Sveas son av Lena Andersson

Visar 47 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #34718
      Filch
      Keymaster

      Bra skrivet

    • #28811
      Arne
      Deltagare

      Håller med om att boken är könlös, det var ett passande uttryck i sammanhanget. Men helt okej ändå.

    • #28810

      Hrm…En fyra, men inte överdrivet stark. En bok ngt för “torr” för mig. En mansfigur föga attraktiv (min smak). Men humorn lättar upp det hela och Lena Andersson är mkt träffsäker i sina iakttagelser.
      Skulle vilja ha mer glöd och passion. :-) Boken är könlös…för att nu använda ett uttryck som Arne hade om Unga kvinnor. :-) :-)
      Fast jag antar att det inte är glöden som är författarens intention. Inte bakelsen …utan möjligen skorpan. Häpp!

    • #28809
      Arne
      Deltagare

      Jag sätter också en fyra. Boken är intressant som tidsmarkör och nutidshistoria och Ragnar, Svea och barnen är väl valda arketyper för 1900-talets människor.

    • #28806
      husse
      Deltagare

      Boken är bra och välskriven. Problemet är, att jag inte blir engagerad. Det vill jag bli när jag läser. En fyra får det bli.

    • #28803

      Hejsan! Har ngn ngt att tillägga om lena Anderssons bok?
      Annars går vi till val…Nej, det gör vi inte. Men vi kan ju sätta betyg?
      “Tänker”. Återkommer i ärendet. :-)

    • #28799

      Jo, liberal tror jag nog att hon är. Jag hälsade en gång på henne på Bokmässan i Gbg. Hon var med sin partner Björn Linnell. “Jag känner igen dig” sa jag till honom. “Hur då?” “Ja, du är litteraturexpert” menade jag efter att ha sett honom på TV flera ggr. :-) Han såg stolt ut, hehe. Si, Indianen har näsa/ögon för kändisar. :-)

    • #28798
      husse
      Deltagare

      Som jag har uppfattat Lena Andersson hyllar hon förnuftet. Därmed kan hon sägas vara arvtagare till Upplysningsfilosofien och dess främste företrädare, Voltaire.
      Då borde det falla sig naturligt för henne att vara liberal.Det säger inte så mycket. Det finns liberaler i flera partier.

    • #28796
      Arne
      Deltagare

      Jag har ju läst lite mer av Lena Andersson och min uppfattning är att hon är klart borgerlig, M eller L. Hon saknar helt den politiska korrekthet som man ser hos de flesta kulturpersoner, alltså en vänsterprofil. Hon är inte särskilt populär varken bland feminister eller hos kulturetablissemanget, snarare motvilligt respekterad.

      Jag tror inte heller att hon har ett partipolitiskt syfte med romanen och jag upplever inte den som särskilt kritiskt mot sossarna eller folkhemstanken. Kritiken gäller personer som Ragnar, dogmatiska och fyrkantiga i sitt tänkande. Men hon verkar ändå ha ett medlidande med honom, hans oförmåga att förstå att världen förändras och varför.

    • #28795
      husse
      Deltagare

      Jag tror inte, att Lena Andersson har haft något partipolitiskt syfte med romanen. Hon vill nog inte propagera för eller mot något parti. Ragnar är väl ett porträtt av “folkhemssvensken”, en extremvariant av Medelsvensson. Han är socialdemokrat men jag får för mig, att han inte är riktigt klar över partiets ståndpunkter i alla frågor.
      Han verkar inte alls engagerad i utrikesfrågor, som till exempel Vietnamkriget.

    • #28794

      När vi nu ändå är inne på politik, så undrar jag vad Lena Andersson vill ha sagt med romanen. Den är ju full av politiska ironier. T o m ngt om att “alla röstar på folkpartiet ngn gång i livet” (jaså? säger jag… :-) ). Var står hon själv, egentligen? Saknar ironier gentemot högern och bondeförbundare. Det kommunistiska samhället är hon ju intresserad av genom Ragnars vurm för DDR och sovjetsystemet.
      Så bästa författare; vad vill du ha i s f gråsosseriket? :-)

    • #28793
      husse
      Deltagare

      Visst, alla har rätt till sin åsikt, men det intressanta är ju, att Ragnar inte har fått sina politiska värderingar från mor Svea.
      Vad gäller kakburkarna kan de väl se olika ut. Min mamma bakade ganska mycket småkakor, men jag minns inte hur hennes kakburkar såg ut.

