Gruppadministratörer
Bokcirkel: Boktokarna
Författare: DensisteMohikanen
Selambs av Sigfrid Siwertz
Välkomna till ny bokdiskussion!
Jag vill först informera er om vad Sven Stolpe skriver om Selambs i sin bok “40 svenska författare”. F ö en mkt läsvärd bok. Man bör givetvis vara väl medveten om Stolpes konservativa läggning. Men jag tycker att han ofta skriver förvånansvärt “objektivt” om olika författare. Om det nu ens är möjligt.
Stolpe menar att romanen handlar “om egoismen som livsväg, förr eller senare alltid stupande ned i undergång”.
“Vilken tid, när människor blivit så tomma och hårda, att de icke ens kunna bäva. Det är som om de icke själva existerade längre utan blott deras maskiner och pengar”.
Stolpe fortsätter:
“Han ger en färgstark rundmålning av en på detta sätt förödd familj men förmår egentligen aldrig intressera oss för sina figurer – de är hårt hamrade karikatyrer, de är egentligen bara `typer´”.
Jag vill citera ur Stolpes bok eftersom jag plöjt igenom alla avsnitt (alla författarna :-)) och för att Siwertz just f n är aktuell för oss. Det känns fel att jag skulle ha detta i bakhuvudet utan att ni andra tagit del av det. Sedan kan vi notera det och utgå från Stolpes perspektiv (hans åsikter) eller strunta i det och försöka börja på ruta ett. Att Siwertz tar fasta på olika “typer” kan vi ju konstatera. Men vilka typer!
Hur diskussionen ska börja vet jag inte riktigt. Jag är full av intryck… Språket är fantastiskt. Stundom rent poetiskt. T ex när Hedvig vandrar genom de ödsliga, tomma rummen på Selambshof…och i den förfallna trädgården…
Intressant, förresten, med namnen på herrgårdarna: SelambsHOF, men PercyHILL. :-)
Selambs av Sigfrid Siwertz
- Detta ämne har 55 svar, 3 deltagare, och uppdaterades senast för 3 år, 6 månader sedan av .
-
Inlägg
-
-
-
Passar på att be om ursäkt att jag råkade skriva “Tor” i min sammanfattning av betygstankarna.Tord! Det kortaste namnet. Tänkte ni på det? Och den yngste i syskonskaran. Bortglömd, ensam…utnyttjad ekonomiskt och föremål för hisnande geografiska nödlösningar (“så är vi av med honom”)…Nej då, jag tror inte att det på ngt sätt är lätt att ordna en bra tillvaro för dylika avvikande människor…men syskonen borde ha medkänsla…men de är så dryga och överlägsna…:-(
Vidare har jag för mig att jag skrev fel på gatan i Stellans fall. Hans ungkarlsdubblett ligger den på Karlavägen…eeeh?
Bagatell? Visst, men Indianen kan tycka att det blir genant….:-) -
Peter skulle jag nog klara av. Han skulle få visa mig runt och förklara varför han valt att bo i förvaltarbostaden.
Men helst valde jag Hedvig. Hon är förvisso också egoistisk, ,men samtidigt annorlunda. Hon skulle nog vara på sin vakt, men jag skulle försöka få in henne på unga kvinnors intresse för typer som Brundin…som ju var hennes passion på ett bakvänt sätt. Jag förstår henne mkt väl, hehe.
Ö h t så är Hedvig en person som är originell. Kluven mellan sexualskräck och naturliga känslor ( t ex för Levy). Tyvärr manipulerad av syskonen.
Stellan kan jag ha en viss medkänsla med. Han åldras, mager…Har han eg fått uppleva äkta kärlek? Han borde tinas upp… :-) -
-
En fråga för skojs skull: Om ni skulle vara tvungna att tiilbrnga en kväll med någon av syskonen Selamb, vem skulle ni välja?
Jag skulle nog välja Peter. Även om han är lika egoistisk som de andra syskonen och väldigt snål, är han inte lika högfärdig. Han framsstår som litet enklare och folkligare.
Stellan och Laura upplever jag som högfärdiga och “fina” av sig.Tillsammans med någon av dem skulle jag känna mig osäker och rädd att “göra bort mig”. Att umgås med Tord är nog livsfarligt och Hedvig förstår jag mig inte på. -
Romanen är bra och läsvärd. Handling, språk och miljöskildring är av hög kvalitet. Det som brister är personskildringen. Den är i hög grad onyanserad. Peter, Stellan och Laura är ju stora egoister, men verkar inte ha några andra egenskaper. Hedvig har jag svårt att förstå mig på, men hon är nog skadad av sin barndom. Det är de väl alla.Tord ser jag som psykiskt sjuk.
