Hej, mitt intryck av Evie så här efter att ha läst första delen av boken är att hon använder ett väldigt speciellt språk för att beskriva världen omkring sig. Då pratar jag i huvudsak om hennes “gamla liv”, innan hon kommer i kontakt med, vad som tydligt förefaller vara (eller blir), sekten som leds av Russell. Bland annat omnämner hon färgen på en senapsburk som tas fram ur kylskåpet av Connies storebror som “giftig” och hon verkar drivas mycket av ett upplevt äckel inför formen på sina egna relationer. Eller kan det ligga mer i hur hon återberättar sitt liv som vuxen? I Sasha och Julian ser Evie, så som jag tolkar det, en form av ett maktspel som påminner henne om sitt eget tidigare liv som ung. Sasha beskrivs som formlös, inte särskilt attraktiv, lite som ett bihang till Julian som verkar uttrycka sin maskulina makt genom, bland annat, sex. Vad är det som gör att unga relationer ofta ser ut på det här sättet? Evie talar mycket om sin upplevelse av att inte få bli en egen person som ung utan att hennes syfte som tjej ligger i att idealisera män och mäns kroppar. Att idealisera skapandet av en kärleksrelation med männen, men att inte ha en uppfattning av vem hon själv är. Det här är så klart ett sätt att berätta historien för att också motivera Evies fascination och benägenhet att dras med i en sekt, den ultimata formen av att lösa upp sitt själv i ett annat syfte, i en grupp av människor som blir viktigare än individen.
Jag personligen tycker att det är spännande att läsa om hur Evie skärskådar vuxenlivets lögner och, vidare, det västerländska samhällets förljugna bild om hur människor ska leva sitt liv – utifrån ett perspektiv där optimerande av lycka sker genom materiella erövringar och anammandet av ytliga modetrender. Till exempel försöker Evies mamma bli en bättre person efter uppbrottet, inte genom att lyssna på eller faktiskt “se” sin dotter utan genom att bära lustiga smycken och äta “nyttig” mat, allt enligt den tidens vurmande för hippiekulturen (med detta inte sagt att hippiekulturen i sig är något negativt) och dess symboler: fri kärlek, värnande om naturen och mänsklig sårbarhet. Det är dock en ganska självklar utgångspunkt för att få oss som läsare att sympatisera med henne och göra hennes beslut att ansluta sig till sekten förståeligt. Hon är ensam och utsatt, dessutom som tonåring, en tid i människors liv då sammanhang och identitet kanske är de viktigaste frågorna för många av oss. Men hon är också säker i sig själv genom att hon faktiskt betraktar sin omgivning med skepsis och motvilja.