Sommaren utan män av Siri Hustvedt

Visar 36 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #30041
      Arne
      Deltagare

      Jag sätter en stark fyra, boken var en positiv överraskning och jag gillar både berättelsen och de ständiga litterära associationerna. Det finns en värme och enkelhet som jag också uppskattar, liksom författarens självinsikt.

    • #30039

      Usch, jag önskar att jag hade sluppit betygsätta denna bok.
      Jag kan tyvärr inte uppbåda ngn entusiasm för den. Det får bli ett tveksamt omdöme. Tre för entusiasm eller brist på dylik (snarare ljummen). Möjligen ngt högre för vad romanbygget eg är värt. :-)
      Gillar mest scenerna med grannfamiljen och då vår lilla Harpo Marx och de är ju inga huvudpersoner.
      Om ngn tänker sig att man som kvinna ska känna mer för en kvinnlig författare…? Sorry, så funkar inte jag. Jag känner för en bok och då struntar jag i om författaren är kvinnlig eller manlig!
      Men jag gillade skarpt när “jaget” (Mia) reflekterar över småbarnstiden och hur det var att ha lilla Daisy. Hon ser på grannkvinnan och tänker: Hur är det då inte att ha två barn? Blir påmind om MIN småbarnstid och med bara 1,5år mellan döttrarna. För att inte tala om när pojken kom efter ytterligare tre år… :-)

    • #30037
      husse
      Deltagare

      Förmin del var boken enn positiv överraskning. Jag hade inga särskilda förväntningar, varken positiva eller negativa. Språk och personskildring är bra. Mia vekrar vara en psykiskt skör person. Därför var jag litet skeptisk till att hon skulle klara att ta hand om en cirkel med unga tjejer. Men hon skötte det bra och det var kanske bra för hennes självförtroende.
      Romanen slutade ju lyckligt, familjen återförenades. Men vi vet inte hur dt gick för Peter och Lola och deras dotter. Men det beöver inta vara negativt. Såser ju verkligheten ut.
      Bretyg: en fyra.

    • #29987

      Gott folk!
      Finns det mer som ni (vi) vill ta upp? Vad är bra o mindre bra med boken?
      Sjung ut! :-)

    • #29941
      husse
      Deltagare

      Jag håller med dig, Arne. Det handlar mycket om när man läser boken. Den kanske passar in i det liv man lever just då. Den kanske berör saker, som är aktuella just då. Vissa böcker fungerar bättre för unga människor, tror jag. Ett exempel kan vara J.D. Salingers bok “Räddare i nöden”, “Catcher in the Rye”, som har varit en stor läsupplevelse för många ungdomar.Man kanske inte blir lika tagen om man läser den i mer mogen ålder.
      Själv var jag mycket berörd av Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg, när jag läste den första gången i gymnasiet, första eller andra ring. Jag har inte haft samma läsupplevelse när jag har läst den senare i livet. Idag sätter jag både Doktor Glas och Historietterna högre även om jag fortfarande tycker, att Martin Birkcs ungdom är en bra bok, men inte så bra som jag tyckte vid första läsningen.

    • #29939
      Arne
      Deltagare

      Ja Mohikanen det är intressant varför man känner mer för vissa böcker. Jag tror att en faktor är att man är “in the mood” för just den typen av bok just då. Om man läst den vid ett annat tillfälle och i annan sinnesstämning hade den kanske varit medioker eller rentav dålig. Sen är början viktig, de första 30-40 sidorna. Det måste klicka så man får en positiv känsla. Visst kan böcker ta sig så småningom men ofta består första intrycket. En annan sak är identifiering, om man kan känna samhörighet med hur karaktärer tänker och agerar blir man positivt inställd, även om berättelsen handlar om något väsensskilt från ens egen tillvaro.

