Gruppadministratörer
Bokcirkel: Boktokarna
Författare: Lolmak
Syskonen
Hej, jag förstod på er att den som valt boken startar bokdiskussionen? Väntar spänt.
Hälsningar,
L
Syskonen
- Detta ämne har 58 svar, 4 deltagare, och uppdaterades senast för 2 år sedan av .
-
Inlägg
-
-
Hej hopp!
Man (vi) behöver inte sätta betyg på alla våra böcker här. Jag kan förstå att det är svårt av olika orsaker. Vi behöver inte nysta mer i det…
Men kanske att ni känner för att betygsätta SYSKONEN…??
Jag kan inte påstå att romanen är någon favorit hos mig. Symboliken är bra, men knappast originell. Harriets s k utveckling tilltalar mig inte alls.
Slutet är fint med Mikes reflektioner.
Så jag sätter samma som på Swede Hallow. AB-. Eller typ 3,5. :-)
Husse har ju pläderat för gamla bokstavsbetyg. Ändå garderar han med sifferbetyg. Så då gör ego likadant! :-)-
Jag sätter en fyra, en habil relationsroman utan vare sig våld eller mord. I slutet får Hadley för sig att skapa onödigt drama, annars är den lagom lågintensiv för min smak, med syskonkäbbel utan att det går till överdrift, obesvarad resp besvarad kärlek och några brådmogna barn som katalysatorer för berättelsen.
-
-
Den här boken är inte “my cup of tea”. Jag har svårt att engagera mig för ett antal syskons relationer. Barnen och deras lek i det förfallna hus friskar upp, likaså kärlekshistorien mellan ungdomarna.
Betyget blir Ba+ med bokstavsbetyg, 3,5 med sifferbetyg.-
Husse!
Ursäkta att jag lägger mig i, men jag reagerade spontant på ditt senaste inlägg.
Så här skrev du den 7 /2.Precis som Lolmak är jag totalt ointresserad av relationen mellan Molly och Kasim.
:-) :-)
-
Ja, det låter som en motsägelse. Jag skrev i gårdagens inlägg att den friskar upp. Det betyder inte, att den intresserar mig. Samma sak med barnens lek i det förfallna huset. Jag menar väl, att det är roligare att läsa om än syskonens relationer. Det var ett tag sedan jag läste boken, så jag har nog glömt en del.
-
-
-
-
Jag har tänkt på Alice och hotet hon upplever när hon upptäckt knölen i bröstet.
Hon tvekar ju att berätta eftersom fokus just då är på Harriet och dramatiken kring hennes handlande och självmordstankar.
Är det så, tycker ni, även i IRL?
I ett sällskap klarar man bara EN uppmärksamhet i taget.Någon – oberoende av orsak – står i nuet i fokus. Alla SER då den personen intensivt. Det går då inte att ngn annan sticker upp huvudet och kräver uppmärksamhet. En i taget… Eller?-
-
Ja, så kan det nog vara.
Det finns en annan tänkbar aspekt. Om man misstänker en allvarlig sjukdom,drar man sig kanske för att söka vård. Så var det för mig, när jag började få symptom av min ändtarmscancer. I det längsta intalade jag mig, att det var något mera ofarligt magbesvär. Vi hade haft problem med dricksvattnet en tid. Det hade kommit in något, som inte skulle vara där, cryptosporider, tror jag det hette. Jag trodde, eller intalade mig, att det var de som spökade. Den första läkare jag träffade på lasarettet efter att ha fått diagnosen sade: “Du är inte ensam. Det finns flera, som har tänkt så och därför kommit sent till vården”.-
-
Förnekelse är en stark försvarsmekanism.
Det är ju inte helt självklart vad som var bakom att Alice ville förminska detta med knölen. Kanske författaren vill låta en del saker vara otydliga och låta läsaren tolka det?
-
Hejsan hoppsan!
Våra inlägg kommer i en märklig oordning.
