Sommarleken av Ellen Mattson

Visar 84 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #24746

      Arne: ja, nu vill jag inte tjafsa (mer än nödvändigt). Med “nollställd” menar jag att man FÖRSÖKER läsa utan att i FÖRVÄG ha bestämt vad man “ska” tycka. Det är kanske patetiskt av mig, men då får jag väl bjuda på det. Vi är väl generösa med att låta varandra få tänka och tycka på våra egna sätt?

    • #24744
      InaJ
      Deltagare

      Boken får en svag fyra av mig. Jag blev mest intresserad av Sandra och hade gärna läst mer om henne. Även de fina naturskildringarna och fartygsmötet får plus i kanten av mig.

    • #24739
      Arne
      Deltagare

      Haha, jag tror inte ett ögonblick på att någon är nollställd innan läsning! Då kan man ju blunda och ta vilken bok som helst på bibblan eller i affären. Eller börja på A i hyllan och beta av så långt man hinner. Jag menar att när man läst baksidestexten gör man sig en bild av romanen, om man vill eller ej. Verkar den bra så läser man, annars tar man en annan bok. Eller så går man på en författare man gillar, eller något man hört som gör en nyfiken på just den boken. Eller som i förekommande fall, att det är en cirkelbok.

      Vad gäller Sommarleken verkade den inte jätteintressant för mig. Barn och svensk sommar i skärgården, nja… Men jag hade fel, den var givande. Och DET är själva poängen, att trots förutfattade meningar kunna ändra sig under läsningen! Det har hänt mig många gånger, åt bägge håll. Hur många hypade böcker har jag inte läst som varit en besvikelse? Och okända som visat sig vara riktiga pärlor? Man behöver inte vara nollställd bara man har ett nog öppet sinne för att kunna ändra sig.

    • #24738
      husse
      Deltagare

      Tornet och fåglarna har jag också läst. Den uppskattade jag mycket och funderade på att välja den som cirkelbok. Det föll på, att jag inte kom ihåg vare sig författarnamnet eller bokens titel.

    • #24736

      Arne! Nu gnäller jag…men hur menar du? Bättre än du väntat dig (Sommarleken)? Var du inte “nollställd” innan läsningen? Jag brukar FÖRSÖKA nollställa mig. Det gick så där i detta fall. jag tyckte ju mkt om hennes bok Tornet och fåglarna. :-)

    • #24730
      Arne
      Deltagare

      Jag sätter också en fyra. Jag tilltalas mest av stämningen, det krypande outskrivna, något som inte stämmer men som ingen riktigt kan sätta fingret på. Karaktärerna är också bra skildrade, alla är lite sådär, egoistiska och självupptagna. Ingen är självklar hjälte eller offer. Som helhet en bok som var bättre än väntat!

    • #24728
      husse
      Deltagare

      Jag uppskattar mycket språket och naturskildringen i boken. Det skulle motivera en femma. Däremot tycker jag inte, att intrigen, konflikten, känns så särskilt intressant.
      Sandra beundra och avundas ungdomarn i huset och vill komma in i gemenskapen. De vill inte släppa in henne. Det räcker inte för att bära upp en roman i mitt tycke. Däremot tror jag, att det hade kunnat bli en bra novell. Intrigen ger jag en trea. Då blir sammanfattninsgbetyget en fyra.

    • #24727

      Ja, vi har väl dividerat om det mesta nu.
      Jag sätter betyg fyra. Då främst beroende på Mattsons fina språk och naturskildringar. Människokännedomen är också beundransvärd.

    • #24716

      Hej alla! Tiden luper…och vi med den… Snart har vi en ny bok : JUDAS av Amos Oz.
      Betyg på SOMMARLEKEN? Ska tänka…puh… :-)
      Vänligen Mohikanen.

    • #24709
      husse
      Deltagare

      Det hade jag missat.Då finns det alltså körbar väg fram till huset.
      Men om hon bor i huset även vintertid skulle hon behöva ha ett garage, helst med motorvärmare. Det är mycket detaljer, som man inte tänker på, när man läser.

    • #24707

      Kollade i boken. Längst ner i trädgårdens
      finns en grind. Där utanför under en samling björkar står bilen. :-)

    • #24706

      Marika har bilen en bit i i skogen. Men hur gör hon vintertid? Inget garage??

    • #24705
      husse
      Deltagare

      Ja, men som jag har uppfattat det går det ingen väg fram till huset. Vägen slutar i skogen och man får följa en stig fram till huset. Det är kanske inte så långt. Sandra lämnade ju mopeden i skogen första gången.Marika tycker nog, att det är bra, att vägen inte går ända fram till huset.
      Hur gör Marika eller ungdomarna om de vill resa till Göteborg eller Uddevalla? Jag minns inte, att det nämns några andra fordon än båten. Huset ligger så ensligt, att det knappast går några bussar.

    • #24703

      Husse: ja, vad menar Marika då? Hon har ju önskemål om att “folk” inte ska komma till Huset. Hon tycker bara att det är bra att det “växer igen”. Om det gäller skogen, bara skogen: visst. Men då är ju ändå vägen kvar. Dessutom måste hon ju ta vägen de sällsynta ggr hon ska till Göteborg eller utföra några ärenden. Hon menar väl ngn extrastig då…som användes förr och som Sandra delvis hittat spår av.

    • #24702

      Det KAN vara så att modern lider av ngt (sjukdom, psykisk ohälsa?) så hon helt enkelt inte orkar med att ta hand om Rikard. Han tycks ju ha ngn störning. Därför sänder föräldrarna Pierre och Ylva att “passa” på honom. Visserligen är han inget småbarn, men resurskrävande (som det heter). Dessutom vet vi inte hur föräldrarnas inbördes relation är. Vi vet inte så mkt ö h t.

    • #24701
      husse
      Deltagare

      Mohikanen: är det inte så, att vägen tar slut i skogen. Det finns bara en stig fram till huset. Det var därför Sandra hamnade fel första gången eftersom hon sökte stigen till badplatsen.
      Det är litet oklart varför ungdomarna “måste” vara hos Marika. De verkar uppfatta det som ett tvång. Moderns sjukdom kan väl knappast vara tillräckligt skäl. De är ju nga småbarn som måste ses till hela tiden. Det kan naturligtvis vara bra för dem att vara uta i naturen och kunna segla och bada, men i den åldern vill man kanske göra annat också, till exempel träffa andra ungdomar.

    • #24700
      InaJ
      Deltagare

      Kanske har föräldrarna och Marika någon idé att det är bra för barnen att vara nära naturen och segla osv. Men det blir snarast instängt för dem, speciellt som huset inte är omskött och de är ju inga småbarn. Här lurar något som man inte riktigt får veta. Sen kommer festen då alla är uppklädda och då känns det lite som Marika drömmer om “fornstora dar”.

