[Herr Jesper]

Jag har bara lyckats ta mig igenom halva boken än. Tycker den är lite seg och långsam om jag ska vara ärlig, men det som lyfter är den stora ordrikedomen och språkliga begåvningen. Detta och porträtten av huvudkaraktären med det psykologiska djup som kännetecknar Dostojevskij är vad jag kan se av hans kommande storhet. Jag undrar också precis som Mattias om det är kärlek eller bara vänskap och omtanke det handlar om…

[mattias]

Hej
Läste färdigt idag.
Tyckte boken tog sig i slutet. Efter vändningen när, kompisen visat sig vara ännu värre utsatt läge (och dog). Och chefen tryckt hans hand och gett honom ett extra peng (chefen blev liksom religiös Kristus gestalt).
Också lite gripande hur fattigdomen förhindrar och styr dessa Arma människor.

[Frida Enarsson]

Det var en av de finaste snutt arna där han ivrigt förklarade om hans excellens storhet för hela arbetsplatsen, som den tillbakadragna natur han var. Gulligt :)

[mattias]

Hej.
Snart igenom boken.
Tyckte den var seg ända tills jag insåg att vi har att göra med ett slags fattigt ”prekariat”. Ett läskunnigt skikt av lågadel, som just kommit sig upp och fått utbildning, men som det inte fanns jobb åt i den stagnerade ryska samhället/ekonomin.
Då först förstod jag den äldre mannens ”heder”, ”kultur”, hans rädsla för att bli vanärad och falla i hierarkin. Han jobbar hårt för att behålla sitt anseende fastän han knappt har råd med te eller kläder.

Men jag har inte fattat än om han är intresserad av den unga damen, om det är kärlek, eller om det är mer omtanke och vänskap? Vad tänker ni om det?

[Frida Enarsson]

Jag tyckte om att läsa boken eftersom det lämnas så mycket till fantasin. Genom hela boken funderade jag också på deras relation, och vi får ju inga svar. Tycker om att den är odefinierad. Den inspirerar till att vidga vyer om vad en relation kan vara. Vi vet ju inte hur gammal gamle man är, och hur ung är kvinnan? Jag blev så lättad av att boken slutar som den gör, med hans sista brev då han skriver att han tänkt förhindra flytten. SKÖNT att man får välja själv hur man vill att det ska bli. Således är boken inte den tragedi som den skulle kunna vara om vi fick veta hur det blev därefter. I boken jag lånat från biblioteket så var ett efterord av någon Svensk som filosofera de lite på kärleken. Jag gillar att boken vänder och vrider på begreppet, och även att det på sätt och vis inte går att separera från pengar.

[Magnus]

Ja, han låter verkligen sina karaktärer komma fram i ordflöden. Här ostoppat i brevform längre fram i dialoger med varandra. Man får se de här tidiga böckerna lite som förövningar till det som komma skall. Jag nämnde Gogol tidigare, då mindes jag inte att hans novell ”Kappan” också förekommer i denna roman. Varvara lånar den till Makar och han blir ursinnig på den, tar den som en nidbild av sig själv. Så tolkar i alla fall jag det. Jag läste därför om Kappan nu och det går att se Arma människor som ett svar på den novellen. Medan Gogol håller en komisk distans i sitt berättande så är Dostojevskij mer på allvar även om han kanske lyckas sämre med resultatet.

En märklig roman som jag hoppat över i denna cirkel är ”Dubbelgångaren”, som kom ut samma år som Arma människor, 1846. En mardrömsaktig berättelse om ännu en lägre tjänsteman i Sankt Petersburg, som är på väg in i vansinne eller psykos, nästan Kafka-artad. Den kan jag rekommendera till dem som inte fått nog av Dostojevskijdosen denna månad. Dock med varningen att den kan vara något jobbig men väldigt intressant.

[Jenny St.]

Hej,

eftersom jag upptäckte den här bokcirkeln lite sent tokläste jag ’Arma människor’ på 2 dagar. Det är kanske inte bästa sättet för att kunna uppskatta boken; kände att jag skulle ha behövt en paus då och då från Makarins lite omständiga beskrivningar. Där är vi, känner jag, redan inne på både romanens svaga sidor – den lite för utsvävande stilen- och de starka sidor, nämligen att Dostojevskij lyckas med att skapa psykologiskt djupgående och medryckande porträtt av sina protagonister genom att låta dem tala/skriva.

[mattias]

Två dagar, de var starkt jobbat.
Jag läser visserligen många böcker parallellt, men för mig har det tagit snart en månad och jag har inte kommit ur den än.

[Elina]

Jag har inte hunnit så långt i romanen än, en fjärdedel ungefär, men har redan slagits av några saker som jag ser fram emot att se vad jag tycker om när jag väl hunnit läsa ut hela. Nummer ett är hur mycket jag tycker om brevromaner, och hur luriga de måste vara att skriva – genom breven får vi se hur karaktärerna vill presentera sig själva för varandra, och läsaren får spänna ögonen i avståndet mellan raderna för att klura ut vad karaktärerna kanske egentligen känner och går igenom. Vi får inte ledtrådar om deras ansiktsuttryck eller kroppsspråk. Därför ska det bli spännande att se vad som egentligen pågår – lider Makar faktiskt av ekonomisk stress som resultat av de pengar han spenderar på Varenka, eller är det bara skvaller som han påstår?

Där tycker jag mig också se en konflikt som jag är spänd på att läsa mer om – Varenka ber Makar komma på besök till henne, att faktiskt göra någonting, men han avböjer med ursäkt efter ursäkt. Han spenderar gärna pengar på gåvor, så länge han får sitta passivt ”i säkerhet” på sin kammare. Blir intressant att se hur detta utvecklas.

[Magnus]

Vi börjar med debuten. Dostojevskij var bara 25år när den publicerades i Ryssland och den blev mycket uppmärksammad. Gogol var den största levande ryska författaren då och en förebild för Dostojevskij. Det är en brevroman, jag tror bara att han återkom till den formen en gång i ” En roman i nio brev”. Kan man se något av Dostojevskijs kommande storhet i denna roman? Vilka delar är starka och vilka är mindre bra? / Magnus

[Författare]

Inlägg