    • #29935
      husse
      Deltagare

      Det är intressanta frågor du ställer, Mohikanen. Kärlek kan man knappast mäta, men om den ena parten i ett förhållande blir psykiskt sjuk eller försöker ta sitt liv, om den andra vill göra slut kan man kanske säga, att han/hon älskar mera.
      Vad som gör att man fäster sig mera för vissa böcker än andra kan man fundera över. Det kan också vara så, att man kan uppleva samma bok på olika sätt beroende på när manläser den.
      Det har hänt att jag har läst om en bok, som jag har läst som ung och varit besviken. “Var den inte bättre?”. Ibland kan det vara tvärtom, att man läser om en bok, som man inte var så förtjust i första gången och tycker, att den är ganska bra. DEn kanske tar upp ett ämne, som är aktuellt för mig just då.I somras läste jag om “Tsarens kurir” av JUles Verne, som jag tyckte mycket bra om i tonåren. Jag var inte alls lika begeistrad den här gången, även om jag absolut inte tyckte, att den var dålig.
      Glaskupan har jag läst en gång för länge sedan och minns inte så mycket utom att det var en mycket mörk bok, kanske nästan som ett självmordsbrev. Hon tog ju livet av sig några veckor efter att boken givits ut.

    • #29934

      Tja…Vilket är värst? Att vara en som älskar mer eller en som älskar mindre? Det kan man fråga sig. Och HUR mäter man?
      Felet med en när man som vi har läst många böcker genom åren…är att man tröttnar fort. Nå, ska bara tala för mig själv nu. Jag undrar vad det eg ÄR som gör att man (ngn av oss)fäster sig vid vissa romaner…och andra inte? V g skriv en avhandling! :-)

      En bok som efterlämnar en mkt stort obehag är Glaskupan av Plath. Inte alls i min smak. Det hon vill fånga (självmordsfeelingen, hittar inte rätt ord) fångar hon sannerligen. Det är inte det. Och man kan inte säga att hon glorifierar självmord (ngt som jag skulle avsky)…men? Och alla människor är väl egotrippade, mer eller mindre. Denna roman måste vara “livsfarlig” (!) för psykiskt instabila ungdomar…En viss humor kan dock skönjas i hennes skildring av mentalsjukhuset (först en liten psykiatrisk avdelning på ett “vanligt” sjukhus) och dess patienter.
      Jag blev nyfiken på vad som hände under Esthers samlag med en man. Hon var oskuld, men drabbades av onormala blödningar och var tvungen att söka vård akut. En väninna var med (Joan, som naturligtvis begick självmord…). Hur som helst så säger läkaren “Det här händer en gång på miljonen!!” VAD menade han…? Hade mannen träffat fel och lyckats perforera livmodern…eller vad?

    • #29933
      husse
      Deltagare

      Mohikanen!Du missförstår mig. Jag menar inte, att Mia och dottern ska bli någon sloag kontrollfreakar. Däremot tro jag, att de skulle reagera, om Boris börjar komma hem sent från jobbet eller vara borta mycket med diverse skruvade anledningar. Jag tror, att han kommer att har kärt sig en läxa.
      Om Mia skulle vara otrogen gäller väl samma sak. Boris skulle reagera om hon började vara borta mycket utan att ge någon trovärdig förklaring. Men jag har svårt att tro, att hon skulle hitta på något sådant. Hon är nog mera beroende av Boris än han är av henne.Det sägs ibland, att i ett förhållande brukar ofta den ena parten älska mer än den andra. Det tycker jag verkar stämma i detta fall. Mia älskjar Boris mer än Boris älskjar Mia. Det är mitt intryck. Hon är skörare rent psykiskt.

    • #29932
      Arne
      Deltagare

      Vid en återförening efter otrohet är risken att så fort man blir oense dras det gamla upp och den skyldige får höra vilket svin denne var och att hen ska vara tacksam att hen fick vara kvar i relationen. Men förhoppningsvis är Mia för klok för det. Påståendet “en gång otrogen alltid otrogen” tror jag inte på. Mer troligt att vederbörande lärt sig en läxa och passar sig.