    • #24699

      Marika är en ngt märklig individ. Hon har tydligen en lägenhet inne i Göteborg, men är nästan aldrig där. Bara för att “skruva” på elementen. Man undrar varför hon inte vill vara där NÅGON gång. Hon identifierar sig med Huset. Trist för barnbarnen som kanske hade uppskattat Liseberg eller ngt annat. Finns ingen annan släkting som kunnat ta dem till stan? Skulle ju ha varit litet omväxling för dem.
      Marika tycker det är bra att skogen växer igen på vägen till Huset. Psykologiskt intressant … Vilket jobb för dem som en gång ska ta över!!

    • #24697
      InaJ
      Deltagare

      Ja, det är intressant med fartyg. En annan grej som inte heller har källa i wikipediaartikeln är att en länk i ankarkättingen skulle väga 255 kg. helt otroligt om det stämmer.

    • #24696
      husse
      Deltagare

      Jo, jag kom på, att jag faktiskt har läst “Never let me go”. Jag har svårt att se några likheter med Sommarleken. “Never let me go” är mycket mörkare. Enda likheten är att båda böckerna handlar om ungdomar.
      Det framgår ju, att boken utspelas på Västkusten. I början, när jag läste om huset och ungdomarna fick jag associationer till Finlandssvensk överklassmiljö som i till exempel Kjell Westös böcker.
      Fartyget Nanny ser ut som en färja, tycker jag.Efter att ha googlat ser jag, att det var en oljetanker.Enligt Wikipedia var det “det mest ekonomiska transportmedel som människan någonsin konstruerat”. Det skulle jagvilja ha en förklaring till. Det står också efter uppgiften “källa behövs”. Hur beräknar man en sådan sak? Ursäkta, att jag spårar ur litet grand. Jag blev bara intresserad.

    • #24694
      InaJ
      Deltagare

      Spännande recensioner!
      Mohikanen: Har tyvärr inte läst Det stora äventyret men även jag tycker det finns något sagoaktigt i början iaf. Så småningom kommer det obehagliga och situationen med kattungarna, som i recensionen Husse nämner, är ett bra exempel på det.
      recensionen i GP som Arne tar upp tycker jag är på pricken: “Ibland låter de som i en gammal förtjusande internatskoleroman” och likaså var det intressant att den recensenten känner till miljön och att det är vid farleden. Stycket i boken med det enorma fartyget som kommer så nära tyckte jag mycket om. Jag kommer inte från Göteborg men har alltid varit fascinerad av fartyg genom min pappa. Lena kvist i GP skriver att det kan vara jättefartyget Nanny som var färdigbyggt 1978. Söker man på fartyget Nanny så hittar man bl.a. denna bild av den breda fören: https://digitaltmuseum.se/011014298109/t-t-nanny-ett-av-varldens-storsta-tankfartyg-1978/media?slide=0
      Oj, måste varit häftigt att se!

      • Det här svaret redigerades för 2 år, 6 månader sedan av InaJ.
    • #24693
      Arne
      Deltagare

      Jag citerar lite av recensionen från GP som visar att vi låg rätt i tid men vår gissning om när romanen utspelas. Jag gillar också uttrycket “obesvärat överklassiga”, vilket är en perfekt beskrivning av syskonen

      “Ungdomarna visar sig vara tre schweizisk-svenska syskon som tillbringar sommaren hos sin farmor i Bohuslän. De är obesvärat överklassiga och har en stark samhörighet sinsemellan. Ibland låter de som i en gammal förtjusande internatskoleroman: ”Kom, vi ska äta vid ungdomsbordet. Jag har fått i uppdrag att ta hand om dig.” Inte konstigt att de är oemotståndliga för Sandra.
      Med små skickliga vinkar placerar Ellen Mattson läsaren i 1970-talet. Det äts varma smörgåsar. Folk badar nakna. På fredagarna är det Baretta på teve och på väggarna i Sandras flickrum finns märkena kvar efter de nyligen nertagna planscherna med Osmonds.”

      Recensenten, Lena Kvist, är precis som författaren från Bohuslän och vet exakt var boken utspelas: “Hon skriver om en skärva av världen som jag råkar känna väl till och vet att hon beskriver mycket exakt. Vi befinner oss vid farleden mellan Göteborg och Uddevalla, där det är ganska nära mellan fastlandet och Orust. Kanske i höjd med Kastet?”

    • #24692

      Mot fyren har jag också läst, men ett bra tag sedan. Den skulle man behöva repetera.
      Ni andra, har ni kollat några recensioner?

    • #24691
      husse
      Deltagare

      Mohikanen, det är nog “Never let me go” som åsyftas. Jag har inte läst den, så jag kan inte uttala mig om eventuella likheter med Sommarleken.Alice Kassius Eggers refererar även till de brittiska konstnärerna Edward Hopper och William Turner. Hon säger, att huset på udden får henne att tänka på en tavla av Edward Hopper.Sandra sitter i skolans bibliotek och läser om William Turner.
      Det blir litet för mycket “namedropping” för min smak.
      Jämförelsen med Virginia Woolfs “Mot fyren” kan jag inte ta ställning till. Jag har läst “Mot fyren” och uppskattade den mycket, men det var länge sedan.Det kanske finns likheter i naturskildringen?

    • #24690

      Glömde tacka Husse för citaten! :-)

    • #24689

      Jag kan inte riktigt bemöta om Mattson påminner om Ishiguro. Jag har bara läst en bok av denne nobelpristagare och det är Never let me go. Men visst, kanske…? Har ngn av er läst Ishiguro? Där handlar det om internatskolebarn, men ett mkt suspekt internat.
      Först kom i mina tankar en av mina absoluta favoritböcker: Det stora äventyret av Henri Alain-Fournier (Le grand Meaulnes). Där stöter “jaget” på utklädda barn i maskeradkläder… Det letas efter ett slott som en storvuxen pojke en gång hamnat vid och i… Romanen kännetecknas dock även av en kärlekshistoria. Naturskildringar helt underbara…annan miljö…men f ö påminnande om Ellen Mattson fantastiska naturlyriska stil.