    • #28792

      Tja, hur mkt man än må reta sig på andras politiska val, så har vi ju s k demokrati. var och en får väl bli salig på sin tro…eeh…åsikt.
      Jag blir fullkomligt “matt” av att läsa om mor Sveas flitiga kakbakande. Inte konstigt att hon och maken sväller upp.
      De där kakburkarna (tre lager) var jag väldigt imponerad av som liten. De framstod som lyx för mig. Min mormors ena syster hade en sådan. Men jag är så till åren kommen att jag vet att de var ljusgröna, beigegula och orange. Inte rosa som det står i boken. Lena Andersson är ju också yngre än oss. :-)

    • #28791
      husse
      Deltagare

      Ja, det där med de undangömda breven reagerade jag på. Det är tragiskt som du säger.
      Mor Svea varnar Ragnar för folkslkolläraren. Han har “farliga idéer”, är socialdemokrat och talar illa om de kungliga.
      När Kristdemokraterna ställer upp i val för första gången röstar mor Svea på dem, vilket gör Ragnar upprörd.

    • #28789
      Arne
      Deltagare

      Om skildringen av Elisabet svajar lite så lyckas författaren desto bättre med bokens äldsta huvudperson, Svea. Hon är på pricken, en fattig kvinna från bondesamhället som anpassar sig till det nya men för den skull inte glömmer det gamla. Hon är förnöjd in i det sista och försöker se det positiva trots ett hårt liv. Så tragiskt med mormodern som gömmer breven från Sveas far och får barnen att tro att han glömt dem. Även om det var tungt för henne att bli ensam med dem var det inte skäl nog att svika dem så.

    • #28787
      husse
      Deltagare

      Jag är inte lika pricipfast som Elisabet.Jag kanske uttryckte mig otydligt. Att man använder smeknamn i familjekretsen eller i en intim vänkrets är inte någpt konstigt.
      Muin systerdotter hette för övrigt Stephanie och kallas Steffie och det känns naturligt.
      Men i offentliga sammanhang, som till exempel i nyhetsartiklar bör man använda personens officiella namn, tycker jag. Jag skulle ha svårt att använda ett smeknamn på en person, som jag inte känner så bta.

    • #28786

      Det är författaren som gör en utläggning om stavningen. Och, som sagt, Elisabet är principfast.
      Att man har smeknamn…vad då? Det är väl ingen synd? Alla mina barn har smeknamn. T ex Stefanie som omväxlande blir kallad Steffi och sitt hela namn. Att någon ö h t skulle ha ont av det…? Möjligen kan jag tycka att Carl Adam är finare än “Noppe” som greve Lewenhaupt kallades. Men hans vänner sa ju tydligen så! Relationer, inbördes vanor, som vi utomstående inte behöver lägga oss i. :-)

    • #28785
      husse
      Deltagare

      Ja, men hur hon stavar sitt namn säger ingenting om henne som person. Det är troligen hennes föräldrar, som har bestämt hur namnet ska stavas. Det brukar gå till så. Som vuxen kan man ansöka om att få ändra stavningen eller ockdå bara stava som man sjäölv tycker.Stavningen utan h passar bra ihop med hennes person.
      Jag delar hennes och Ragnars åsikt om smeknamn. Fär mig verkar det märkligt när vuxna människor kallar sig eller kallas Lasse, Bosse med mera. Man ser det också i begravningsannonser.Jag heter Christer men har nästan aldrig blivit kallad Krille. Bara två personer har kallat mig så, en klasskamrat i första klass och tekniska chefen i Norsjö kommun.

    • #28784
      husse
      Deltagare

      Elisabeth är trött på att bara resa till olika platser enbart för skidtävlingar. Hon vill att de någon gång ska göra en riktig semesterresa fr att se på sevärdheter eller bara ha det bra. Men Ragnar menade, att man inte skulle resa bara för sitt nöjes skull. En resa skulle ha sitt syfte.