    • #29931

      Hålla koll? Det låter ju förskräckligt!
      F ö tror jag INTE att man KAN ha 100 % koll. Och det är väl inte dotterns uppgift? Varför ska hon binda upp sig som ngn slags kontrollstation för föräldrarnas relation…?!
      Vidare undrar jag hur det hade varit om HON (kvinnan) viftat med ngn annan? Och mannen velat ha koll? Då skulle det nog heta att han var en kontrollfreak och ett typexempel i den patriarkala strukturen (:-) á la Gudrun Schyman)
      Dessutom kan ju en man vilja klaga på ngt utan att hela tiden få höra om gamla synder genom båda öronen!!

    • #29930
      husse
      Deltagare

      Jag tror också att det var bra att Mia och Boris fann varandra igen. Det blir nog svårare för Boris att hitta på “dumheter” i fortsättningen. Både Mia och dottern kommer att hålla koll.Om de blir osams kan mia alltid påpeka, att det var han som var otrogen.

    • #29904
      Arne
      Deltagare

      I Sifos undersökningar om hur stort förtroende folk har för partiledarna har EBT ökat väldeliga sedan hon tog över ledarskapet, trots skilsmässan.

      Om utbrott innebär misshandel eller risk för det tycker jag att det är lämpligt att lämna. Men även ständiga gräl eller att tvingas tassa på tå för att undvika att partnern får utbrott tär på den andre.

      Jag tror att det blir bra att Mia och Boris blir ihop igen. Han har fått en läxa och hon inser att hon inte kan ta något för givet. De är bägge mogna och intelligenta och förhoppningsvis beredda att lämna det som hänt bakom sig och värna det de har gemensamt.

    • #29898

      Suck… Nu blev det nog missvisande. Jag menar inte att förhärliga utbrott. Själv har jag svårt för det. Men jag tror att det – tyvärr – är ganska vanligt i IRL. Många lever med en partner som har labilt humör (mer eller mindre).

      Ang Glaskupan av Plath så blir ju ingen människa gladare av att läsa den (romanen). Har litet kvar, så kan ju återkomma. Som sagt, har hunnit glömma nästan allt…

    • #29867

      Arne! VAR står det att EBT:s popularitet ökat…? Hrm…?

      Jag vill klargöra att jag inte menade att “ta ställning” gällande relationen Boris – Mia. Det får de sköta själva! Kanske det var bra att de kom samman igen. Vem vet, vem vet? Får trots allt intrycket att de älskar varandra.
      Om alla som får uppleva utbrott från sin partner (kvinna eller man) skulle “dra”…så är frågan hur många par som skulle bli kvar… Dessutom: är det eg “bättre” med sura, tigande människor som kan tjura sig igenom dagar…? Markerar sitt missnöje genom mental utfrysning? Snacka om psykning!
      Men håller med Husse vad gäller missbruk. Det försvinner ingalunda av sig självt. Behandling krävs… Det kan vara oerhört svårt för vissa personer att göra helomvändningar i livet.

    • #29866
      Arne
      Deltagare

      Som jag skrev tidigare brukar inte ständigt krisande relationer sluta bra, men nu har i alla fall Lola en stabil ekonomi som gör att hon kan lämna Pete från en dag till en annan om han fortsätter med sina utbrott.

      Ja ofta brukar ju omgivningen, i synnerhet barn, ta ställning för den som drabbats av otrohet. Därför är det är intressant att alla, mamman, systern och Daisy, är inne på att Mia ska vänta ut och ta tillbaka Boris. Är det typiskt amerikanskt att hålla ihop familjen, eller hålla skenet uppe? Kan också bero på att Mia mått så dåligt men risken finns ju alltid att Boris åker dit igen och då kan Mia i sin tur bli psykotisk igen. Om det hänt i Sverige tror jag inte att omgivningen varit så angelägna om en återförening. Utom kanske i kristna grupper som du Mohikanen skrev.
      Jag tänkte samma som du när EBT skilde sig, vad säger partimedlemmarna nu…? Men hennes popularitet ökade snarare än minskade.