    • #24687
      husse
      Deltagare

      Jag har tillgång till både DN:s och SvD:s artiklar eftersom jag prenumererar.
      Därmot vet jag inte om jag har rätt att lägga ut dem här.
      Enstaka citat ska man väl kunna göra. Recensionen i SvD är skriven av Alice Kassius Eggers, som är kritiker i Aftonbladet, detta eftersom Ellen Mattsson är skribent i SvD.Hon skriver bland annat: “Sandras dragning till huset är smittsam, alla spänningsromanens mekanismer hakar i, så pass att de iskallt träffsäkra bisatser som flimrar förbi nästan gör mig frustrerad – “/…/ sedan tystnade allt som i en dröm eller som när man blir mycket rädd /…/”. Ibland finns här en religiös estetik som får läsaren att undra om en strand full av sjöstjärnor kan vara symbolisk, som en svärm gräshoppor i Egypten. När Sandras akvareller drunknar i regnet verkar det allt annat än slumpmässigt och när Ylva reagerar med rädsla och avsmak inför kattungar, oskuldsfullheten manifesterad, vet jag att något är skevt. Detta är inte en berättelse med ett lyckligt slut.”
      Ett annat citat: “Det går inte att bli vän med persongalleriet i “Sommarleken”. Det otillgängliga, strama skapar inga sympatier. Men det skapar minnen, bilder, hav att befinna sig i långt efter läsningens slut. Mattson förebådar också detta när hon låter Rikard tala om fenomenet bok: “Man vill att slutet ska komma för utan slutet blir det ingen mening, men samtidigt vill man inte att slutet ska komma för när det kommer är allting slut.”
      Hon jämför med Neil Gaiman och Kazuo Ishiguro.
      “Ju mer jag **bekantar mig med familjen i huset desto mer funderar jag över vad det är som skapar mystik i det mest mondäna. Mattson skulle kunna göra som Neil Gaiman eller Kazuo Ishiguro och bryta upp realismen. Istället arbetar hon som bland annat Shirley Jackson, och stannar vid antydningar. ”
      I DN skriver Maria Schottenius om boken.Hon associerar till Virginia Woolfs “Mot fyren”.
      Jag citerar avslutningen:
      “Som läsning känns boken till att börja med lite mystisk och obehaglig i atmosfären, vag och temperamentslös. Men den växer samtidigt som den avmystifieras och blir mer och mer verklig.

      Sandra kommer aldrig på allvar in i gemenskapen och när den slås sönder backar hon tillbaka varifrån hon kom, fast ännu mer avskuren från sig själv och andra. Läsaren tvingas röra sig i hennes kantiga, tonåriga språk och ytliga tankar. Hennes och romanens djup finns på andra plan, outtalade och dunkla. Och Ellen Mattson vågar lita på att läsaren hittar dit.”

    • #24686

      Ja, jag har snurrat runt bland recensionerna. Det är irriterande att man inte kan gå in och läsa bl a DN:s och Svenska Dagbladets recensioner…om man inte blir prenumerant. Vilken utpressning! Grrrr. :-(
      Tycker att vi har varit inne på nästan allt som kritikerna är inne på.
      Ngn skrev att Sommarleken inte är ngn ljus historia, men att man blir lycklig av läsningen. Hrm…Förstår hur hon menar: att bra litteratur gör en glad. Likväl vill jag reservera mig. Glädjen är naturskildringarna och författarens fina språk. Själva storyn…? Tja? Helt ok. Det är slutet som gör mig obehaglig till mods. Jag har svårt för det…vilket gör att helhetsintrycket falnar i glöd…

    • #24684

      Ja, nu börjar vi väl bli trötta på den här boken…? Eller…? Jag ska kolla recensioner så får vi se vilka klokskaper som recensenterna har konstaterat. :-)

    • #24659
      husse
      Deltagare

      Jag menade, att hon har en drag som kan föra tankarna till Aspergers syndrom.Det behöver inte betyda, att hon har diagnosen. Den diagnosen lär för övrigt vara avskaffad eftersom den var alltför bred, enligt vad jag har läst.
      Att hon skulle vara psykopat tror jag däremot inte på. Såvitt jag har förstått det brukar psykopater vara bra på det sociala spelet även om de saknar empati.

    • #24658

      Husse: jag vet att du nämnde asperger. :-) Men jag kan en del själv i ämnet eftersom jag har en son med autism (klassisk autism).
      Men jag drog mig för att nämna det…eftersom vi tvekat förut om diagnoser… När vi hade Oates` Det var vi som var Mulvaneys fick jag inget gehör för att den ene sonen kunde vara asperger. Men i denna roman går det bra? Hrm!
      Så NÅGOT är det med Sandra. Frågan är VAD. Och har inte hennes föräldrar märkt detta i så fall? Märkligt. Vissa föräldrar kan också “av princip” vara emot diagnoser.

    • #24657
      husse
      Deltagare

      Jag håller med Inaj om den drömska, litet mystiska stämningen. Detta i förening med den vackra naturskildringen är för mig bokens behållning. Här finns också inslag av naturbesjälning, naturromantik. På ett ställe står det, att Sandra flyger genom skogen.
      Jag tror också, som Mohikanen, att Sandra kan ha en aspergerpersonlighet. Jag har nämnt det tidigare. Hon verkar inte riktigt kunna det sociala samspelet och märker inte, att hon inte är välkommen i gemenskapen.Den konflikten tycker inte jag är tillräckligt för att bära upp en roman.
      Vad gäller Sandras föräldrar får vi veta alltför litet för att kunna ha en åsikt, tycker jag.
      Jag skulle också vilja veta litet mera om syskonens föräldrar, deras levnadsomständigheter och mammans sjukdom. Det antyds mot slutet att den hade tagit en allvarlig vändning.

    • #24656
      InaJ
      Deltagare

      Arne: ja det håller jag med om, båtolyckan bromsade upp allt som kunde blivit intressant. Ja precis, att Ylva och Sandra sas skulle byta familj är ett strålande exempel på det jag tänkte på, att Sandras familj kunde dragits in i dramat.
      Det finns en drömsk stämning och den blir för mig ibland sövande så att själva handlingen flyter bort, det är det jag menar angående första delen.

    • #24655
      Arne
      Deltagare

      Jag tycker inte att det saknas konflikt och drama eller att boken är seg i början. Det som stör mig är vissa evighetslånga dialoger som inte tillför något. Tvärtom avbryter ju författaren den tydliga konflikt som finns genom att avliva Ylva och splittra gruppen. Istället skulle hon fortsatt efter båtincidenten med att Ylva ville avsluta syskonens kontakt med Sandra och låta Pierre och Rikard ha en annan uppfattning. Förälskelse och svartsjuka, Pierre och Ylva hade tydligen ett nära förhållande… Hon kunde också utvecklat flickornas önskan att “byta liv” och låta Ylva ty sig mer till Sandras föräldrar medan Sandra fortsätter att besöka Marika. Eller utvecklat Rikards störning.

      Sandras föräldrars slapphet kan tyda på att det utspelas efter att 70-talets låt-gåuppfostran slagit igenom. Meningen var att hon skulle hjälpa till med blombud och därför hade hon fått mopeden. Men hon hänger mest med syskonen eller runt huset.

    • #24653
      InaJ
      Deltagare

      Hänger på er diskussion angående en konflikt som för framåt, och jag tycker att första delen är lite väl lång. Man vaggas in i livet i huset, vilket förstås är meningen men jag skulle gärna läst mer om Sandras familj i något skede, gärna tidigare än när Ylva kom hem till henne. Sandras föräldrar är lite menlösa och nästan utan konflikt trots att de ju måste undra vad hon gör. Det är ändå skickligt berättat om hur syskonen inte släpper in Sandra och att hennes mamma uppfattar att de inte är riktigt snälla mot henne och känner att något är konstigt med både Sandra och folket i huset men det är lite blekt. En konflikt där t.ex. Sandras mamma eller Sandras gamla kompis blir inblandad i dramat i huset hade funkat som alternativ till båtolyckan tycker jag.