    • #28783
      Arne
      Deltagare

      Jag tycker också att Elisabet är lite vag i konturerna, man får inget grepp om henne. Hon läser böcker och går på konstutställningar men det känns som att hon vill ge intryck av att vara kulturintresserad snarare än att vara det.
      Ragnar och hon är omaka och han är inte lätt att leva med. Han blir sur när hustrun köper en fin klocka åt honom i julklapp. Inte för att de inte har råd utan för att klockan är för fin åt en sån som honom. Otacksam drummel! Jag blev förvånad när han lämnade Elisabet, jag hade kunnat satt en slant på att hon skulle lämna honom istället…

    • #28782

      Husse!
      Elisabet stavar hon det. Hon är mkt mån om att inte ha onödiga bokstäver. Och hon gillar inte smeknamn! Så “Bettan” är nog uteslutet. :-)

    • #28781

      Ojsan hoppsan! Här var det liv i luckan.
      Om intellektuella tänker jag mig nog inte så praktiskt lagda personer, utan mer skrivbordsmänniskor, journalister, författare, filosofer… Ofta politiskt radikala människor (inbillar jag mig). Litet maniskt drivna att komma till tals och “synas”. Ett enormt behov att yttra sig om det mesta, att “hänga med” i tidens ström. Visa att “man” minsann är kunnig i allt från klimathot, “rätt” slags mat, PK-åsikter om författare, åsikter om svenska Akademien, ALLT.
      Jo, många tror sig nog veta mer än andra.
      Man kan nog vara allmänbildad utan att vara överdrivet intellektuell.

      Elisabet är vag i konturerna, tycker jag. Hon ger sken av att hänga med i tiden bättre än Ragnar. Men frågan är om hon verkligen gör det…?? T ex när hon uttalar ordet postmodernistisk…VET hon verkligen eller har hon bara snappat upp ett inneord? Här kan jag nästa känna hur irriterad Ragnar blir. Antingen fattar han trögt eller så är han ärlig. Till skillnad från många andra. Kanske pseudointellektuella? :-) :-)
      Det är i mina ögon och i mitt sinne märkligt hur Elisabet kan tillbringa ett halvt år i Frankrike, långt från sin fästman, utan att vara det minsta svartsjuk. Vem hade klarat det?! Det hade varit naturligt att känna oro och svartsjuka. T om träbocken Ragnar undrar ju… :-)

    • #28779
      husse
      Deltagare

      Vad gäller Elisabeth är hon litet svår att få någonklar uppfattning om. Hon är mera social än Ragnar. Det är hon som ser till, att Ragmnars föräldrar blir inbjudna till högtider och födelsedagar. Hon har förmågan att anpassa sig till omgivningen och att även anpssa sina åsikter till omginingens.

    • #28778
      husse
      Deltagare

      Ord kan alltid tolkas på olika sätt. Ofta talar man om ett lands intellektuella som en gemensam beteckning på vetenskapsmän., författare och olika slags konstnärer. Jag vet naturligtvis, att det inte har någon dirket koppling till intelligens men ofta framstä’lls det som att de intektuella förstår saker och ting bättre än andra. Jag kan inte komma ifrån att det finns en form av snobberi i bgreppet.Egentligen betyder det väl människor som arbetar med intellektet som arbetsverktyg. De tror jag, att man kan säga om fler än dem, som man traditionellt brukar beteckna som intellektuella.

    • #28772
      Arne
      Deltagare

      Vilken konstig syn på begreppet intellektuell, jag håller inte alls med. Intellektuell har inget med intelligens att göra i min värld, det betyder bara att man gillar kultur av olika slag och att man klarar att diskutera om det. Ska man tala om värdeladdning är begreppet snarare lite nördigt och högtravande, inte alls att höja sig till skyarna. Alltså ingen status, snarare tvärtom. Däremot betyder det att man har vissa kunskaper och koll. Men Ragnar såg nog intellektuell som snobberi och höjden av självförhärligande, både obegripligt och onödigt.