Nå, jag har tänkt mkt på hela upplägget med att fyra syskon ska ha semester på samma ställe vid samma tid.
Hur skulle detta fungera i IRL?
Vem bestämmer när man ska gå upp?
Vem/vilka ska stå för maten?
Vem betalar? Lika för alla?
Vem sköter inköpen? Vem lagar maten?
Det är ju massor av praktiska saker som INTE sköter sig själva? Bara detta med maten t ex. Alla tycker ju olika; en del kan vara vegetarianer, en del vill avstå kött, en del älskar kött o s v.
Tyvärr så tror jag att det någonstans blir de starka, dominanta viljorna som styr och bestämmer. Man ska göra på ett visst sätt, enligt den och den sociala normen.
Bara undrar… :-) :-)-
Den aspekten i boken skulle kunna utgöra ett eget ämne- de många små konflikter som kan uppstå när man har ett sånt upplägg. Jag har mycket erfarenhet av det…
Är ju storasyster med tre yngre syskon. Alla bor på olika ställen så vi har tidigare försökt att ses utomlands en gång om året för minst en vecka med liknande upplägg. Med respektive och våra föräldrar kan det bli en stor samling folk. Med åren har jag tyckt att det blir allt svårare att anpassa sig, dels med för egen del men också att barnen får större vilja och att det kommit in fler personer. Det är ingen riktig semester och dessutom blir det otroligt mycket praktiskt som måste ordnas hela tiden- mycket att handla, plocka, tvätta, diska. Men jag känner igen tanken att man ska umgås och försöka närma sig varandra fast man nog har glidit ifrån för mycket och dessutom har helt olika liv. -
Den typen av gemensamma semestrar är nog inte så ovanlig. Du har rätt i att det kan uppstå konflikter.
Ett antal år brukade min systerdotter och hennes familj hyra en stuga någonstans i Södra Sverige. Dit brukade min syster och hennes man (ibland) och min systerdotters svärföräldrar också komma. Det här var på den när vi hade bil. Då brukade vi komma, men vi brukade hyra logi någonstans i närheten. Vi rymdes inte i stugan. Vi stannade oftast bara någon dag eftersom vi hade flera anhöriga i södra Sverige. Vi brukade göra en liten rundtur. Jag vet inte om det uppstod några konflikter, men det är möjligt . Det ville de nog i så fall inte berätta.
-
-
-
-
-
-
Barnen Arthur och Ivy tar ganska stor plats i berättelsen och författaren skildrar skickligt världen ur deras perspektiv. Jag kan tycka att Ivy är lite lillgammal och kanske är det därför som systrarna låter barnen röra sig fritt utan större uppsikt. De verkar tycka att det är skönt att de är ur vägen och svansar efter Molly och Kasim istället för att störa de vuxna.
Fran verkar vara lite gnällkärring, klagar på det mesta och i synnerhet på sin man. Säger att hon vill skiljas men kommer aldrig att ta steget om inte han gör det först.
-
-
-
Smeknamnen har jag aldrig tänkt på.Ivy för Vivien låter långsökt, men vad vet jag? Jag undrar om inte namnet brukar skrivas Vivian?
-
-
-
-
-
Ja, man förstår också att tillvaron med barnen gör det svårare för henne att delta. Hon verkar känna sig ensam på flera plan och saknar förståelse från sina syskon om hur svårt det är. De själva har antingen valt bort barn (Alice, Harriet) eller har större barn och knappt märkt av barnlivet (Roland- där får vi till och med höra att MOlly minsann var så enkel, så det går inte att förstå hur livet är för andra föräldrar).
Hadley får också in perspektivet över hur barn och barnuppfostran har förändrats över tid, då man får en inblick i syskonen som barn i tillbakablickandet. Där var det mer fokus på mamman, vad hon vill osv…hon vill absolut sina barns bästa men det är inte det enorma fokus som man har på barn idag.