      • #24654
        InaJ
        Deltagare

        Hm, vill förtydliga: Jag skrev att man skulle läst om Sabdras familj tidigare, men det får man ju, jag menar läsa om något mer dramatiskt eller i förhållande till huset vid havet tidigare än när Ylva dök upp. Samtidigt förstår jag att de ska vara nån sorts fond för Sandras äventyr. Dock tycker jag deras reaktioner eller gamla kompisens hade varit intressanta.

    • #24652

      En novell känns för litet. Min åsikt.
      Jag tycker visst att Sommarleken räcker för en roman. Det tragiska ligger i Sandras oförmåga att se verkligheten. Hon SER inte syskonen och deras speciella gemenskap. Hon tolkar på sitt sätt. Detta är kanske något som många människor lider av. En brist på förmåga att tänka sig in i hur andra människor har det. Men för de flesta – inbillar jag mig – behåller man “frågetecken”. Man lämnar “space” runt om. För det man inte vet. För det förflutna som format medmänniskorna. Sandra saknar detta. Hon kan mkt väl vara en asperger… ngt i den stilen. Kanske.
      Jag har inget emot boken som roman. Det är den tragiska utvecklingen jag har svårt för.

    • #24648
      husse
      Deltagare

      Mohikanen: jag håller med om att uttrycket “det händer ingenting” inte är så bra. Det är en dynamik jag saknar, något som får läsaren att bli nyfiken och vilja läsa vidare. Sandra vill bli kompis med syskonen men de vill inte släppa in henne i gemenskapen. Det är en konflikt men jag tycker inte, att den räcker för att bära upp en roman.Det kanske skulle ha blivit en bra novell istället?
      Vad gäller Sandras brist på agerande i samband med olyckan tycker jag inte att man ska moralisera. Jag tror, att hon helt enkelt blev så rädd, att hon blev handlingsförlamad.Det finns ett namn för detta, frozen fright. Det brukar drabba våldtäktsoffer.
      Jag har ett exempel från verkligheten. Min fars chef hade ett sommarhus i Stockholms skärgård. Vid ett tillfälle hade han och hans fru besök av en vuxen son. Sonen skulle ta ett bad och under tiden satt hans mamma på bryggan. Sonen fick kramp och drunknade, men mamman gjorde ingenting. Hon satt bara och tittade på. Hon blev handlingsförlamad av skräck, helt enkelt. Vid begravningen sade prästen: “Det är särskilt tragiskt, att det fanns en människa i närheten, som hade kunnat ingripa men inte gjorde någonting.”

    • #24647

      Ja, jag förstår.
      Men uttrycket “det händer inget” är litet dumt, tycker jag. Ibland förknippar jag det med otåliga personer, typ missbrukare, som ständigt är i behov av “kickar”. Det måste hela tiden “hända” ngt, vara action… annars klättrar de på väggarna. Kan bero på att jag i mitt arbete ofta stötte på dylika personligheter. Tyvärr var det ofta så att det som framkallades, “hände”, var destruktiva saker. Bråk, återfall…
      Naturligtvis finns konflikter inom oss människor… Vägval i livet, orättvisor, allt möjligt. Man skulle mkt väl kunna tänka sig en arvstvist i boken… Fast då hade väl inte Sandra stått i fokus. :-)

      nniskor

    • #24646
      husse
      Deltagare

      Mohikanen: Återigen, när jag säger, att det ska hända någonting i en roman, menar jag inte att det måste vara en yttre dramtik, dramatiska händelser. Det kan var en konflikt inom en person, ska jag göra si eller så. Det kan vara en konflikt mellan två eller flera personer. Det kan vara en inte utveckling hos huvudpersonen, till exempel. Det måste finnas ett driv, något som får mig att vilja läsa vidare. Det tycker jag saknas i denna roman.Jo, det finns en konflikt men den är inte så tydligt framställd i mitt tycke.

    • #24645
      husse
      Deltagare

      Mohikanen: jag uppfattar inte boken som en ungdomsbok.
      Arne: jag har inte sagt, att boken blev bättre genom Ylvas död. Den blev bättre därför att det uppstod en konflikt. Den kanske hade funnits tidigare men jag hade inte uppmärksammat den.Jag tror, att det hade varit möjligt att göra konflikten tydligare utan att låta Ylva dö.
      För mig är bokens främsta värde den fina naturskildringen, men det är inte tillräckligt för att det ska bli en riktigt bra bok.Det finns en konflikt men den framträder inte så tydligt. Det fick mig att uppleva boken som stillastående fram till Ylvas död.Det blir en vändpunkt, en peripeti. Men som sagt: det resultatet hade författaren kunnat uppnå utan att ta livet av Yvla.

    • #24644

      Nu får vi nog coola ner oss litet…:-)
      Jag menar inte att generellt kritisera världslitteraturen. Ingen av oss slipper undan döden. Så är det ju.
      I deckare är man inställd på mord och död. Det är ngt helt annat.
      Men i denna ungdomsroman känns det… “publikfriande”. Det får inte vara för idylliskt och livsbejakande. Eller…?? Svärtan måste in…jaha.
      Det jag undrar över är vad man (beroende på vem som “tycker till”) vill ha när man önskar att “det ska hända nåt”. VAD ska hända? Varför? Hade ni andra så väldigt vilda ungdomsår? :-)
      Romanen har så oerhört fina naturskildringar. Det är LIV överallt. Sandra kommer in i trädgården och blir besatt av huset och familjen (delar av den, rättare sagt: vi får ju aldrig träffa föräldrarna). Samvaron är som en halvfalsk ton i luften… Disharmonisk. Tyvärr måste man nästan använda ordet klasskillnad. Det är synd, men… Det är också ett märkligt uttalande av Marika mot slutet av boken: att hon (Marika) inte “kan” älska Sandra. Om man är humanist kan man väl älska vem som helst – om man vill? Nej, det går inte…p g a att de inte är släkt? Eller för att Marika känner på sig…ngt annat? Vi får inte veta… Olyckan är som ett svart moln över hela livet. Kommer Sandra att gå in i ngn psykos?

    • #24643
      Arne
      Deltagare

      Håller med Mohikanen, det är onödigt mycket våld, elände och död i romaner. Jag ser det som en svaghet hos författare, de duger inte till att skapa intresse och dramatik utan att avliva folk. Det är lätt att komma undan med att säga att läsaren vill ha den typen av dramatik, men i praktiken har läsaren inget val. Uppfattningen att döden behövs för att göra det tillräckligt dramatiskt blir självuppfyllande.

      Då är frågan, gör Ylvas död att romanen blir bättre? Husse tycker det men jag håller inte med. Konflikten finns redan, Ylva och Sandra går inte ihop och Sandras egenmäktiga förfarande med båten hade skärpt konflikten än mer. Sandras påträngande sätt, hennes förälskelse i Pierre och fascination för Marika är dramatiskt nog. Nu kommer allt i skuggan av olyckan, Ylva är borta och bröderna försvinner och med dem den relationskonflikt som kunde blivit intressant.