En trea känns väl snålt, en fyra alltför generöst. Jag stannar på 3,5 om det finns ett sådant betyg. Annars får det bli en svag fyra. -
-
Om ni har ngt att tillägga vad gäller Stellan Selamb eller om romanen ö h t , så hojta till nu. Snart drar vi igång en ny bokdiskussion. :-)
Betyg, således?
Här blir det en stark fyra. Gillar språket mkt. Det som fattas för betyg fem är väl trots allt karaktärernas instängdhet…och brist på nyanser. Man förstår ju att Siwertz vill ha fram egoismens olika yttringar…och det lyckas han med. Som Arne uttrycker det: inga försonande drag. Tror trots allt att Peter verkligen saknar sin kamrat Herman. Och att Hedvig är mobbad av syskonen. Tor är ett kapitel för sig… Överdrivet slut…men kanske typiskt för att markera hans säregenhet. Tragiskt!
Stellan är ju en föga sympatisk människa…man undrar varför? Som sagt, alla är skadade av sin barndom och fast i den mentalt. -
-
-
Vad gäller Hedvig så får man väl delvis skylla på Stellan och Laura. De pratade ju sinsemellan om att lura i Hedvig att Percy bara var ute efter hennes pengar. Hedvig slets ju mellan kärleken till Levy (som hon svårligen erkände för sig själv) och sin selambska egoism. Tyvärr tog sedan misstänksamheten över, överspänd som hon var.
Tragisk utveckling…med att bo så isolerat. -
Frida fanns till hands, därför blev det hon. Men det gör det än mer korkat att förneka barnet, Frida var självgående och hade inga krav på hustruroll eller boende på godset. En perfekt kvinna för att uppfostra en arvinge i hemlighet om han bara erkänt barnet och betalat.
Tror som Husse att författarens syfte med baronen var att visa på syskonens okänslighet och egoism. Peter åtgärdar inte det dåliga vattnet, Laura bryr sig inte om att besöka sin döende man på sjukhuset.
Sak samma med Hedvig och Percy, hon saboterar sin makes planer på ett konstgalleri trots att det kunde blivit en lysande affär för henne. Konst stiger i värde och som änka hade hon varit den som administrerat galleriet. Då hade hon haft en meningsfull sysselsättning både genom att ordna visningar och att sälja och köpa konst. Behövde hon sakkunskap kunde hon lätt köpt in det. Men som vanligt hos syskonen, kortsiktig girighet övertrumfar långsiktiga investeringar.
-
Ja, det var ju det jag menade. Han “väljer” inte Frida i ngt slags utbud av damer (:-) ), utan han tar “första bästa”. Men både han och systern Hedvig har ju spionerat på Brundin. Därför tror jag att hans tankegång är: Å ja, kunde Brundin duga åt henne…så kan väl jag.
Tyvärr ligger
det mkt i dina ord om baronen och det otjänliga vattnet.Förresten: ang barnet och Frida. Peter tänkte ju ge Frida en summa pengar,men han överfölls ju på Majängen, så Frida fick aldrig (??) några pengar.
-
Jag har en annan fundering. Varför skriver Siwertz in den finländske baronen, Lauras andre man, för att nästan direkt låta honom bli sjuk och dö?
Är det för att Laura ska få visa hur kall och känslolös hon är, när hon vägrar att besöka honom på sjukhuset?
Baronen blir ju sjuk efter att ha druckit otjänligt vatten från Selambshofs brunn. Vill Siwertz visa, att Peter av snålhet inte bryr sig om att se till, att brunnsvattnet är rent?
Jag kan inte undgå att komma att tänka på, att Max Wibom fick kritik från bland andra ärkebiskopen Nathan Söderblom för att han misskötte hälsovården i de nya samhällen,. som växte fram på den avstyckade marken. Han agerade som någon slags lokal härskare och åtog sig uppgifter, som normalt borde skötas av en kommun, som till exempel busstrafik och hälsovård.Uppgifterna har jag hämtat från boken om Huvudsta gård, som jag citerat tidigare. -
Jag uppfattar det inte som att Peter väljer Frida. Hon kommer med tvätt och han passar på tilfället. Vad gäller barnet såäger Stellan någonting om att “sådant där ordnar man i tysthet”-. Han menar att Peter inte skulle ha erkänt barnet men betalat Frida en summa mot tysthetslöfte. Så tror jag att det ofta gick till på den tiden..