-
-
Jag har funderat lite på resterna av den bortsprungna hunden som ungdomarna hittade i ödehuset. Finns det någon symbolik där och varför ville de inte berätta om fyndet för ägarna? Det hade väl varit bra för dem att få veta. Hade barnen någon skuld i att hunden sprang bort?
Parningsleken mellan Kasim och Molly är den del i boken som känns mest förutsägbar. Men Molly räddar det hela med bokens bästa kommentar när det är dags: “Var inte nervös”, sa han. “Jag ska vara väldigt försiktig. Jag har en hel del erfarenhet.”
“Jag har en del jag också”, sa Molly. “Så jag är inte nervös.”Kasim trodde att hon var oskuld men tji fick han! Det trodde nog pappa Roland också då han inte gillade kontakten mellan ungdomarna. Medan systrarna inte vaktade på Mollys dygd det minsta utan tyckte att det var bra att de blev ihop. De hade koll på hur verkligheten ser ut… Liksom Tessa Hadley, en mindre skicklig författare hade kunnat gjort det till världens drama, nu var det bara en naturlig utveckling.
-
Jag tycker, att det är litet märkligt med den döda hunden. Om det skulle vara grannfamiljens bortsprungna hund, varför har de inte tänkt på att leta i den öde stugan. Det borde väl ligga nära till hands att tänka att hunden kunde ha smitit in i stugan och inte kullat ta sig ut?
-
-
Lolmak! Intressanta iakttagelser om barn. Det är klart att Fran (Frances?) känner sig ensam i sin roll eftersom hennes systrar inte har barn ngn av dem. Det är ju en sak att se barn “utifrån”och lägga märke till hur de ser ut, hur de beter sig, hur de låter o s v…eller att konstatera i olika sammanhang. “Oj, nu är han/hon lik/ dig/din man”. Det är ngt HELT annat att ha ansvar för barn och att veta: MINA barn, hade inte jag funnits så hade inte de funnits. En fantastisk tanke!
På tal om dramatik så blir det ju ett litet drama när Arthur ska klippas. Förut har han varit som en page, en liten sagoprins. Nu märker alla att han har vuxit och att en liten man kommer fram. Fran klagar t o m på att han inte är blond längre! Precis som om DET är guld värt att vara blond… -
Jag har skrivit om den döda hunden tidigare. Då tyckte jag, att det var märkligt, att barnen ville skydda de vuxna från en obehaglig verksamhet. De tyckte nog, att det var litet spännande att leka där och fantisera om vad som hade hänt. Hade de berätta förde vuxna hade de nog inte fått gå dit.
Precis som Lolmak är jag totalt ointresserad av relationen mellan Molly och Kasim. -
Det var även mycket tryck på detta med hunden när vi först fick höra om den och den redan var bortsprungen- Fran som fantiserade att den levde nån annanstans. Kanske nån symbolik…eller bara ett sätt att komma människorna närmare. Man gör saker utan vidare eftertanke och saker händer utan att vi alltid förstår. Det är lätt att relatera till detta, till skillnad från en alldeles för välstrukturerad berättelse, där allt har sin plats.
Molly och Kasim var alldeles ointressanta för mig, oskuld eller ej.
-
-
Nej, jag kan inte relatera till någon. Visst är Alice litet tanklös som bara drar med sig Kasim utan att ha tänkt efter var han ska sova etc. Hon har ju inga barn och kan därmed gå in för att bara vilja läsa och vila. :-) Detta kan jag förstå… Rättare sagt: sådan man var innan man hade bundit sig och fått barn (tre i mitt fall). :-)
Pilar är svår att begripa. Man kan undra hur vidlyftig en “vänskap” kan vara innan man börjar misstänka att den andra kanske tolkar in ngt annat…? Hon borde inte ha frestat Harriet (tydligen osäker i sin läggning?) så…
Det kan dock ligga ngt i att som Lolmak tänka att just en sådan diskret människa som Harriet plötsligt en dag gör ngt sensationellt…tja? Garderar mig ändå i just detta fall.-
Jag blir heller inte riktigt klok på detta med hunden. Symboliken är nästan överdriven. Kanske barnen tyckte/trodde att det skulle bli jobbigt för hundens matte om hon fick reda på sanningen? Att den gamla stugan rasar är också dramatiskt symboliskt. Hela det förflutna rasar samman!