    • #24637
      husse
      Deltagare

      Jo, så är det. Döden och kärleken är de två klassiska ämnena. Det är ju vad de antika grekiska tragedierna handlade om liksom Shakespeares dramer och en stor del av världslitteraturen.Det handlar om det som Platon kallade “katharsis”, själens rening. Vi har ett behov av att tala och skriva om dessa ämnen för att få distans till dem.

    • #24636

      När jag tänker vad min bästis och jag hittade på på sommarloven så är det mkt lugnt. Hammocken med bokläsning. Ibland lyssnande på radio (Sommar). Ibland besök i butiker. :-) Ibland schack eller Monopol. Sällan ngt “dramatiskt”. Jo, förresten: i regel ett ölandsbesök varje år. Hennes familj bjöd mig. Då fotograferade vi mkt. :-)När hon var på Öland och jag hemma eller hos min farmor i Helsingborg skrev vi brev.
      Typen som far ut i gäng har aldrig varit min stil. Absolut inte. :-)
      Likadant på landet hos mormor o morfar. Min kusin och jag tog det lugnt. Läste mest och skrattade… Spelade allsköns musik… Plockade blommor… Inget “dramatiskt”.

      Men faktum är när jag började tänka på romaner som man har läst…så är det nästan alltid död inblandad. Det är precis som att det “ska vara så”. Eller hur? Tror att det bl a är en av mina favoritförfattare – Nabokov – som yttrat sig om teman i böcker. Dominerande teman är kärlek och död.
      Exempel: Anna Karenina av Tolstoj, Isslottet av Vesaas, Chefen fru Ingeborg av Hj Bergman, Hemsöborna av A Strindberg, Svindlande höjder av Emily Brontë, Jane Eyre av Charlotte Brontë (Janes kamrat i skolan, f ö en stor brand och Rochesters sinnessjuka hustru som dör), Lolita av just Nabokov (både förövaren och Dolores själv)…
      Så vad begär jag…? Men jag gillar INTE döden i denna bok. “Gillar” aldrig… Men försöker bara analysera…

    • #24635
      husse
      Deltagare

      När jag skrev,m att det inte händer så mycket i romanen menar jag inte att en roman måste innehålla många dramatiska händelser. Däremot måste det finnas något, som skapar ett driv, ett intresse att läsa vidare. Det tyckte jag saknades i större deln av boken. Först med Ylvas olycka kom det en konflikt, i första hand en konflikt inom Sandra. Hon hade nog dåligt smavete för att hon inte tillkallade hjälp.
      När jag skrev, att hon är osocial och bara har ett stort intresse är det för att beskriva hennes personlighetstyp. Det behlver inte innebära, att hon har någo diagnos, men det är egenskaper, som man brukar tillskriva persoenr med Aspergers syndrom. Därmed inte sagt, att hon har den diagnosen. Många har sådana personlighetsdrag.
      Jag tror inte, att boken är specifikt skriven för att läsas av ungdomar, men det är bara författaren, som kan svara på det.
      Jag vet inte vad bokebn hanldarom, kanske ensamhet och svsårogheten att förstå andra. Sandra beundrar ungdomarna och är avundsjuk på deras liv, men de tycker, att livet i huset är som ett fängelse.

    • #24631

      Husse skriver ju i början på diskussionen: ngt om att det inte “händer” så mkt först. Tänkte genast: Ja, vad vill du ska hända då?! :-)
      Sedan går det om det går. Ett kalas hinns med i a f.
      För att få känslan av att “ngt händer” måste alltså varje författare fabulera ihop ngt dramatiskt. För att uppnå EFFEKT.
      Man skulle ju kunna tänka sig en love story. Pierre och Sandra bildar par och Ylva blir svartsjuk. Tillräckligt dramatiskt?!
      Enda intresse: måleriet? Men ett fint intresse enligt mig! Går ju mkt energi till det.
      “Osocial”…? Jaha. Måste “man” hela tiden, hela livet, vara
      max social?
      Finns väl många ensamvargar i världslitteraturen. Utan att de blir “psykopater” för det… Haha…
      Man kan tycka och känna vad man vill om romanen…men vi tycks ha fått åtskilligt att reflektera över… Fortf kan jag inte bestämma mig för vad jag känner: ungdomsroman eller ej? På gränsen till vuxenlivet liksom så mkt i boken.
      Jag menar HUR vi “tar” boken. Inte var den är placerad i hyllsystemet på biblioteken.

    • #24630
      InaJ
      Deltagare

      Håller med om att det är något obehagligt som lurar. På alutet tittar Sandra på huset och tänkar att hon är lycklig, det är ju ganska skumt. Olyckan har liksom bara passerat iväg. Så något mörkt har hon ju inom sig, men det är ändå oklart för mig vad för sorts psykiskt tillstånd Sandra befinner sig i.

    • #24629
      Arne
      Deltagare

      Bra fråga Mohikanen, jag har också funderat på det. Jag ser två olika varianter. Dels en lite mer oskyldig, om ensamhet, föräldrars svek, lögner och skuld. Dels en mer subtil och mörk variant, hur ett sökande efter kontakt utvecklas till besatthet, det hela eskalerar tills att inget längre får stå i vägen för Sandras försök att bli en del av den nya familjen och hon utvecklas till en psykopat.

      För som du antyder, det känns onödigt av författaren både att låta Sandra gör något så korkat som att försöka segla själv och att låta Ylva dö om det inte finns en “vits” med det och den vitsen är då att visa hur en längtan övergår i besatthet och sen i något än värre…

    • #24628

      Funderingar: vi som har läst så många böcker… Som har läsvana (ja, utan att överdriva)… Vad är “vitsen” med olyckan? Tycker att det känns obehagligt. Vad vill författaren ha sagt med scenariot??
      Jag har läst så många deckare (både bra och mindre bra) och läst om mord, dödsfall… Men gillar inte temat i boken. Jo, Mattsons språk, naturbeskrivningar…tilltalar mig. Men vad går boken ut på… Fattar ni?

    • #24627
      husse
      Deltagare

      Jag tror, att man ska vara försiktig med psykiatriska diagnoser. Jag uppfattar inte Sandra som psykopat, men kanske har hon autistiska drag, en personlighet med drag av asperger. Hon är ju ensam, inte så social och har väl mäleriet som enda intresse.

    • #24624
      InaJ
      Deltagare

      Ja, visst ville Sandra ha bekräftelse. Det är en knepig period efter gymnasiet då en ung människa ska välja väg. Hon hade säkert redan en oro /osäkerhet om hon skulle klara en konstutbildning. Den kräver inträdesprov osv. Huset vid havet blev en flykt från det som väntade framgent. Istället borde hon fokuserat på det hon ville och koncentrerat sig på att måla. Hur det kunde bli så är gåtan i boken tycker jag. Kan man bli åt det psykopatiska hållet pga sin egen osäkerhet?