Jag tror inte, att Peter drevs av något rättvisepatos, när han avslöjade Brundin. Han ville helt enkelt inte bli bestulen. Sedan blir han intresserad, för att inte säga beesatt, av ekonomi. Han verkar vara begåvad för affärer. -
Nej, vet ni vad, nu får vi reflektera litet över Stellan och Peter Basen också.
Jag skrev ju om Stellan härförleden. Vad har ni att tillägga?
Peter, vår “gårdvar”, framställs som väldigt lufsig, glufsig och rufsig. :-) När han tager sig en kvinna (förutom ett och annat “ragg” bland de prostituerade i staden)så tar han Frida. Enklast så…för att han vet att hon inte är ngn oskuld? För att liksom ge igen för att Brundin lyckades charma henne…? Man får ju intrycket att både Hedvig och Peter varit fixerade vid förvaltaren. Och varför bor han i förvaltarflygeln? Känner sig alltför ensam i det stora huset?
Vad får han egentligen ut av livet…förutom allt sitt ägande? Ja, ngn hälsa vinner han i a f inte.
Instämmer med Arne att han fått större värdighet om han erkänt sonen och försörjt honom, kostat på ngn utbildning etc. Då hade sonen kunnat bli hans stolthet i livet.
Syskonen förlitar sig på Peter Basen, men tycker samtidigt inte att han passar i de fina salongerna. Han hjälper ju själv till genom att inte sköta om sig, varken vad gäller kläder eller sin hälsa.
Tvungen att skaffa sig vakthundar…ett visst sällskap, trots allt (?). Fast han kanske bara har dem just till att vakta.
Han avslöjar ju att Brundin förskingrat…Lär sig räkenskaper hos Lundbom på Ekbacken. Det är på sätt och vis en slags seger för honom…som han kämpar sig till. Han var ju trots allt underkänd i matematik i skolan.Sedan kan man ju undra över hans innersta motiv. Rättvisepatos? Visst…Rätt ska vara rätt? Mjo… Eller helt enkelt svartsjuka gentemot Brundin? För att den “jäveln” lyckats få en kvinna (Frida) och t o m lyckats charma Hedvig? -
Ja, usch vilken gräslig människa: Laura. Som Arne skriver: sättet som hon behandlar sin son på. På en bjudning tar hon till våld.. I ett rum så att gästerna inte hör. Först spelar hon den goda modern och kramar och kysser sonen i vännernas närhet. Sedan bär hon iväg honom till ett rum längre bort. Falsk typ! På bjudningen hade hon inte låtsat om att hon hade en liten son. När han plötsligt upptäcks spelar hon teater.
När han har blivit sexton år börjar hon vara stolt och vill visa upp honom. Sonen måste ha blivit mkt förvirrad känslomässigt. Han tvingas besöka sin sjuke styvfar på sjukhuset . Laura skyller på svaga nerver och att hennes läkare förbjudit henne att besöka maken.
Sonen, Georg, reagerar kraftigt. han upplever modern som feg. När han får tag på faderns (Hermans) adress i USA så beslutar han sig för att resa dit och lämna modern. -
Efter barnets födelse utestängde Laura Herman från sovrummet. Hon uppmanade honom att söka sig tll manliga kamrater och gå ut på krogen. Till slut fick hon honom också att gå till en annan kvinna, en servitris. Herman gick i fällan. Hon krävde skilsmässa, att han skulle avsäga sig umgängesrätt med sonen och att han skulle betala ett stort underhåll till henne. För att ha råd med det blev han tvungen att ta en inteckning på Ekbacken.För att skilsmässan skulle kunna gå igenom måste Herman göra en resa till Köpenhamn.
Det var vanligt på den tiden. Det ktävdes bevis på otrohet för att en skilsmässa skulle godkännas. Då brukade en av parterna göra en resa till Köpenhamn. Det räknades tydligen som bevis för otrohet. -
Laura älskade aldrig Herman, hon såg honom som ett lämpligt parti då hon ville bli gift. Han var både välbärgad och medgörlig då han var den som älskade i relationen. Laura skildras som en riktig bitch helt utan försonande drag och som bara utnyttjade sin omgivning. Hennes sätt att behandla sin son är direkt obehagligt.