Syskonen säljer huset…och nuet tar över. Det förgångna är just förgånget. -
-
Arne!
Jag tänker så här angående “det uteblivna sexdramat”. Verkligheten…? Verkligheten ser väl olika ut för olika människor. Alla har inte tidigare erfarenheter ö h t. Deras s k verklighet är ju då som den är. De är “nybörjare”. Om nu Molly hade varit oskuld, skulle hon ha varit “sämre” då? Tristare? Man får känslan av att författaren gärna vill “hänga med i nutiden”… då inget är nytt, allting har redan prövats på förut… That`s it. Att ha sex är ingen stor sak, det har gjorts förut…sexton år eller ej.
Så långt har jag tolkat dig rätt? Bokens bästa replik? EEh? Visst… Men, som sagt, en verklighet (upplevd) är inte bättre än en annan. Bara annorlunda.
Desto skönare då att det finns alternativa scenarion. T ex i Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles. :-) :-)-
Det är inte trist eller sämre om hon är oskuld. Men min poäng är att författaren bygger upp det som att sexet mellan dem ska vara, om inte livsavgörande så i alla fall en höjdpunkt i berättelsen. Sen blir det bara jaha, ingen stor sak som du skriver. Jättebra gjort av författaren, jag avskyr det förutsägbara i romaner!
John Fowles är bra, har du läst Illusionisten, också känd som Mannen som trodde han var Gud?
-
-
Ja Pilar är svår. Först söker hon sig till Harriet för att hon vill tala med någon om det som händer i Argentina, där hennes bror(?) forskar i deras bakgrund. Är de tagna och sen bortadopterade från en kvinna som mördats av juntan? Pilar vill inte veta och den enda i gruppen som hon tror ska förstå är Harriet. Men hon bryr sig egentligen inte utan fokuserar bara på sin förälskelse.
Jag får intrycket att Pilar är osäker på sin sexuella identitet men vill inte kännas vid det, därför den häftiga reaktionen när hennes flirtande ger resultat. -
-
-
Verkar som att mitt inlägg från igår har försvunnit? Måste säga att uppdateringen av sidan är en besvikelse, lika segt som innan och jag blir utloggad både nu och då. Det är mer rörigt bland inläggen nu än vad det var förr.
Harriet var inte medveten om sin dragning till kvinnor förrän hon tände på Pilar, hon trodde nog att hon var hetero och att det skulle vara så “ljummet” som det var mellan henne och Christopher. Men är det trovärdigt att en så kontrollerad och sval person som Harriet skulle gå på Pilar som hon gjorde i duschen? Och Pilar överreagerade väl mycket, det var som om hon ville markera mot homosex fast hon lockat Harriet. Kanske var hon inte oberörd men ville inte erkänna det utan överreagerade på andra hållet istället?
Jag fick också intrycket att Kasim inte visste att Molly skulle komma.
-
Sidan är inte så användarvänlig, tycker jag.
Kanske inte trovärdigt. Å andra sidan kanske Harriet har varit så kontrollerad hela livet att hon just flippar ur (både i sin stöt mot Pilar och när hon går ut i skogen). Jag tänker att det just är såna personer som en dag gör nåt helt oväntat.
Svårt att sätta sig in i Pilars situation, ändå ganska oväntat att ens rigida svägerska skulle bete sig så.
-
-
-
Tack Arne för bokvalet!