    • #24608
      Arne
      Deltagare

      Jag tror att hon lade ner målandet för att hon inte fick någon uppskattning från syskonen för sina verk. Hon gjorde sig beroende av deras gillande och när det uteblev släppte hon det. De tycket visserligen att hon “såg ut som en konstnär i sin solhatt” men det var inte vad hon ville höra. Så tänkte hon träna upp sig som seglare för att få bekräftelse men det gick som vi vet inte bra alls…

      Hon har klara psykopattendenser, smygandet, fixeringen, hennes påträngande osociala sätt, (de får ju be henne gå hem för att slippa henne), ljugandet. Och empati, har hon verkligen det? Sörjer hon uppriktigt Ylva eller är det krokodiltårar? Skulden och lögnerna om hur olyckan gick till riskerar att trubba av hennes känsloliv och öka risken att hon ska utveckla psykopati. Hon är inte där än men i riskzonen.

    • #24607
      InaJ
      Deltagare

      Tack Mohikanen, ja just så tänkte jag, att hon trodde de inte skulle klara sanningen och så blev hon ensam med den. Och så fortsatte hon att dras till huset och Marika, hennes lugna, ljusa liv var förstört.
      Jag tror väl inte heller hon är psykopat med det är ju nånting mysko med henne. Visst är hon ensam men hon har ju iaf en kompis och dessutom intressen så ja, nåt lurt är det.

    • #24605
      husse
      Deltagare

      Sandra är knappast psykopat. Då är man totalt utan empati för andra. Däremot tror jag, att hon är mycket ensam. Det bidrar nog också till att hon söker sig till ungdomarna i huset, förutom hennes känslor för Pierre.
      Om hennes föräldrar får vi inte veta just någonting, tycker jag. Vi får ju inte heller veta så mycket om ungdomarnas föräldrar heller, förutom att mamman är sjuk och att det verkar ha utvecklats åt ett mera allvarligt håll mot slutet av romanen.

    • #24604

      Bra karakteristik, Inaj.
      Mkt träffande…det där om att Sandras föräldrar inte skulle “tåla” ngt så svårt. Eller…? Tycker också det är synd att Sandra överger målandet. Uppfattar det som en självstraff. Eller att hon försöker lägga sina gamla drömmar i malpåse.
      Psykopat…är väl att ta i? :-)
      Men det stämmer att hon vill ställa in sig hos Marika. Men om det är för att “ersätta” Ylva? I bästa fall kryper sanningen fram med tiden (månader, år?)och Sandra kan berätta för Marika. Önskar jag…

    • #24603
      InaJ
      Deltagare

      Ja, märklig kan man säga. Det är nånting med hennes relation med föräldrarna jag funderar på. De verkar ju vara trygga men Sandra söker sig till den mer trasiga familjen i huset. Sedan när Ylva drunknat berättar hon inte för någon vad som verkligen hänt. Sandras föräldrar verkar ju annars som om de skulle vara förstående men på något vis är det kanske för stabilt hemma så hon inte kan berätta en så otäck sak för dem. De undrar ju också varför hon slutat måla och det började väl egentligen med att hennes akvareller blev förstörda av regnet. Då var det som hon kände att det hon hade att komma med inte hade något värde. Det var ju trots allt hennes dröm och det var tragiskt att hon skulle släppa den så tidigt. Där tror jag den överlägsna behandlingen hon fick från folket i huset spelade in och hennes mamma uppfattade det. Sandra ville kanske ha bekräftelse från sina nya “vänner” men fick inte det.

    • #24601
      Arne
      Deltagare

      ja Sandra är en märklig figur. Syskonen behandlar henne med ironisk nedlåtenhet och i synnerhet Ylva är väldigt avvaktande. Ändå tränger hon sig på eller smyger i buskarna och spionerar. Hon är helt besatt av familjen, i synnerhet av Marika. Intrycket är att hon Vill ta Ylvas plats hos Marika efter olyckan, nästlar sig in med presenter och inställsamhet. Klar psykopatvarning!

    • #24600
      husse
      Deltagare

      Ja, hon är fascinerad av ungdomarna och deras liv. Hon är också litet småförälskad i Pierre.
      Men jag håller med om, att det är litet konstig att hon envisas med att dyka upp hos dem. Det är tydligt att hon inte är välkommen.

    • #24599
      InaJ
      Deltagare

      Jag tänker på Sandras mamma som i något skede säger till Sandra att hon är lite orolig att hon är i huset vid havet så mycket och att hon inte tycker att ungdomarna verkar riktigt snälla emot henne. Det är ju också mamman som Ylva öppnar sig för, vilket blir lite av en chock för Sandra.
      Det är det som är lite underligt, att Sandra egentligen inte blir så väl behandlad men ändå hänger sig på. Hon har det ju tryggt hemma så det är väl också nån sorts naivitet.

    • #24597

      Arne: jo, det stämmer att Marika skjutsade hem Sandra första dagen. Lätt att missa mopeden. Ingående beskrivningar av naturen… :-)

    • #24598

      Arne: jo, det stämmer att Marika skjutsade hem Sandra första dagen. Lätt att missa mopeden. Ingående beskrivningar av naturen… :-)

    • #24596

      Jo, Arne. Ylva är Prinsessan på Ärten eller Fröken Pimpinett. :-)
      Vet inte om det beror på hennes ätstörning. Anorexiavarning är det, helt klart. Hon är åt mollhållet också. Föredrar målningar i svart o grått. “Boar in sig” i ett hörn i sitt rum. Hår på armarna…vilket Sandra tycker är snyggt till solbrännan. Även här tecken på anorexia. Jo, jag vet, naturligtvis kan en tjej
      /kvinna få behåring även av andra orsaker. Kan vara ngt hormonellt. Vi vet inte vilka tankar hon kan ha haft. Pierre trodde ju att Ylva i så fall hade avslöjat sig för honom eftersom de stod varandra nära. Att hon hade huvudvärk (OM det nu var så) och var ensam hemma den dagen behöver ju inte innebära att det var ngt mörkt i hennes sinne…
      Det verkar ju ha varit en olycka. Förmodligen långsökt att Ylva skulle “passa på” med Sandra som vittne.

    • #24595
      Arne
      Deltagare

      Fel av mig, jag slarvläste väl och missade mopeden i andra meningen. Men jag fick för mig att Marika skjutsade hem Sandra när hon slagit sig då de badade?
      Jag tycker inte att dialogerna karaktäriserar personerna heller, de känns mest som utfyllnad.

      Inaj, håller med om att det är en drömsk stämning i början av boken. Men jag gillar författarens teknik med abrupta slut på kapitlen och lika abrupta starter på nästa. Det för berättelsen framåt.

      Varför var Ylva rädd för kattungarna, någon fobi mot djur eller för att de påminde henne om råttorna i huset? Hon klagade över att allt luktade, vattnet i kranen hos Marika var inte rent och hon sprutade parfym på pojkarna för att de inte skulle lukta illa i skolan. Men Sandra kände ingen lukt, var det något som Ylva inbillade sig? Kan det vara den typen av tvångstankar/inbillning som gjorde att Pierre och Marika trodde på självmord?

    • #24594
      husse
      Deltagare

      Det är sant, att dialogerna oftast inte för berättelsen vidare. Jag tror, att meningen med dialogerna är att karaktärisera personerna.