    • #29865
      husse
      Deltagare

      Arne. jag tror inte att det “löste sig” för dem. Att få pengar kan vara bra men det löser knappast relationsproblem. Det kanske blev bra för ett tag, men om Pete, som jag misstänker, hade någon form av missbruk försvinner inte det av sig sjävlvt.
      Daisy vill väl, att allt ska bli som vanligt. Annars tro jag, att barn ofta tar parti för den ena föräldern, särskilt om det finns otrohet med i bilden. Jag har sett det i bekantskapskretsen.
      Synen på skilsmässa kan nog variera men helt klart finns det en tendens att framhålla skilsmässa som något bättre än att vara kvar i en dålig ralation. Det finns ju till och med de, som ordnar skilsmässofest.

    • #29864
      husse
      Deltagare

      Ja, Moikanen. jag har också en gång för länge sedan läst Glaskupan. Som jag nminns den var det en mycket mörk bk. Hon tog ju livet av sig några veckor efter att den hade blivit utgiven.https://sv.wikipedia.org/wiki/Sylvia_Plath

    • #29863

      Arne! Tror att det fortfarande anses”fult” i kristna kretsar. Åtm i frikyrkor.
      Jag menar väl bara att det ska vara naturligt både och. Både bevarade äktenskap och skilsmässor. Att äkta par ofta höll ihop förr bevisar ju ingenting. Kvinnorna var tvungna att vara kvar av ekonomiska skäl. Det var skamligt att vara frånskild.
      Märkligt… Något så privat. Eller ngt som BORDE vara väldigt privat. Undrar vad de “högkristna” säger nu när t o m Busch-Thor skilt sig…!

    • #29862
      Arne
      Deltagare

      Nja Husse, visserligen brukar inte såna relationer sluta bra, mönstret är svårt att bryta. Men här fick Lola plötsligt ärva en förmögenhet och en affär ville sälja hennes smycken. Mer feelgood blir det inte, vilket författaren själv kommenterade mycket snyggt och självironiskt(tolkar jag det som). Pete hade också lugnat ner sig.

      Kanske är det för att Daisy är ensambarn och saknar pojkvän som hon engagerar sig så i föräldrarnas kärleksliv? Men jag håller med, det ska egentligen inte barn lägga sig i. Stötta men inte påverka kanske? Tror inte att det är helt ovanligt IRL heller men mer vanligt är att de tar parti för den ene föräldern och det är ännu sämre.

      Är det fortfarande fult med skilsmässor? Tycker nästan att det är tvärtom, skilsmässor normaliseras men de som lever ihop hela livet betraktas som udda och att de “tiger och lider” istället för att förverkliga sig själva. Det har jag läst många gånger på nätet.

    • #29860

      Feel good? Jo. Boken känns väldigt amerikansk. Vad jag nu menar med det… Svårt förklara. Håller just f n på med Glaskupan av Sylvia Plath. Har läst i tidig ungdom, men glömt nästan allt. Men det är något i stilen som påminner om Hustvedt… Utan jämförelser f ö…

      Ja, jag tycker att flickorna är för unga för avancerat rollspel. Jag är emot att “alla” ofta ska göra allting när de är så väldigt unga…. På min tid lekte vi minsann med Barbie när vi var 11, 12 år…. :-) Skulle väl aldrig gå nu….
      Intressant att se avunden som drabbar Alice “bara” för att hon läser mkt, kommer från Chicago och har fina kläder.
      Daisy hjälper till med återföreningen. Hon verkar oerhört sympatisk. Frågan är om barn verkligen ska lägga sig i föräldrarnas kärleksliv. Är det så i IRL? Det känns inte riktigt bra. Min åsikt. Den vuxne/a mister ju då sin självständighet. Misstänker att det i grunden handlar om Familjen (som ska hålla ihop). Äktenskapet (fult med skilsmässor). Vad tror ni?

    • #29859
      husse
      Deltagare

      Ja, menvi vet inte hur det gick för Pete, Lola och Flora. Jag misstänker, att det inte “löste sig” för dem.

