Cykelbuden trampar upp och ner i alla Göteborgs backar och dalar, mellan massvis av människors hem i rollen av någon som utför ett arbete, som är ett bud, en som liksom måste trampa på oavsett väder och vind. Men tänk vilken kännedom det ger om staden och kanske på ett annat sätt hemmahörighet. Det finns en fin passage i Cykelbudet som lyder så här:

“Klockan är strax efter fem. Trafiken är tät och det är trångt både på bilvägar, cykelbanor och trottoarer. Lång kö utanför Systembolaget. Jag längtar tills alla har åkt hem så att man kan få lite space (—) Ja, åk hem nu, ni ska inte vara här ute, mumlar jag för mig själv. Det är kväll, lämna nu över det här till oss proffs.”

Även om berättaren också är och identifierar sig som kulturarbetare visar den här passagen på en stolthet, en nästan lite lätt överlägsen hållning som jag tycker är både rolig och fin – men också på att det krävs rätt mycket för att klara av att vara ett cykelbud på det sättet som jaget i boken är.

[Pia]

Att han reagerade så starkt på att ha de rosa foodorakläderna förvånade mig. Först trodde jag faktiskt att det var färgen som han tyckte var omanlig. Senare förstod jag att han tyckte det var ett nerköp att visa hur han försörjer sig. Är detta en generationsfråga? Eller kanske det beror på vilken samhällsklass en kommer från? Själv är jag utbildad akademiker, men jag har också haft tillfällen när jag måst försörja mig på icke akademikerjobb, sjukvårdsbiträde, städerska, affärsbiträde mm. Har aldrig varit generad för det.

[WernerG]

Grundproblemet är att det idag finns ett antal människor som måste försöka försörja sig men inte har (rätt) kompetens för att ta andra arbeten utan måste låta sig utnyttjas. Politikerna strävar att vi inte skall ha lågkvalificerade jobb som man inte kan leva av och försöker lösa problemen genom att förbjuda dessa jobb och erbjuda utbildning för de okvalificerade så att de kan ta sig in på den normala arbetsmarknaden men lyckas inte utan problemen kvarstår – de kan inte försörja sig. Genom gig-ekonomin finns nu en väg att gå runt politikernas försök och förverkliga dessa lågbetalda, lågkvalificerade jobb.
Att använda sig av Foodoras tjänster löser inte alls det grundläggande problemet men löser kortsiktigt cykelbudens försörjningsproblem.

[WernerG]

Jag värderar en kulturarbetare högre därför att jag tror att hen har en talang och förmåga att skapa något unikt för mig (oss) ett unikt konstverk. Ett cykelbud genomför en bra men helt opersonlig leverans och är helt utbytbar, är en nobody.

[Lillemor Åkerman]

När jag nu har läst Cykelbudet på nytt slås jag av hur aktuell den fortfarande är. Gig-ekonomin och gigifieringen av arbetslivet tar ju definitivt inte slut vid cykelbud och matbud utan sprider sig snabbt till andra yrken, inte minst till utvecklingen inom AI där jag har förstått att det kommer att behövas många som arbetar med uppdrag i gig-format. Jobb som kan utföras på annan fysisk plats, till exempel billigare länder som kan erbjuda mindre levnadsomkostnader, vilket kan locka ungdomar, Kan också locka personer som har svårt att få “riktiga” jobb där de bor. Baksidan är ju dock ofta usla arbetsvillkor.
Intressant också de röster som blivit allt starkare för en utveckling till fler gigjobb, inte färre. Så detta är en fråga vi kommer att få anledning att diskutera även framöver. Här tycker jag att Teglund har gjort en strålande insats för att sätta ljus på denna företeelse och att vi gjorde rätt som valde Cykelbudet till årets bok inom Hela Halland läser. Många som fått upp ögonen för tack vara Anders bok.

[Fatima]

Jag tycker om böcker som ger mig en inblick i miljöer som jag annars inte hade träffat på och Cykelbudet är definitivt en sådan bok. Jag bor i en mindre stad där matbudsfirmorna inte är så etablerade och jag hade helt missat att det skulle vara så låt status att arbeta som matbud. Naivt kan man tycka. Men jag ser ju att arbetsvillkoren helt klart inte är de bästa, särskilt det här med att buden ska stå för utrustningen själva och får väga vad de har råd att satsa i utrustning för att nå en högre lön. Jag tänker också att det här med att satsa utan att veta om man får igen pengarna och får det hela att håg ihop på slutet även gäller för kulturarbetaren. Anders T. beskriver ju till exempel hur han anordnar en konsert och kan betala kostnaderna, men det blir inge egentlig lön till honom själv på slutet.

[Christina K]

Jag tänker på första frågan. Det där är en sådan svår och klassisk problematik. Behov och efterfrågan gör att dessa typer av företag kan köra sina egna race mer eller mindre. Men å andra sidan kan det för människor som inte uppfyller alla formella krav för att kunna ta sig in på sk. vanliga arbetsmarknaden än, oftast personer med utländsk bakgrund, innebära att man kan gå förbi vissa konventioner och få en inkomst. Samtidigt belyser just detta hur svårt det är för nya svenskar/icke-svenskar att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Många som arbetar i gig-ekonomin är högutbildade men har mycket svårt att få jobb som de är kvalificerade till eller “vanliga” jobb.

Jag har också funderat över likheter och skillnader ca 100 år tillbaka i tiden då medel-och överklass ofta hade anställda i sina hushåll som utförde vissa arbetsuppgifter. Kan gig-ekonomins utförare betraktas som nån slags betjänter – en tillbakagång till den typens klasssamhälle? En stor skillnad som jag tänker på mellan då och nu är att cykelbuden t.ex. – som i Anders Teglunds bok – men också en del av de kvinnor med utländsk bakgrund som lagar mat hemma som sedan distribueras av den här typen av företag – kan vara mycket mer välutbildade än den som tjänsten utförs åt; kunden. Det tycks indikera etnicitet som en springande punkt, en vattendelare, framför klass (så som vi i allmänt bruk använder klassbegreppet) och att denna typ av konsumtion som endast mer bemedlade kunde ägna sig åt tidigare, har kommit att inbegripa vem som helst.

[Jeanette]

Hur tänka om att utnyttja de tjänster som gigekonomin erbjuder? Om man använder dessa, är man då en del av ett system med usla arbetsvillkor? Å andra sidan, de anställda har en inkomst de annars kanske inte haft.

Om skammen som författaren känner när han är iklädd fodorajackan, Fast han har rätt dåliga villkor även som kulturarbetare har han status – varför är det så?

[Författare]

Inlägg