Till en början tyckte jag, att denna bok var ganska ointressant. Men efterhand blev jag mer engagerad. Det var intressant att lära känna de olika personligheterna. Liksom Lolmak var jag nog mest engagerad av den tillbakablickande delen.
Jag var litet fundersam över Harriet och hennes förälskelse i Pinar. Det framgår inte om hon hade “kommit ut” som lesbisk tidigare eller om det var en överraskning för syskonen.
Att Karim följde med Alice till mötet med syskonen kanske berodde på, att han var nyfiken på Molly. Alice kanske hade berättat, att hon skulle vara med.
Jag brukar se inläggen i min e-post men det har inte fungerat denna gång. -
-
Jag hade inte läst något av Hadley tidigare. Lite skeptisk gav jag mig på att lyssna på den på engelska och förvånades över att det var mycket enklare än jag hade trott. Kanske missade jag nyanser, som jag skulle ha fångat annars.
Tyckte att det var en bra och välskriven bok. Jag gillade absolut beskrivningen av syskonens relationer och olika intriger, men jag fångades mer av tillbakablickandet-The Past- om deras mor. Kanske för att man fick en viss förståelse för hur deras personligheter hade utvecklats, kanske för att den tiden är mer intressant för mig än nutiden.-
Nej, så vitt jag kan bedöma hade inte Harriet “kommit ut” förut. Men hon beskrivs ju som ganska “neutral”; osminkad, enkla kläder, inget feminint direkt. Givetvis kan en kvinna ha kortstubbat hår ändå… men hon har det i a f. Och vitt! Vet ej hennes exakta ålder?
Mot slutet säger hon ju till Alice att hennes man (sambo?) Christopher är “en god vän” (Mycket god vän?).Underförstått: de har inte ngt passionerat kärleksförhållande. Mer som kamrater. Hon (Harriet) har aldrig upplevt äkta het kärlek.-
Det är lite oklart om Harriet själv haft såna funderingar tidigare. Hon kanske upplevde de här känslorna för första gången och så råkar det vara en kvinna. Hon verkar såpass hämmad att hon inte ens tillåtit sig att fantisera.
Alice däremot har ju erfarenhet av bägge kön, om jag inte minns fel. Hon är mer experimentellt, men verkar också tycka att allt är en lek.
Jag måste säga att jag hade extremt svårt för Alice, det var nästan jobbigt i början av boken när man följde hennes perspektiv främst. Kan ni relatera till nån av syskonen?
Tänkte ni också att Fran inte var helsyster utan blev till när deras mamma tog sin paus i äktenskapet?-
Jag hade också svårt för Alice i början, en “jobbig brud” som ville styra och ställa men framstod som ansvarslös. Men hon växte under resans gång.
Svårt att relatera till någon. Jag kände för Harriet i början, ensam, annorlunda och utanför. Men hon flippade ur på slutet och kändes inte längre helt trovärdig. Roland fick jag aldrig något grepp om, känns som om författaren bara ser honom som utfyllnad. Alice och Fran är jag främmande för.Tänkte aldrig på att Fran var halvsyster utan trodde att hon var resultatet av ett återföreningsförsök. Bra spaning där Lolmak!
-
Fran är den som jag har lite svårt för. Hon känns litet “bossig”. Det är hon som skäller ut Alice för att hon har tagit med Kasim. Alice uppfattar jag som mera impulsiv och öppen än de andra.
En sak som är litet märklig är att det är barnen, som skyddar de vuxna från den obehagliga verkligheten, den döda hunden i grannhuset. I vanliga fall brukar det ju vara de vuxna, som försöker skydda barnen från verkligheten. I början kände nog jag också mest för Harriet. Hon var litet annorlunda mot de andra och litet utanför som Arne säger. Men jag håller med om, att hon “flippade ur” på slutet. Jag fick en känsla av att Pilar “lekte med” Harriet. Hon uppmuntrade hennes närmanden, men ville inte acceptera att Harriet tog henne på allvar.