-
-
Ja, visst ska man bedöma ett litterärt verk efter dess egna förtjänster och inte efter vad man tycker om författaren som person. Däremot tycker jag, att det är intressant att veta något om bakgrunden till det verk man läser och att få kunskap om författaren som person. Det bidrar till läasupplevelsen.Jag fick som sagt lära mig i gymnasiet att romanen Selambs ger en beskrivning av hur två förortssamhällen växte fram genom “Huvudtsakungen”, Max Wiboms avstyckningar och tomtförsäljningar. En gata i Solna är uppkallad efter honom. Min bästa vän bodde på Wiboms väg och jag var erbjuden att få köpa lägenheten, men hade inte råd.Jag tycker, att det gör romanen intressantare.
-
Arne! Jo då, det tror jag nog. Och hur kul vore det om vi alla tyckte likadant?
Jag uppskattar vår bokcirkel mkt. Många ggr får man läsa böcker som man inte hade “kommit på” själv. Det är faktiskt stimulerande.
För att nu återgå till “menyn”: vad anser ni om Laura och Herman? Varför tog det slut mellan dem? -
Men jag tycker att vi visar respekt för varandras olika åsikter, tycker inte du det? Var brister det menar du.
Jag tycker lika illa om kvinnliga uppgörelseböcker, aktuella exempel är ju Martina Haag och Ebba Witt-Brattström.Håller med om att man ska bedöma ett litterärt verk utan att blanda in personen som skrivit. Men det är lättare sagt än gjort och det kan var en fördel att läsa en bok utan att veta något om författaren. Många konstnärliga genier är ganska obehagliga som personer, de är superegoister, missbrukar, är otrogna, slarvar med sin ekonomi, försummar sina relationer och så vidare. Men det är ett snäpp värre när man hämnas verkliga och inbillade oförrätter i sina verk genom att blanda in andra personer som inte kan försvara sig.
-
Men jag tycker att vi visar respekt för varandras olika åsikter, tycker inte du det? Var brister det menar du?
Jag tycker lika illa om kvinnliga uppgörelseböcker, aktuella exempel är ju Martina Haag och Ebba Witt-Brattström. Det tycks bli alltmer populärt att skriva om verkliga personer i romanform och det har sina sidor. Men den diskussionen kan vi ta en annan gång.Håller med om att man ska bedöma ett litterärt verk utan att blanda in personen som skrivit. Men det är lättare sagt än gjort och det kan vara en fördel att inte veta något om författaren när man läser. Många konstnärliga genier är ganska obehagliga som personer, de är superegoister, missbrukar, är otrogna, slarvar med sin ekonomi, missköter sina relationer och så vidare. Men jag ser det som ett snäpp värre när man hämnas verkliga eller inbillade oförrätter i sina verk genom att blanda in andra personer som inte kan försvara sig.
-
Låt oss vänta med betyg tills vi har diskuterat klart! En vädjan från mig. Det borde gälla alla diskussioner här.
Nu undrar jag om det är så klokt att läsa in fakta runt författare innan man har ventilerat en roman. Visst, jag kom in på Stolpe. Jag gjorde det eftersom jag nyligen hade plöjt igenom hans bok. Det kändes så fel att jag skulle ha hans text i bakhuvudet. Förmodligen hade vi ändå hamnat i “typkarakteristiken” ändå…Det där var dubbelt? :-)
Ibland får man kämpa i motvind här. Man står ensam mot andra som “håller ihop”…tycker man. Så har vi nog känt …alla vi aktiva (vi är inte så många!) Därför undviker jag i möjligaste mån: “Jag håller med den eller den”…
Att bedöma en bok kan vara vanskligt…Språk o stil är viktigt för mig. Innehåll: naturligtvis.
Det har hänt i IRL att jag fått frågor om hur olika författare är (har varit) privat. Jag kan naturligtvis inte svara på dylika frågor. T ex om alkoholister…som ju en del författare är. Hur de beter sig hemma, utan andra vittnen, herregud, vem vet?!