    • #28771
      husse
      Deltagare

      Det var intressant att läsa om Lena Anderssons skidintresse. Det visste jag inte.
      Jag måste gå tillbaka till boken för att kunna uttala mig om Elisabeh.Om jag inte minns fel hade hon en tendens att ta saker och ting bokstavligt, någpot som irriterade mig litet.
      Man kan nog vara kulurintresserad utan att vara intellektuell. Så skulle jag beskriva mig själv. Jag har adlrig tyckt om ordet “intellektuell”. Om man säger: “Jag är intellektuell” låter det som att man höjer sig själv till skyarna, att man anser sig vara intelligentare än “vanliga människor”.

    • #28726
      Arne
      Deltagare

      Jag gillar Lena Andersson och har läst det mesta av henne, bl. a en bok med hennes samlande krönikor från DN:s ledarsida. Det visade sig att hon skrivit flera krönikor om skidåkning på elitnivå så det är ingen slump att hon gjorde Elsa till skidåkare. Undrar om hon inte själv varit duktig skidåkare som junior?

      Vad tycker ni om Elisabet? Hon är en trevlig, pragmatisk och anpassningsbar person, vad ser hon i den dogmatiske Ragnar? Visserligen vill hon laga mat från grunden, med riktiga råvaror och gillar inte Ragnars vurm för halvfabrikat. Men hon tar inte strid om det, som Ragnar med sina principer. Hon är kulturintresserad men samtidigt ointellektuell, för mig känns hon lite motsägelsefull.

    • #28722

      Det står att han efter sju års skolgång gick yrkesskola. Sedan kompletterade han med ngn kurs fr att få behörighet som lärare i just slöjdämnena. Trä och metall (antar jag).

    • #28700
      husse
      Deltagare

      Ragnars vägran att överta åkeriet var nog ett trauma för honom. Han kände säkert, att han hade svikit föräldrarna och det stred väl egentligen mot hans värderingar. När jag läste om detta i boken kom jag att tänka på “Stoner” av John Williams.
      Ragnars idévärld känns för mig ganska konservativ, för att inte säga auktoritär. Den påminner i viss mån om klassisk konservatism.Samhället, staten, är viktigare än individen. Begreppet Folkhemmet kommer ursprungligen från den konservative poltitikern Rudof Kjellén men hans folkhem var naturligtvis annorlunda än Per Albinns. Kjellèns idéer låg nog ganska nära dagens SD.

    • #28699
      husse
      Deltagare

      Men kunde han bli slöjdlärare utan att ha gått i gymnasiet? Det låter märkligt i mona öron. Idag erbjuds den utbildningen av tre universitet och Konstfack. Jag skulle tro, att gymnasieexamen krävs för att komma in.
      Ragnar var väl duktig i skolan och skulle säkert kunnat få höga betyg även i gymnasiet.Möjligen skulle matten kunna vara ett hinder. Många har problem med den, däribland jag. I “läsämnena” bör en normalbegåvad personkunna få bra betyg om han/hon anstränger sig.Det är möjligt att det var svårt att komma in påarkitektutbildningen. I så fall kanske han hade kunnat göra, som många av dem, som vill bli läkare eller tandläkare. KOmmer de inte in Sverige, säker de utbildningsplats utomlands, ofta i Tyskland. Det kanske är möjligt även för arkitektstuderande. Å andra sidan har arbetsmarknaden inte varit så bra just förarkitekter, så det kanske var tur att han inte valde det yrket. Orsaken var nog, att han inte ville förhäva sig.

    • #28687

      Det är möjligt att han delvis hade passat som arkitekt. Men hade han gått i gymnasiet? Hade han kommit in på högskolan? Vet inte hur det var på den tden, men krävdes inte högsta betyg i stort sett i alla ämnen? Tror jag knappast att han hade: i engelska, B-språk, samhällskunskap etc?
      Ja, jag nämnde Jantelagen förut. Han är ambitiös på sitt sätt, men vill samtidigt inte göra anspråk på att vara över mängden vanliga människor. Han tycker nog att akademiker är pretentiösa.
      Nej, han är den sämste psykologen. Han för över sitt eget intresse på dottern, utan ngn form av lyhördhet gällande om hon kunde tänkas ha ngt annat intresse.
      Är nog rätt vanligt (inbillar jag mig) bland sportmänniskor. Sedan finns det givetvis barn som själva VILL dela intresset med ngn av föräldrarna (ibland båda föräldrarna).
      Detta att älska att läsa kan också förefalla provocerande och obegripligt för vissa.
      De känner sig otillräckliga.
      Ngt liknande kan naturligtvis en icke sporintresserad känna inför hurtigt energiska idrottsutövare. Så totalt meningslöst att FRIVILLIGT åka skidor nio mil mellan Sälen och Mora!! :-) :-)