Roland hade tydligen inte blivit tagen på allvar av syskonen under barndomsåren. Men nu hade han en akademisk position och kunde briljera och vinna alla diskussioner.
Jag håller med om kritiken mot hur sidan fungerar. Det finns ingen logik i vilken ordning, som inläggen kommer. Aviseringen via e-post fingerar bara ibland. -
Håller med om att Alice växte. Det blev ju ombytta roller när Harriet gjorde det tafatta suicidförsöket, som för mig verkade otroligt naivt och larvigt. Karin Boye gjorde nåt liknande, men hon hade tagit sömnpiller så det var snarare överdos än kyla.
Jag är själv ganska ordentlig storasyster, men kunde inte relatera helt till Harriet. Kanske lite i början, som du Arne.
Roland och Fran fick inte alls lika stora roller, så man får inte lära känna dem på samma sätt som Alice och Harriet.
-
-
Jag var ordentlig storebror men precis som Harriet kände jag mig utanför och annorlunda, passade inte in i någon grupp.
Tycker att Harriets självmordsförsök är den sämsta delen i boken. Författaren försöker skapa drama helt i onödan och misslyckas. Boken är bra som den är, de lågintensiva konflikterna skildras jättebra men den sista delen faller ur ramen.Tycker också att Fran är otrevlig och jag förstår att maken hellre spelade med sitt band…;-)
-
Sant, det är först lågmäld skildring men sen ska allt drama uppstå i slutet. Det gäller ju både Harriet och ungdomarna Molly + Kasim.
Arne, hur var den bok du läste av Hadley rent berättartekniskt?-
-
Jag uppskattar slutet på boken. När Mike (ex-lover till Jill) ) sitter i bilen utanför huset och betraktar Fran. Det står att han fått skapa sig ett eget liv…fast han en gång älskade Frans mor. Så är det väl ofta här i tillvaron. Allt blir inte som man tänkt sig i sin livliga ungdom…men man får göra det bästa…Mkt fint och trovärdigt slut…och en touch av vemod…
-
-
-
-
-
-
-
-
-
God kväll! Vi tackar Arne för detta bokval.Jag hade inte läst ngt av Hadley förut.
En brokig syskonskara. Innehållet fladdrar litet hit och dit som en fjäril…Nuet blandas med det förflutna… Allt detta gör att det tar ett tag att komma in i romanen. Att s a s greppa boken.
Det slår mig att originaltiteln är “Past”… Mkt tänkvärt, eller hur? -
Kul att du är med här Lolmak, vi behöver nytt blod i cirkeln! Jag skulle skrivit igår men har inte hunnit.
-
-
Jag läste Sent på dagen av Tessa Hadley, hennes senaste bok, och gillade den. Men då sa flera att Syskonen var ännu bättre så jag läste den. Men håller inte med, tycker att Sent på dagen var ett snäpp vassare. Men Syskonen är också bra och känns som ett bättre val i en bokcirkel.
Intressant upplägg, konflikter mellan syskon är inte så vanliga i litteraturen och då brukar det bara vara två. Här får vi följa ett helt gäng och författaren klarar att skildra dem utan att gå in på för många detaljer. Vi får lära känna dem efter hand. Systrarna Harriet och Alice är singlar, åtminstone Alice, och barnlösa. De är varandras motpoler, Harriet är stram, allvarlig och ordentlig, storasyster som hon är. Alice är sorglös och social. Lillasyster Fran har sina två barn med sig men maken Jeff föredrar att turnera med sitt band istället. Mellanbror Roland kommer med sin nya fru som systrarna redan bestämt sig för att inte tycka om. Hans dotter Molly från ett tidigare äktenskap och Karim som är vän till Alice får representera det yngre gardet. För mig känns det extremt osannolikt att Karim skulle följa med till detta sällskap där han inte känner någon mer än Alice och är så mycket yngre. Men han behövdes väl för dramaturgins skull…
-
-
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.