Rätta mig gärna om jag har fel. Vi får respektera att vi tycker olika…Häpp! -
Även jag förlorade en del av min aktning för Siwertz, när jag läste om hans bravader på Rånö. Men bedömningen av det litterära verket ska vara fristående från vad vi tycker om författaren som person. Dessutom framgår inte av utdraget från artikeln varifrån uppgiften kommer, vem som är uppgiftslämnare. Vi kanske ska idka litet källkritik. Även om uppgiften stämmer, kanske vi skulle få en litet annan bild om vi kände till hela historien.Det finns två olika uppgifter om orsaken till ovänskapen mellan Siwertz och familjen Wibom. Båda kan vara sanna, men det är omöjligt för oss att veta.
Däremot tycker jag, att det går att känna Siwertz raseri, när man läser romanen.
Max Wibom, som skulle vara förebilden till Peter, var enligt den nämnda boken inte alls så snål som Peter. Han stödde boxningsklubben i Huvudsta och han ordnade en busslinje och gjorde insatser för hälsovården. Något sådant skulle jag inte förknippa med Peter Selamb.
Å andra sidan fick han kritik av ärkebiskopen Nathan Söderblom för att han hade förhindrat indragning av el och vatten i fattigkvarteren.
https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=2385#.XcQOVDNKh1s -
Om man inte gillar “uppgörelser”, privata hämndmotiv, så borde väl kvinnliga uppgörelser vara lika “fula” och olämpliga. Det ursäktas ofta med att männen har varit jävliga och våldsamma, “psykopater”. Men DET går an, det anses att kvinnor har behov av att “göra upp”. Ibland förekommer t o m namn på FB. Gillar inte det. Där har ju männen inte en chans att försvara sig. Och det kan de kanske inte heller. Men att som oinvigd läsare /vän bara “heja på”…tilltalar inte mig.
Om en man skulle vilja “göra upp”…nej nej, det går inte an. Det blir genast “kvinnoförtryck”… -
Jag tycker inte att detta privata ska påverka den litterära bedömningen. Få författare är väl perfekta och några slags änglar. De är människor av kött och blod. Ibland missbrukare, ibland ironiska…hämndlystna…tydligen. Frågan är om vi läsare verkligen vet vad som ligger bakom. Tror inte det. Det måste vara annat än att objudna “gäster” har svirat och svinat.
Stolpe antyder – utan att nämna några laddade ord – att författaren hade en avvikande “läggning”, åtm i unga år. Romaner befolkade av män, knappast några kvinnor. Det stämmer ju inte i Selambs. Där har vi både kvinnor och män.
Men om det i IRL förekom svartsjuka…? Som sagt, jag vet inte, vi vet inte. Den sociala pressen var stark på den tiden. Att personer gifte sig bevisar ju eg ingenting.
Jag funderar på Stellan, “Strixfiguren”. Det är inte min åsikt, men man undrar varför Stellan “valde” militärstilen. Och spelmissbruk hette det väl inte på den tiden? Livet tär på honom och han upplevs som “grånad” vid bröllopet med Elvira. Han har en liten våning på Narvavägen. Han tar Elvira av ekonomiska skäl. Åker på jaktresa i Afrika med henne.
Får ibland ett intryck av incestuöst intresse för systern Laura. Har kan inte undgå att lägga märke till Hedvigs skönhet…men då som en bisats. I jämförelse med Lauras blonda uppenbarelse. På ngt ställe står det att han helst undviker kvinnligt sällskap. Hustrun är ofta på kurorter och sanatorier.
Han sviker sin bäste vän, Manne. Fuskar i spel. Längst inne vet han ju det. Detta samvete måste (borde) ju tära på honom. Han har svårt att ö h t visa känslor.
Men han orkar inte alltid hålla god min, en stel mask av kontroll. När de hälsar på den sjuke Peter sitter Hedvig tyst i ett hörn av rummet. När hon slutligen säger ngt mister han behärskningen. “Håll käften, din gamla get!”
Tja… han är kanske ofta osympatisk…men trots allt ingen staty. -
Jag tycker att Siwerts verkar småaktig som “hämnas” när det är han som burit sig illa åt. Då han olovandes använt huset och dessutom festat och svinat ner var det inte mer än rätt att han blev kastad i sjön. jag gillar inte uppgörelseböcker där en författare använder sin talang till att angripa personliga fiender som inte kan försvara sig med samma medel. Han har sjunkit rejält i mina ögon och det kommer också att påverka betyget på boken.
-
-
-
Genom fjärrlån på biblioteket har jag fått tag i följnde bok:
Hufvudsta gård och släkten Wibom 1817-1992. En släktkrönika av Ingegerd Troedsson.