    • #24591
      InaJ
      Deltagare

      Arne: Det kändes väldigt mystiskt överhuvudtaget i förata halvan av boken. Jag undrade nästan om Sandra drömde eller något. Fattade inte betydelsen av rummet,möjligen symboliserade det att de inte släppte Sandra inpå livet. Hela hennes bild av dem var ju lite sagoaktig, på tal om att man kunde uppfatta dem som yngre i början. Det berodde väl också på deras klädsel, de var ju inte från Sverige och hade alltså inte tidstypiskt svenskt mode.
      Omslagsbilden ser verkligen ut att kunna passa en barnbok men det är ganska mörka träd runt kanterna som ramar in och texten är darrig som om det vore en spökhistoria.

    • #24590
      Arne
      Deltagare

      Nä du Husse, första gången Sandra träffade de andra gick hon dit och det var då alla kändes som yngre. När väl mopeden kom in i bilden var jag redan klar över deras ålder.

      Det fanns ett mystiskt rum som alltid var låst, men när vi fick reda på vad som fanns där var det bara typ förråd för gamla grejor. Vad var syftet och spelade rummet och dess innehåll någon roll för berättelsen?

      Vad tycker ni om språket? Jag reagerade på de ändlöst långa dialogerna där ingen egentligen sa något av betydelse för berättelsen.

      • #24593
        husse
        Deltagare

        Arne, i bokens andra mening står det, att Sandra hade gömt mopeden i skogen och gått därifrån. Som jag uppfattade det var hon då ganska nära huset. I vilket fall framgår det att hon körde moped och alltså bör vara minst 15 år.

    • #24589

      Husse: antar att Arne menar att man får ett intryck av barn i början på boken. Och särskilt om man tittat länge på omslagsbilden. Vilket jag gjorde… och brukar göra. Häpnadsväckande ofta har inte bildkonstnärerna “läst in/känt in” boken ordentligt. Illustrationerna stämmer inte med böckernas beskrivningar. Slarv! Dock TROR jag i detta fall att konstnären velat konservera känslan av att Tiden står stilla (vilket den ju sällan gör IRL).

    • #24588
      husse
      Deltagare

      Jag får intrycket, att ungdomarna inte själva har valt att vistas hos Marika över sommaren. Kanske deras föräldrar tycker att Marika inte ska behöva vara ensam hela sommaren.Det kan vara osäkert för en äldre människa att bo helt ensam utan grannar. Ingen skulle slå larm om hon blev sjuk eller råkade ut för en olycka.

    • #24587
      husse
      Deltagare

      Sandra kör ju moped. Därför har jag aldrig tänkt tanken, att hon skulle vara yngre än 15 år.

    • #24581

      Rättelse: det ska naturligtvis vara att Marika pratar enskilt med Ylva. På tal om scenen i skogen när Sandra smyger omkring och “spionerar”…

    • #24580

      Henning Trollbäck heter konstnären. :-)

    • #24579
      Arne
      Deltagare

      En sak som gjorde att jag trodde det handlade om barn är att de känns “för gamla” för att nöja sig med att tillbringa hela sommaren hos farmor. Ungdomar i den åldern brukar antingen sommarjobba eller resa med kompisar. Sommarjobb var kanske inte så aktuellt för överklassungdomarna och Sandra skulle ju hjälpa föräldrarna men smiter ständigt iväg till huset. Men tågluff eller att hänga med kompisar känns som ett mer logiskt sätt att tillbringa sommaren för iaf Pierre och Ylva. Jag får också känslan att Marika är lite trött på dem, att de är för stora för att vara med henne. Hon sa också till Sandra att det var bra att hon dök upp, för balansens skull.
      Så jag tror att Rikard har någon diagnos (även om begreppet inte var uppfunnit då), han behöver övervakas och att Ylva är någon slags extramamma för honom för att deras riktiga mamma ska få vila upp sig. Tydligen brukar föräldrarna dumpa barnen hos farmor på somrarna.

    • #24578

      Ang Sandra: jo, så var det nog, Husse. Och dessutom var hon ju i ngt chocktillstånd. Jag kan tycka att hon var feg, men samtidigt förstår jag henne. Misstänker att många hade agerat som hon. Betänk att Ylva var väldigt aggressiv mot henne. Hon kände sig utsatt och skämdes väl för sitt handlande (att “låna” båten).
      Pierre är inne på något när han pratar om att “någon” tvingat Ylva upp i båten. Tvingat och tvingat…men han är i närheten av sanningen.
      Ö h t är det påtagligt hur irriterade de är över Sandras naiva illusioner om familjen och livet i huset. Hon får gärna sällskapa med dem då och då, men hon ska inte inbilla sig att hon är helt i nivå med dem och deras inre kärna. Även Marika visar aggressivitet när Sandra dyker upp i skogen och hon (Marika) ska prata enskilt med Sandra.

    • #24577

      Nu blev jag osäker. Det är kanske en manlig konstnär…??

    • #24576
      husse
      Deltagare

      Jag hade aldrig tittat så noga på omslaget, men Mohikanen rätt. De ser ut som barn snarare än tonåringar.
      När det gäller frågan om varför Sandra inte gjorde något i samband med olyckan tror jag att hon var handlingsförlamad, “frozen fright” är väl termen. Hon skulle ha haft svårt att förklara sin närvaro. Hon ville knappast att det skulle komma fram att hon hade tänkt “låna” båten och försöka segla själv. Kanske tänkte hon, att hon kunde bli misstänkt för att på något sätt ha haft med dödsfallet att göra.

    • #24571

      Jag tror att det är omslaget på boken som förvillar en. Jag undrar om det är medvetet av konstnären? Att hon målat barn…? Nog får man intrycket att det är barn? Inga tonåringar.
      Det KAN vara en “strategi” för att visa att Tiden står stilla vid huset, sommaridyll Forever. Rättare sagt: att Marika vill ha det så. I verkligheten slits syskonen mellan gammal invand trygghet och att vara på gränsen till vuxenlivet (de två äldsta i a f).
      Vidare: har det ngn betydelse att Rikard, den yngste, är rödhårig??Varför är det bara han som är det i syskonskaran? Jag vet inte, men antar att det förekommer utan att det är ngt mysko med det…? :-)

    • #24570
      Arne
      Deltagare

      Jag funderade också på när berättelsen utspelades och kom till samma slutsats som Mohikanen, sent 70-tal eller 80-tal. Helt klart är syskonen överklass, hur många 18-åringar har en egen segelbåt, som Pierre… Likaså funderade jag också på om det var en ungdomsbok, det finns en känsla eller stil i boken som pekar ditåt. Medvetet eller ej vet jag inte men det är menat som vuxenbok.
      Däremot blev jag lurad i början av boken, jag fick för mig att Sandra och syskonen var barn, 10-12 år gamla, betydligt yngre än de gymnasieelever de i själva verket var.