    • #29858
      Arne
      Deltagare

      Boken påminner om en feelgoodbok i stilen på så sätt att allt ordnar sig på slutet. Det mesta tyder ju på att Mia tar tillbaka Boris och tjejgruppen tycks lärt en läxa. Men det ovanliga i så fall är att det inte är Mia, huvudkaraktären, som ordnar upp det. Visserligen är hon i centrum men det är ju Alice` mamma som tar tag i mobbningen och dottern Daisy som kolar upp Boris.
      Men det som är mer avancerat är det rollspel som hon tvingar på tjejerna. Det verkar väl komplicerat för så unga och jag har svårt att tro att de verkligen kan sätta sig in i hur andra tänker.

    • #29854
      Arne
      Deltagare

      Det innovativa med Nobody är att varken vi eller Mia får veta vem det är. Det är ovanligt i böcker av denna typ att en mystisk person/händelse inte blir avslöjad. Det är sånt man kan vänta sig av t ex Murakami eller någon experimentell debutförfattare men knappast här. Du känner väl till “den gyllene regeln” i författarskap, finns det ett laddat vapen i början av boken ska det avlossas innan boken är slut. Jag köper inte alls den regeln, konsten är istället att skriva oförutsägbart. Men jag håller med om att hen inte tillför något till själva berättelsen

      Hustvedt växlar mellan första och tredje person och mellan nutid och dåtid. I kapitlet där Alices mamma konfronterar de andra föräldrarna och flickorna är hon plötsligt berättaren, i presens. Sånt gillar jag – när det är gjort med avsikt – likaså den självironi som dyker upp emellanåt. En skicklig författare!

    • #29832

      Jag försökte skoja till det!!

    • #29831
      husse
      Deltagare

      Jag tycker inte heller att meddelandena från mr Nobody tillför något väsentligt. Det skrev jag i mitt inlägg. Däremot kan det vara litet roligt att fundera över vem mr Nobody är.

    • #29830

      Så väldans “innovativt” (detta moderna inneord) är väl inte Mr Nobody, Arne…? Nog känns det som att vi har tagit del av detta litterära “grepp” förr? :-)
      Både du och Husse brukar ibland lägga till “Det här tillför inget” i era bedömningar. För att nu retas med er: nu är det MIN tur att utbrista “Det här tillför inget (speciellt) “. Haha.
      Mina associationer far till Agatha Christies “Och så var de bara en” ( f d Tio små negerpojkar). Nej då, inga likheter f ö. Men där förekommer Un.Known… Ngt i den stilen. I själva verket är det ju mördaren/mörderskan själv som skrivit ihop “lustigheterna”.
      Tänkte också på om det var Mia själv. El möjligen Boris? Eller, som sagt, mannen på sjukhuset.

    • #29823
      husse
      Deltagare

      Jag har litet svårt att förstå meningen med denne mr Nobody. Först tänkte jag, att hon borde ha sett vilket telefonnummer meddelandena var skickade från. Sedan kom jag på, att det går att dölja telefonnumret. Den mest sannolika kandidaten är väl mannen, som hon hade träffat på psyket. Ett tag funderade jag på, om hon rentav hade skickat meddelnadena själv utan att komma ihåg det, men jag tror inte, att hon var så sjuk.

    • #29822
      Arne
      Deltagare

      Mia var mobbad i skolan, annars vet jag inte om hon var särskilt känslig som barn. Men sånt hänger ju i, hon kände snabbt vibbarna när Alice blev mobbad. Mia skickades till internatskola för att komma undan mobbarna och där trivdes hon.

      Ännu en ovanlig detalj är Mister Nobody, en okänd person som skickar mail till Mia. De flesta hade tyckt att det var obehagligt men Mia börjar kommunicera med denne. Men vi får aldrig veta vem det var, ens om det var en man eller kvinna, och det är ett ovanligt grepp av en författare. Känns lite som att Hustvedt testar olika stilar och litterära grepp, det är kul.

    • #29821
      husse
      Deltagare

      En fundering angående tekniken här: jag kom in sent i diskussionen eftersom jag trodde, att den inte hade börjat eftersom jag inte fick några mail. Inlägg som är skrivna på Forum brukar jag få på mail.Ibland fungerar inte det tekniskla så bra här.Vissa gånger är det väldigt segt, långa uppladdningstider.

