Jag tänker att skammen som berättaren känner i början över att dra på sig de rosa kläderna och arbeta i dem kommer sig av flera anledningar. En sak tror jag är synligheten i cykelbudets arbete. Du rör dig ständigt genom hela staden. Du går in på restaurangen och väntar på mat liksom andra gäster men du avviker genom att aldrig slå dig ner – du tillhör inte – utan står bokstavligen på tröskeln mellan olika sfärer och syns hela tiden. Du är en ständigt synlig i stadsbilden – din arbetsplats är inte begränsad till exempelvis en butik eller äldreboende där du endast är synlig för dem som befinner sig inom dessa väggar utan staden är din arbetsplats.
Vem tillhör staden? Hos mig väcker boken sådana frågor. Cykelbuden trampar upp och ner i alla Göteborgs backar och dalar, mellan massvis av människors hem i rollen av någon som utför ett arbete, som är ett bud, en som liksom måste trampa på oavsett väder och vind. Men tänk vilken kännedom det ger om staden och kanske på ett annat sätt hemmahörighet. Det finns en fin passage i Cykelbudet som lyder så här:
“Klockan är strax efter fem. Trafiken är tät och det är trångt både på bilvägar, cykelbanor och trottoarer. Lång kö utanför Systembolaget. Jag längtar tills alla har åkt hem så att man kan få lite space (—) Ja, åk hem nu, ni ska inte vara här ute, mumlar jag för mig själv. Det är kväll, lämna nu över det här till oss proffs.”
Även om berättaren också är och identifierar sig som kulturarbetare visar den här passagen på en stolthet, en nästan lite lätt överlägsen hållning som jag tycker är både rolig och fin – men också på att det krävs rätt mycket för att klara av att vara ett cykelbud på det sättet som jaget i boken är.