Den innehåller inte så mycket om romanen Selambs och dess förhållande till verkligheten. Det finns ett kapitel, som heter Dikt och verklighet. Men där finns mest citat från andra böcker och tidningsartiklar.
Här finns en annan version av orsaken till ovänskapen mellan Siwertz och familjen Wibom.Författaren citerar en artikel i Svenska Dagbladet 1979-09-30 inför sändningen av TV-serien, som började i oktober samma år. “Jag ska nog hämnas och skriva en bok om dig och din familj, hotade författaren Sigfrid Siwertz sedan han vräkts i sjhön utaför Rånö i Stockholms skärgård poå 1910-talet av f.d. jaktvännen Jonas (John) Wibom….Anledningen… var att författaren utan Johns vetskap tagit sig ut till vännens jaktvilla på Rånö.John Wibom dök emellertid upp och fann gruvliga rester efter dionysiskt festande i sitt hus”.”
John eller Jonas Wibom har ansetts vara förebilden till Tord Selamb.”Tord påminner mycket mera om min farbror Otto, säger Görel Rennefelt, 69 år, dotter till Axel Wibom…Farbror Otto bodde ensligt med sin fru Lisa på Lindö i Stockholms skärgård, där han inte nändes fälla ett träd. Han var den ende särlingen bland bröderna.”
Hon säger så här om romanpersonerna: “Siwertz har hämtat drag från än den ene än den andre och fogat samman dem till personer som alls inte överensstämmer med de sex bröderna.” -
-
-
Laura är en beräknande person. Hennes relation med Herman är något märklig. När hon är på pensionen i Schweiz så “avvaktar”hon . När läget förändras bestämmer (!!) hon sig för att vara förälskad.
Hon beter sig obegripligt efter sonens födelse. Rollen som mor passar henne inte riktigt och hon verkar anklaga mannen för situationen. Jag får intrycket att han är för “mesig” för henne. Hon känner att hon har övertaget (låser sängkammardörren o s v). Samtidigt känner hon då förakt för Herman. Medvetet skickar hon iväg honom att söka annat kvinnosällskap på stan. När det blir skilsmässa spelar hon offer och får många sympatier på sin sida.
Var det inte Herman som Stellan och Laura var taskiga mot som barn?
Ärligt talat vet jag inte hurdan man som skulle passa Laura! Antingen blir hon dominant och bestämmer allt eller så …om hon skulle ta en macho (:-) ) så skulle hon givetvis klaga på det… :-) -
-
När det gäller antisemitismen är det sant, att Siwertz låter romanpersonerna uttala sig föraktfullt om judar. Det kan mycket riktigt ingå i personkarakteristiken. Men, som jag har nämnt i ett tidigare inlägg finns det på ett ställe i romanen en formulering av innebörden att “vad som än händer i världen, tjänar judarna på det”. Detta lägger han inte i munnen på någon av romanpersonerna- Det är därför jag undrar om det är uttryck för hans egen uppfattning.
-
Först lite kort om Dagmars språk. Hennes far var norrman och därför ser jag henne som norska. Hon var född i Köpenhamn, men vi får inte veta om hon var uppväxt där. Om hon var det och om hennes mor var danska, talade hon troliigen något slags blandspråk.
Som jag uppfattar det använder hon en del ord, som är specifikt norska, bland annat ordert “fael”. A och e ska vara hopskrivet, jag vet inte hur man gör det på datorn. -
Peter ser väl till att få in tillräckligt med “vita” pengar för att hålla gården flytande men stoppar resten i egen ficka. Syskonen begriper nog att han skor sig själv men är förvånansvärt toleranta, som när han köpte Tords aktier men inte sa något förrän Levy påpekade det. Det borde varit tillräckligt för att sparka honom från styrelsen, men syskonen nöjer sig med att skälla en stund. De vet att de behöver honom.
Peter har näsa för affärer men bär sig korkat åt ibland. Som när han gör Frida med barn men nekar till allt och ljuger i rätten. Istället skulle han erkänt, betalat i det tysta och sett till att pojken fått utbildning, alltså sett honom som en investering. Vilken chans att lura sina syskon på arvet och slå dem i skallen med testamentet vid lämpligt tillfälle! Inte affärsmässigt att sumpa en sån möjlighet. Visserligen ångrar han sig på sitt yttersta och drar igång en process, men det var för sent.