    • #29820
      husse
      Deltagare

      Först och främst ber jag om ursäkt för alla skrivfel i mitt förra inlägg. Jag brukar kolläsa och korrigera men den här gången hade jag litet bråttom. Men ni förstod nog vad jag ville ha sagt.
      Ja, Abigails broderier var intressanrtya, tydligen verkliga konstverk, inte bara hobbyverksamhet. Hon häll dem för sig själv och visade dem nte för de andra, som jag uppfattade det. I så fall var det ett stort förtroende, som Mia fick, när Abigalil ville visa dem för henne.
      När det gäller barn och poesi hade vi Frödings samlande verk hemma. Jag är inte riktigt säker på detta, men jag har för mig att det var i elavårsåldern, som jag började lkäsa dem och blev berörd av en del av dem, till exempel “Världens gång” Många av dem är ju lättillgängliga, på grund av rimmen och rytmen.Så barn i den åldern kan nog uppskatta poesi.

    • #29819

      Jag tyckte också att det blev överdrivet med psykosen, men som vanligt tänker jag: SKULLE det kunna vara så här IRL…? Och svaret måste ju bli: visst, det KAN vara så…i en del fall. Kom att tänka på – utan några som helst ytterligare jämförelser – Elsie Johanssons bok om sitt äktenskap. Hon berättar om obalansen och hur mannen var så instabil och hotade med att ta livet av sig om hon gick sin väg. Tänk att leva med detta hot över sig!
      Men känslighet(psykisk) är ett svårt ämne. Minns inte alla detaljer nu (har inte boken här vid datorn), men var inte Mia känslig redan som barn?

      Reflekterar över flickan Emma i poesigruppen. Är det hon som har en utvecklingsstörd (eller fysiskt sjuklig)syster eller bror? Kan tänka mig då att det normala barnet kommer i skymundan på ngt sätt eftersom den sjuka/e får nästan all uppmärksamhet. Intressant fenomen…
      Har försökt dra mig till minnes hur det var i mellanstadiet. Om det var som i Sverige skulle ju flickorna börja i årskurs 6 om de var 12 år och i årskurs 7 om de var 13 år (det år de fyller 13)? Rätt uppfattat? Jo, kom på att jag så här i efterhand kan konstatera att jag faktiskt hade en stark känsla för det poetiska redan i mellanstadiet. Jag tyckte mest om Slumrande toner av Alexander Slotte, Kristallen den fina och Längtan till Italien av Birger Sjöberg. :-)Hade en dikt i Expressen som 12-åring (“Stingklubben”)… :-)

    • #29817
      Arne
      Deltagare

      Jag menade att det var MINA kriterier för bokval, inte att jag ville pracka på er andra dem! Så relationsroman var för att jag gillar dem och det brukar bli bra diskussioner. Sen kan man väl säga att nästan alla böcker är relationsromaner på ett eller annat sätt men jag tänkte på relationen mellan män och kvinnor.

      Jag undrar också hur det gick med Pete och Lola men det är bra av författaren att inte ta den vanliga vägen och antingen separera dem eller ha en hjärteknipande försoning. Allt tycks fortsätta som vanligt även om Lola nu har pengar. Och så brukar det vara i livet.

      Abigail är den av Svanarna som sticker ut, i sina neutralt gulliga broderier väver hon in popkonst och erotik som bara den utvalde kan eller får se. Vilket slöseri med begåvning och jag tolkar det som att författaren håller med mig!

      Mias psykos verkar tyda på överkänslighet och känns inte helt trovärdig. Hon är gammal nog för att inse att sådant händer och borde inte tagit så illa vid sig att det krävdes vård. Men det var ett sätt att motivera varför hon åkte hem till barndomsstaden.

