[Ulli]

Hade ingen aning om detta och läste inte era inlägg förän boken var färdigläst, så nu blir man ju nyfiken. Precis som någon skrev känns det som det ligger i tiden att skriva om upplevelser ur verkliga livet och då särskilt om svåra, onda och hemska saker. Jag har under en tid förkäst mig lite på sådana böcker, men jag tycker inte att Flickorna känns lika tung att läsa som svåra levnadsöden.

[Maria (bibliotekarie Norrköping stadsbibliotek)]

Håller helt med att den inte var så tung som den kunde ha varit. Tror det kan bero på att det är fokus på Evie och hennes problem med hitta en plats, hennes känslor och tankar för Suzanne och familjesituationen. Tycker det var ganska befriande att det inte går in på själva brotten, utan allt omkring så som psykologin.

[Lolmak]

Jag kände till väldigt lite kring detaljerna om Charles Manson, så jag ville gärna läsa mer. Men jag lät bli det tills jag var klar med boken.
För mig hade det stor betydelse att veta att det baserades på en sann historia, bilden blev mycket mer verklige och historien mycket mer obehaglig då.

[Maria (bibliotekarie Norrköping stadsbibliotek)]

Jag hade inte så stor koll på vad Manson-situationen verkligen handlade om, mer än att något hände och namnet var bekant. Jag läste i stora drag om det, på sidan om under tiden jag läste, men inte mycket mer än så.

När skönlitteratur är grundat eller baserat på sanna händelser så tenderar jag att känna mer för karaktärer och vara mer tålmodigt med en berättelse. Även om handlingen framskrider långsamt eller sämre skrivet så väger det ibland upp med att detta kanske hänt.
Just Manson-kopplingen känns inte så unik, inte heller tanken på liknande sekter eller sällskap. Utan egen erfarenhet i bagaget så känns det genuint – vilket i sig är väldigt obehagligt. I och med att boken skildrar makt på olika vis är den applicerbar på flera situationer, vilket nog många dessutom kan relatera till. Den verkliga bakgrunden ger dock en extra push.

[Anna (bibliotekarie Norrköping stadsbibliotek)]

Ja, det känns som att det blivit vanligt med böcker baserat på verkliga händelser. Som inte gör anspråk på att berätta hela sanningen men en version av sanningen. Jag tror ibland att dessa böcker kan föra mig som läsare närmare den verkliga historien. Att jag lägger ett större djup i de fakta om verkligheten jag kan ta reda på efter läsupplevelsen.

Eftersom jag är true crime-nörd så har jag bra koll på Charles Manson och familjen. Men den här boken gjorde att det jag redan vet blev värre. Mer sorgligt och sårigt.

[Lolmak]

Åh, jag klarar inte att veta för mycket om såna här saker. Jag blir alldeles deppig och desillusionerad.
Men jag tänkte att boken, samtidigt som att vara verklighetstrogen, inte blev för tung för att vi just fick följa tonåringens perspektiv. Man tar vissa saker otroligt hårt (tex känslan av utanförskap) och samtidigt kan man uppleva hemska saker, som inte tar knäcken på en som de hade gjort med en vuxen.

[Anna (bibliotekarie Norrköping stadsbibliotek)]

Det är intressant hur vissa otäcka historier kan tas upp i böcker och göra att vi trots allt mäktar med dem.
Som Maria också skrev ovanför är det ett grepp som jag tycker kan komplettera true crime: att boken inte handlar om brotten utan om människorna, psykologin och relationerna.

[Norrköping stadsbibliotek]

Boken är baserad på en sann historia om Charles Manson och hans “familj”.
Påverkade det din läsupplevelse?
Om du inte kände till det, vad tänker du om att en liknande grupp har funnits i verkligheten?

[Författare]

Inlägg