Hedvig är kanske den som kunnat bli lite vettig som vuxen, om hon varit mer självständig och orkat stå emot syskonens påverkan. Men hon viker ner sig och låter girigheten styra. I praktiken är hon vållande till Percys död, bara för att stoppa donationen
-
-
Pust! Det finns så mycket att ventilera. Var ska jag börja?
Syskonen har stor nytta av Jacob Levy, men tänker ändå föraktfullt “Jude” om honom.
T ex Laura (sid 279 i mitt ex:ar): – Puh, skönt att bli av med juden, skrattade Laura. Det var förståndigt av dig Hedvig att inte tänka på den där spaderknekten.
-Han är egentligen en omöjlig figur, sade Stellan.Fadern kom invandrande med en påse på ryggen.
Vid ett tillfälle när Levy besöker Hedvig: Jude, tänkte hon och det var som om hon med detta ord hållit något på avstånd.
Jag tycker att det känns som om författaren skildrar dåtidens ingrodda fördomar med utsökt ironi. Sådana där kommentarer och åsikter var säkert mkt vanliga.Jag minns när jag var liten, i vår lilla bandystad, hur en medelålders man hade en butik (vill inte skriva vilka varor). Man hörde ofta: Han är jude. På den tiden förstod jag inte riktigt…mer än att jag som liten studerade honom noga…Så exotiskt lät det tydligen…
Jag tror att Siwertz tog avstånd från dylika fördomar och på ett skickligt sätt fångade upp dem (stämningarna, åsikterna) i romanen.Beklagar att Hedvig missar denna kärlek p g a att hon blir fast i syskonens klibbiga flugpapper (min symbol). Med några enkla ord kunde hon ha fått uppleva kärlek. Om hon hade accepterat sitt eget kärleksbehov.
Ni skriver att ni upplever Hedvig som mysko. Redan i romanens inledning nämns ju att syskonen rent själsligt inte kunnat lämna sin barndom. Det uttrycks inte så, men Siwertz menar nog ungefär så. De har ingen trygg grund att stå på, utan är mentalt skadade av sina unga år.
Hedvig, som är så otroligt vacker redan som flicka, drivs av sexualskräck. Ändå har hon upplevt passion – för den “olämplige” Brundin. Hon känner för honom, på ett visserligen omoget sätt, men ändå djupt. När han fått avsked som förvaltare (hade förskingrat)så stryker hon sig kärlekssvultet kring väggarna i den tomma förvaltarbostaden…
Det är väl bl a gamla Kristin som orsakat detta dilemma mellan stark (“köttslig”) passion och sexualskräck. Med allt detta prat om “fula gubben” och bannande om hon tog sockerbitar. Hedvig snattade, påstår Laura. Hedvig gömde ju en flaska gift i ett hål i ett träd när Brundin tvingats resa.
Jag tycker synd om Hedvig och uppfattar att Stellan och Laura ibland mobbar henne. inte konstigt att hon blir paranoid!Däremot går hon till överdrift på många sätt mot slutet av romanen. Stellan trissar henne att förföra den svårt sjuke Percy. Percy hade önskat en donation, men Hedvig förfaller i egoism. Hon vågar inte SE kärleken fullt ut, utan drivs av misstänksamhet, planterad av syskonen. Hemskt!
Vad beträffar att hennes lidelse skulle ha igångsatts av tjurfäktningen…tja, varför inte? Nutida uttryck är väl knappast bättre. Ofta kan man läsa: “Hon var som en vulkan under den svala ytan”. I mina ögon en uttjatad fras! :-) :-) -
-
Syskonen Selamb verkar sakna empati. Vid ett tillf’älle verkar Hedvig tänka på någon annan. När Percy är döende påstår hon sig vara gravid. Det är inte sant men kan vara en tröst för Percy hans sista tid i livet.
En sak förbryllar mig, när det gäller Peter. Han säljer gårdens produkter till underpris men tar igen förlusten genom vadslagning eller annan form av spel. Det innebär en stöld från de övriga syskonen. Om han gjorde detta konsekvent borde ju gården så småningom gå i konkurs.De pengar han tjänar på spel stoppar han nog i egen ficka. Var det därför han tvingades att börja stycka av och sälja tomtmark? -
Håller med om att porträtten av syskonen är enkelspåriga och inte riktigt vad man kan kräva av en så känd författare. Men Siwertz drivs tydligen av hat, som du säger, så starkt att det fördunklar de litterära kvalitéerna.