      Sandra är säkert lite förälskad i Pierre, precis som Marika sa, och Pierre var nog intresserad i början. Men det känns som att han distanserade sig även innan olyckan, kanske reagerade han på att Sandra var så efterhängsen och till varje pris ville tränga sig in bland syskonen och hos Marika.

      Sandras reaktion efter olyckan är en nyckelscen i boken, varför gjorde hon inget? Tydligen hörde hon när Ylva slog i båten och förstod att hon skadat sig. Men hon varken försökte ta sig ut eller hämta hjälp. Var det för att hon blivit avslöjad med försöket att segla själv eller för att Ylva sa att hon aldrig tyckt om Sandra?
      Däremot borde obduktionen visat att Ylva had slagit i huvudet och då skulle teorin om självmord falla, eller åtminstone vara osannolik.

    • #24569

      Jag tolkar det som sent 70-tal eller början på 8o-talet.
      Marika och pojkarna var ju i Göteborg den dagen! Ingen annan var i huset (utom just Ylva som tagit sig till stranden).
      Långt före mobiltelefonernas tid.

    • #24568
      husse
      Deltagare

      Men det verkar finnas någon slags känslor mellan Pierre och Sandra, början till en romans, kanske.
      “Överklasskänsla” håller jag med om. Ungdomarnas föräldrar bor i Schweiz.
      Det som hände med Ylva är litet oklart. Hon var van seglare och borde kunna klara sig, om hon föll i vattnet. Om jag minns rätt tyckte sig Sandra höra en smäll, när hon föll. Hon kanske slog i huvudet och hamnade i vattnet som medvetslös.Jag tycker, att det är märkligt, att Sandra var så passiv. Hon borde först och främst ha kollat vad som hade hänt och vid behov tillkallat hjälp. Det är litet oklart, när detta utspelades. Det kanske var innan det blev vanligt med mobiltelefoner. Om Marika fanns i huset hade hon kunnat be henne ringa efter hjälp.

    • #24564
      InaJ
      Deltagare

      Mohikanen: Javisst är det en överklasskänsla över hela gänget i huset. Kanske därför de är sådär lite retsamma och överlägsna mot Sandra. De kan ju även dölja sorgen förstås, de tycker hon är naiv och har henne som “lekkamrat” men ser henne inte som någon att anförtro sig åt.

    • #24559
      InaJ
      Deltagare

      Ja, Twin Peaksstämning var bra beskrivning! Sandra verkar inte uppskatta sitt trygga liv med kattungar och allt. Så är det väl i tonåren, att man vill bort från det hemvana och uppleva något annat, så det är inte konstigt. Men Sandra blir helt förtrollad av huset vid havet och vill inte se ungdomarnas verklighet. De är hennes sommarsaga.

    • #24558
      Arne
      Deltagare

      En intressant bok, en lågintensiv thriller med lite Twin Peaksstämning. Det är något som inte stämmer i den svenska sommaridyllen, lite mystiska ingredienser som sig bör. Ett gammalt råttinvaderat hus, frånvarande föräldrar, en knepig farmor, ett syskon som drömmer mardrömmar och skriker på nätterna, en äldre syster som “offrar” sig för att ta hand om brodern. Och sen Sandra, påträngande på gränsen till stalking, smyger runt i buskarna och orsakar till slut en tragedi. Här finns en del att diskutera, ett bra val.

    • #24557

      Jag tycker att det är en existentiell bok. Det är kanske alla romaner? Men jag får en stark känsla av existentialism här… Och jag tänker: vad vill författaren ha sagt med romanen? Att alla har sin egen ensamhet? Sin egen skörhet? Att stå utanför och vilja vara med i ett sammanhang… att anstränga sig…men ändå efter en tid inse/bli på det klara med att man ändå inte riktigt når ända in. Ylva talar ju om för Sandra att hon (Sandra) inte VET hur det är att bo i huset och hur de har det. Sandra tolkar allt utifrån och “SER” inte husets förfall. Allting sjangserar… Ungdomarnas kläder är för urlakade, slitna… De tvingas kvar i ngn slags sommaridyll som farmodern skapat. Marika är kanske snäll, men hon går efter vad HON kände i SIN ungdom.
      Ja, föräldrarna i hög grad frånvarande. Exakt hur mkt det påverkar kan ju diskuteras. Ylva kallas skör och visar tecken på anorexia. Rikard kallas också skör. Pierre är väl starkast…kanske? Eller… ? Det gömmer sig så mkt sorg mellan raderna… Författaren skicklig på psykologi.
      Mitt i allt har vi Sandra. Som ljuger om sin närvaro när Ylva”försvann”. Det handlar om skuld. Olycka? Förtäckt suicid? Pierre misstänker något…men vi får inte veta till 100 %.
      Det existentiella är svårt för alla människor. Och ingen har monopol på skörhet. Det är ju så att även Sandra, ensambarnet, är skör.
      Marika är en knepig typ. Hon berättar hur ensam hon är om huset och alltid har varit. Likväl har hon varit gift och fått barn! Det nämns knappt. Passar inte in i hennes självbild? Detta stör mig. Möjligen menar hon att huset varit/är hennes enskilda egendom? Men är det det? Hennes systrar har ju möbler och saker där? Märklig egocentrisk kvinna… Ändå inte lätt för henne i och med ansvaret för barnen. Som “ålagts” henne genom de frånvarande föräldrarna… Litet överklasskänsla där…

    • #24556
      husse
      Deltagare

      Jag uppfattar inte boken som en “ungdomsbok”. På mitt bibliotek är den klassad, som Hc, det vill säga svensk skönlitteratur för vuxna.
      Det jag uppskattari boken är det vackra språket och den fina naturskildringen. Jag kom faktiskt att tänka på “Källan” av Walter Ljungquist.
      Det finns också en litet “mystisk” stämning i boken, som tilltalar mig.
      Däremot tycker jag, att romanen inte har så mycket handling. Den känns ganska stillastående. Det är först i slutet, som det börjar hända saker.
      Man får veta väldigt litet om ungomarna i huset. Vad jag förstår bor deras föräldrar i Schweiz och mamman är sjuklig. Därför måste vara hos sin farmor, Markan.
      Sandra tycker, att de msåte vara lyckliga som får bo där men de vill tydligen helst komma därifrån: Jag tycker inte, att de är så trevliga mot henne. De kan säga saker som: “Vad dum Sandra ser ut”. I hennes ställe skulle jag inte vilja komma tillbaka dit.

    • #24542

      Hejsan alla! Det är ju mitt bokval så jag startar nu.
      Jag känner att jag behöver smälta den här boken. Bokmässan snurrar fortfarande i mitt arma huvud och har gjort mig urlakad… :-)
      Funderar om det är en ungdomsbok eller inte…? Och om det spelar ngn roll i hur vi “känner in” den?
      Jag läste Ellen Mattsons historiska roman Tornet och fåglarna i somras och tyckte mkt om den. Språket och personskildringen.
      Jag blev intresserad av att läsa fler böcker av henne.
      Vi får se hur jag “landar”… om jag får bearbeta boken litet mer…

Visar 84 svarstrådar
  • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.