    • #28686
      Arne
      Deltagare

      Ja det är jag med på. Men felet var att han inte unnade henne något annat liv än träning och tävling. Han påminde om de despotiska sovjettränarna förr i tiden. Han såg idrotten som en kamp, en plikt, där uppoffringar var lika viktiga som resultat. Helt fel taktik i ett fritt och modernt land. Men så gick det som det gick också. Ragnar hade många talanger men som psykolog var han usel.

      Ragnar var rädd både för den akademiska miljön och för att kosta på sig en dyr utbildning och sen inte vara bra nog för att få jobb. Det var också därför han inte satsade på möbelsnickeriet som yrke, för smalt och osäkert. Lite jantelag, han höll sig till det trygga och säkra. Som det står “utöva var det högsta och från det hade han abdikerat. Istället för att utöva instruerade han”

    • #28684
      husse
      Deltagare

      Jag kan ha förståelse för Ragnars syn på dotterns idrottande.Om man idrottar på elitnivå bör man alltid göra sitt bästa.Det ligger vl i idrottens idé att man alltid ska anstränga sig och göra så gott man kan, ta ut sig till det yttersta.Om man utövar någon idrott mera som hobby blir det annorlunda men även då bör man göra sitt bästa.Annars sviker man lagkamrater och motståndare.
      En fundering:Ragnar skulle ha velat bli arkitekt. Varör satsar han inte på det. Om han skulle misslyckas kan han ju falla tillbaka på möbelsnickeriet.Tycker han att det är att göra sig märkvärdig? Är han rädd för den akademiska miljön?

      • Det här svaret redigerades för 1 år, 7 månader sedan av husse.
    • #28681
      Arne
      Deltagare

      Bra iakttagelse där, hans vurm för vanlighet och brist på karriärambitioner går inte ihop med elittänkandet i skidåkningen. Kanske ser han idrotten som ett jobb där det helt enkelt gäller att göra sitt bästa och då Elsa har talang är hennes “bästa” eliten? Det står “förslappningen i att inte göra sitt bästa i varje ögonblick var det Ragnar inte tålde”.

      Och i baksidestexten står det mycket välformulerat om Ragnar “en man utan sprickor men med en stor klyvnad”. Det var på pricken, han är extremt principfast men samtidigt motsägelsefull t ex vad gäller politiken och idrotten.

    • #28668

      Tja, kanske att ni har rätt. Har sett filmen om Ove.
      Tror att du uttrycker det träffande, Arne. Ragnar ser vad han vill/orkar se. Ungefär som många människor, grovt generaliserat.
      Ragnar har ju viss förståelse/acceptans både för DDR och sovjetsystemet. Politik är trots allt inte helt lätt. Det kan finnas en märklig vurm för kraftfulla, respektingivande ledare…t ex Erdogan. Missförstå mig inte, jag försöker bara analysera/sätta mig in i hur folk tänker. På Ragnars tid var det andra ledare.
      Det är ganska roliga diskussioner som Ragnar har med sin dotter (Elsa).

      Mellanskiktet i folkhavet, de vanliga “Svenssons”, brukar en del ironisera över. Visst. Å andra sidan får de väl tåla granskning, de också. Att offra sig själv för att bli “vanlig”…trist! Att Ragnar nöjer sig med denna s k vanlighet, är motsägelsfullt. Han är ju i själva verket mkt skicklig i sitt möbelskapande. Varning för Jantelagen här! “Du ska inte tro att du är ngt för att du…” o s v.

