[Mia]

Jag får känslan att berättaren haft en god barndom, präglad av både trygghet och frihet. Han beskriver att han vet att ”det fanns många som älskade mig: mamma och pappa, mormor och farmor, fastrarna, mostrarna…” och hans omgivning bekräftar honom, som när de först skrattar åt att han som tvååring säger i likhet med de vuxna att de nya huset är så vackert, för att sedan lugna honom med att det var bra sagt. Friheten tycker jag märks tex när han som sjuåring på sommarlovet på landet vaknar upp före resten av familjen, kvart i sex på morgonen, för att fort och tyst klä på sig och springa ner till lagårn, korna och drängen Bergman.

Han beskriver också sig själv som trygg och med god självkännedom. När hans skolfröken säger att alla såklart älskar Gud blir han först bekymrad men lugnar sig snabbt: ”Inom mig var det en svag röst som rådde mig att inte bry mig om vad fröken s utan att låta det vara. Avvakta. Jag sa till mig själv: ’Grubbla inte över detta- det ordnar sig nog med tiden.

Jag tycker läsningen smittar av sig med en mysig hemkänsla, rätt nostalgiskt och kanske även sentimental. Vad tycker ni andra?

[Bokcirklar på Göteborgs stadsbibliotek]

I första kapitlet skildrar berättaren delar av sin barndom.
Hur verkar berättaren ha upplevt sin barndom?
Och vilka känslor väcker läsningen?

[Författare]

Inlägg