    • #29815
      husse
      Deltagare

      Jag håller med om Arnes kriterier för bokvalet. Men jag funderar på kriteriet att det ska handla om relationer. Det gör väl alla skönlitteratur mer eller mindre.
      Jag hade inga som helst fröväntningar på denna bok, varken höga eller låga. Jag var nollställd eftersom jag inte visste något om boken.
      Jag har litet svårt att dela Arnes entusiasm. Det betyder absolut inte, att jag tycker, att boken är dålig eller ointressant.Däremot har jag på sista tiden läst flera böcker om kvinnor som drabbas av psykisk sjukdom. Jag har blivit litet trött på ämnet. Kvinnan, Mia, måste vara mycket känslig, eftersom hon får en psykosi samband med att hennes man vill “ta en paus” från samlevnaden.
      Jag har också föst mig vid Flora. Jag kan inte låta bli att undra hur det gick sedan för Pete och Lola. Han hade nog priblem med sitt humör, kanske var han missbrukare.
      Att tjejerna i poesigruppen är så unga är kanske en bra sak. Då har de inte hunnit skaffa sig så mycket fördomar ännu. Det hade varit roligt om det hade funnits åtminstone en pojke med, men det är väl så det är. Pojkar brukar inte avar intresserade av poesi. Skulle någon pojke uttrycka sådana intressen, kanske han skulle bli mobbad.
      Svanarna har jag litet svårt att hålla reda på mendet är en rolig skildring. Jag fäste mig vid kvinnan, som hade en lesbisk läggning, som ingen visste om. Hon hade tydligen förtroende för Mia och visade henne en bild på henne och hennes älskade.

    • #29793
      Arne
      Deltagare

      Ja men blir begränsad men det är en utmaning i sig, det finns ju många böcker att välja på ändå. Nu är det bara vi proffs som är aktiva men annars är det än viktigare att välja en bok som inte avskräcker vissa deltagare.

      Jo det är en pärla, en glaspärla…;-) Med det menar jag att hon tar en ganska enkel historia och gör det mesta möjliga av den.
      Jag tycker inte att tjejerna är för unga för poesikurs, de är i en påverkbar ålder, perfekt för att stimulera ett gryende lyrikintresse. Fast vissa övningar var väl avancerade för så unga personer kändes det som.

    • #29786

      Hejsan! Tack för ditt bokval, Arne, och för inledning.
      Förstår dina kriterier….men samtidigt blir det ju då inga fria val. Man blir begränsad och måste hela tiden tänka på relationsfaktorn och diskussionspotentialen. Suck… Men jag fattar. Har själv varit sugen många ggr på vissa böcker, men bromsat när jag insett “Jag älskar den här boken, men den kommer inte att gå hem i cirkeln”.
      Nu till aktuell roman.
      Pärla och pärla…det är väl att ta i? :-)
      Vad är det som är SÅÅÅ fantastiskt? Tja, vi får väl ta det pö om pö. Jag fäste mig vid lilla Flora, grannens flicka med Harpo Marx-peruk. Ser henne framför mig med alla fantasikompisarna (figurer)…
      Poesigruppen (7 flickor) är ju intressant, även om jag tycker att de är litet väl unga (12-13 år) för att bilda en poesigrupp. Men det är kanske så i USA att allt ska vara så tidigt som möjligt? Men som så ofta annars är det väl snarare jag som är sen av mig… :-) :-)Mobbning…obehagligt…Avund…
      Sedan har vi de gamla Svanarna… Just det: vi får ju inte glömma “jagets” separation från Boris, “skurken”. Psykiskt sammanbrott. Kortvarig psykos… Det är liksom olika teman i romanen…även om allt flyter ihop mot slutet…

    • #29766
      Arne
      Deltagare

      Jag börjar lite lätt men gör er ingen brådska.

      Något som är bra med böcker är att de man har låga förväntningar på inte sällan visar sig ge de bästa läsupplevelserna. När jag väljer en bok till vår cirkel är mina kriterier följande; relationsroman, inte för tjock, passar för diskussion och skriven av en såpass känd författare att den finns på de flesta bibliotek. Jag högg Hustvedt då hon kvalade in, men det var knappast något jag annars skulle valt. Och precis som du Mohikanen skrev på FB, det låter jättetråkigt med en sommar utan män…;-) Men den visade sig vara en liten pärla, empatisk, lättläst, intressanta karaktärer, allmänbildande, mycket välskriven med ett spänstigt språk och feelgoodkänsla.

Visar 36 svarstrådar
  • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.