      Att Ragnar tackar nej till arbetet som studierektor kan jag förstå. Vilket ansvar!
      Visst skulle han “stiga i graderna”…men tvekar.
      F ö kom jag på ännu en anledning till hans inneboende ilska. Han vill ju absolut inte ta över faderns åkeriföretag.
      Hans vanlighet går inte ihop med hans elittänkande gällande dotterns idrottsutövande. Han kan med nöd acceptera att hon eg har andra intressen och passioner.Litteratur! :-)

    • #28667
      husse
      Deltagare

      Jag håller med om din beskrivning,Arne. Jämförelsen med Ove i “En man som heter Ove” är intressant. Jag har inte läst boken., men jag har sett filmen på TV.Och den Ove vi möter i filmen påminner gansla mycket om Ragnar,tycker jag.

    • #28662
      Arne
      Deltagare

      Ragnar hänvisar ofta till nyheter och tidningar men jag har också en känsla av att han såg det han ville se. Fast han nämner ofta att man ska tro på och lyda staten, den är till för den vanliga människan. Däremot har han inget till övers varken för knarkare och utslagna eller för de högre klasserna. Jag citerar:
      “Lika innerligt som Ragnar avskydde det fina folkets domar över vanligheten avskydde han självömkan hos dem som skyllde på andra för att de inget hade och inget klarade av. För var gång han hörde de högstämda talen till de svaga, små, halta och lytta såg han klarare att det inte var avvikelsen som behövde värn och beskydd, utan vanligheten… De två skikten var i uppenbar maskopi där det övre pjoskade med det undre medan de hånade hans mellanskikt.”

      Väldigt bra formulerat av författaren, det är 70-talet i ett nötskal. Trots vackra tal om arbetarklassen fanns ett förakt för “Svensson” och villa, vovve, volvo medan den som var avvikande hyllades som radikal och nyskapande av kultureliten.

      Förresten, jag tycker att Ragnar påminner inte så lite om Ove i En man som heter Ove…

    • #28661
      husse
      Deltagare

      Jag får inte detta att gå ihop. Jag kan förstå, att Ragnar inte sympatisera med nationalistiska grupper, som vekrade för att splittra ett land. Men som socialdemokrat borde han inte ssympatisera med Franco. Olof Palme kallade i ett tal Franco-regimen för “satans mördare”. Det var efter att man hade avrättat en person genom garrotering. Jag får en känsla av, att Ragnar inte földe med i nyheterna så npga. Han visste ju till exempel inte vem Noam Chomsky var.Han nämndes ju ofta i debatten om Vietnamkriget.

    • #27606
      Arne
      Deltagare

      Men Ragnar hade ju förståelse för Franco även om han inte menat att hylla honom. Han förstod inte katalanerna och galiciernas vilja till självbestämmande utan kände som Franco att Spanien skulle vara ett land. Han kände också sympati för Ataturk som enade Turkiet och sörjde när Berlinmuren föll. Även om han är socialdemokrat vill han ha ordning och reda både i smått och stort. Han är en man som följer starka ledare, idag hade han förmodligen varit SD-are och tyckt att Trump var rätt okej…

    • #27598
      husse
      Deltagare

      Ja, händelsen i Spanien reagerade jag på. Den stämmer inte med min bild av hur Ragnar var.
      Han var nog inte nykter. Dessutom visste han knappast att det var Francos motto. Det var kanske tur, att det hände i Pamplona. I Barcelona hade kanske reaktionen varit ännu starkare, eftersom katalaonierna var förtryckta under Francos styre. De fick inte tala sitt eget språk bland annat.

      • Det här svaret redigerades för 1 år, 8 månader sedan av husse.
    • #27559

      …känsligT barn…

    • #27558

      God kväll! Vi har ju i o f s händelsen i småskolan när Ragnar misslyckades med att vakta sin frökens pannkakor.Dylikt KAN sätta spår..Åtm för ett känslig barn.
      Sedan har vi situationen i Spanien (Barcelona, Pamplona?) där Ragnar gjorde bort sig när han glad i hågen gastade “Viva Espána!”
      Dessa upplevelser kan ha märkt honom inombords så att han resten av livet måste kompensera med ngt…ett tvång att “göra rätt”…

    • #27485
      Arne
      Deltagare

      Ja Mohikanen, jag reagerade också på Ragnars ständiga ilska, häftigheten och tjurandet. Undrar hur han klarade lärarrollen med alla bråkiga elever, visserligen hade han säkert respekt med sig men åtminstone från 80-talet och framåt funkade det inte att fara ut mot elever, ens verbalt.
      Jag ser inga händelser i hans barndom som skulle motivera en så häftigt humör, bägge föräldrarna var ju förnöjda med sin roll. Eller var det just därför, han retade sig på att de var nöjda med att låta allt vara vid det gamla. Personer som Ragnar är inte ovanliga men idag sitter de vid datorn och skriver anonyma hatinlägg istället…

    • #27484
      Arne
      Deltagare

      Ja Ragnar är den ideale medborgaren i folkhemmet, han ställer upp på och försvarar alla påfund från makthavarna – så länge de är sossar iaf… Han är drömväljaren för varje partiledare. Men jag ser det mer som att ironin är riktad mot den typ av människor som Ragnar representerar än mot själva folkhemstanken.
      Hans sätt att driva barnen, i synnerhet Elsa, mot elitidrotten är den obehagliga delen av boken. Han är mer despotisk än stöttande och han fick sitt straff då han i praktiken avskräckte sina barn från en framtida karriär. Här tror jag författaren tar upp ett problem som är än mer vanligt idag, föräldrar som är överdrivet engagerade i barnens idrott. Jag såg det själv när våra barn spelade fotboll. Föräldrar som ställer upp är en förutsättning idag men det får inte gå till överdrift som det lätt gör. Föräldrar som inte har några egna fritidsintressen och som kanske innerst inne sörjer att de själva inte tog chansen när de var unga. Nu lever de ut det genom barnen, som Ragnar

    • #27478
      husse
      Deltagare

      Tack för en bra inledning, Arne. Jag läser boken som en satir över folkhemstanken. Ragnar är väl den “idelae medboraren” i folkhemmet. Jag tycker, att boken bitvis är ganskla rolig. Det finns en del humoristiksa formuleringar. Jag kan inte ge något exempel just nu. Jag kanske återkommer om det.
      Det jag har litet svårt för är, att Ragnar till varje pris vill göra sina barn till elitidrottare. Han säger vid ett tillfälle någonting i stil med att utan idrotten har livet ingen menimg. Det finns väl annat man kan sats på som ger livet mening. Dottern satsar på en akademisk karriär. Han är stolt när hon disputerar men känner sig främmande i den miljön.

    • #27473

      Inte behöver du känna avund, Arne!Tänker du på att skapa en roman? :-) Finn din egen stil! :-)
      Visst har Lena Andersson sitt speciella, “torra” språk.
      Det som jag regerar på att Ragnar verkar bära på så mkt dold aggressivitet. Den ligger latent och pyr… Varför är han eg hela tiden latent ilsken…? Man väntar bara på nästa utbrott. Innan dess kör han med tjurighetsstilen. Att tiga sammanbitet… På ngt sätt har han satt upp ramar kring hur livet ska vara…och tål inte att ngn/ngt rubbar bilden… Intressant.

    • #27455

      Arne! Tack för din inledning! Återkommer i morgon. :-)

    • #27446
      Arne
      Deltagare

      Sveas son är en bok som är mer intressant än bra, även om jag gillar den. Dock inte i klass med författarens mästerverk Egenmäktigt förfarande. Men hon skriver ju så bra att man bara suckar av avund, enkelt, skarpt och initierat. Boken är rena historielektionen presenterat på ett åskådligt sätt och med stor igenkänning för oss som varit med på åtminstone en del av resan från folkhemmet till satsa-på-dig-självsamhället.
      Ragnar är urtypen för en gråsosse, en litterär arketyp som tror blint på teknik, utveckling och ekonomiska framsteg. Det gamla ska städas bort och rivas, det är en kvarleva från det ojämlika Fattigsverige. Även om Ragnar är skeptisk till högre utbildning har han stor respekt för makthavarna, de vet bäst och alla ska foga sig. En typ av auktoritetstro som känns främmande idag då många istället följer influencers och informella ledare på nätet med enkla men lockande budskap som går ut på att man inte ska tro på valda politiker och statliga media, alltså raka motsatsen till Ragnar.

Visar 47 svarstrådar
  • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.