Hedvig är mysko, hon gör vårdandet till ett slags maktutövning. Hon går med på att gifta sig med Percy först när han säger att han inte är en riktig man, hon räknar med att han aldrig ska bli frisk. När han sen blir bättre och vill fullborda äktenskapet värjer hon sig – ända tills hon ser den blodiga tjurfäktningen, då vaknar lusten. Just den sekvensen känns väldigt schablonartad, kvinnlig åtrå väcks av blod och död.Jag noterade också antisemitismen men det är svårt att säga om det är författarens uppfattning eller åsikter som han lägger i sina karaktärers mun för att svärta ned dem ännu mer. Men jag minns stället där han skriver om judarna utan att det läggs i någon annans mun.
-
Nåpgot som jag har reagerat på i romanen är antisemitismen. Laura och hennes andre man, den finländske baronen, ger uttryck för sådana aåsikter. Siwertz skriver på något ställe någonting i stil med detta: vad som än händer i världen tjänar judarna på det. Det verkar vara hans egna åsikter.
Sådana stämningar fanns nog i samhället på denna tid. Många av de stora klassiska författarna var antisemiter: Dickens, Dostojevskij, även Strindberg. Vad gäller Strindberg lär han ha ångrat sig och bett om ursäkt för sina förlöpnongar, men efter en tid fortsatte han i samma spår.Vi är nog känsligare för sådant idag. KOnstigt nog har jag inte reagerat på detta vid tidigare läsningar av denna roman. -
I mina ögon känns de väldigt extrema. Peter är inte så svår att förstå, jordnära, tänker på ekonomien, men enbart för att berika sig själv.Stellan har jag nämnt. Han känns som en karikatyr.
Laura är begriplig på sitt sätt men så känslolös! Och hon verkar inte alls bry sig onm sonen.Hennes sätt gentemot Herman är också svårt att förstå.
Den som jag har svårast att förstå är Hedvig. Hon tycks drivas av någn slags religiös tro, men det är en sjuklig tro, baserad på rädsla.
Tord kunde jag förstå till en början. Om man har svårt för det sociala spelet, kanske man dras till naturen. Han verkar ha ett autistiskt drag, kanske han är aspergare? Men till slut blir han alltför människofientlig. Hans norska fru var nära att gå under tillsammans med honom.
Felet med personskildringen i denna roman är att det inte finns några nyanser. -
-
Jo, visst är de(syskonen) typer, men jag tycker att författarens psykologi är enastående. Hur många hade kunnat skildra egoismen i dess olika former…så in i märgen träffande?
Kanske att den förvisade yngste brodern, Tord, är “lättast” att skriva om. Om man känner till hur avvikande personer är. Förmodligen med ngt funktionshinder, med specialintressen (i detta fall djur). Sin egen värld med bristande verklighetsförankring. Tord är ju sådan redan som liten. Han förvisas ut till den avlägsna Järnön (passar väl inte i den sociala högfärden)…Får storhetsvansinne…tror att han är ett geni…Tragiskt. Men också egoistiskt. Kör bort Mattson som bott på ön i fyrtio år (tror jag?) utan förmåga att sätta sig in i andra människors villkor/känslor.
Ändå uppskattar jag Levys ord om brodern. När syskonen manövrerat ut Levy och Hedvig på ett besynnerligt sätt varit passiv och stum (så irriterande!)och inte förmått protestera, driven av sina egna hämningar, så uttrycker han (Levy) ändå sympati för den udda brodern. Ord som “touchade” mig… :-(
Så ok, “typer”, men med psykologiska insikter hos författaren, som få andra (författare) hade klara av. Min åsikt. -
Jag tycker, att man kan känna Siwertz raseri, när man läser boken. Det verkar som, att han avskyr inte bara Max (Peter) utan hela familjen.
Siwertz anses väl, om jag inte tar fel, vara en god personskildrare men det stämmer inte alls i den här boken. Personerna är snarast typer, rentav karikatyrer. Stellan är nästan som en Strix-officer, som Albert Engström skulle skildra en sådan.
Men boken har andra förtjänster. Den har i många stycken ett mycket rikt och vackert språk och den är väl berättad.
Första kapitelet ger en del av förklaringen till att syskonen växte upp till sådana egoister. De blev uppskrämda av den dystra miljön, den döende modern, den slagrörde och alkoholiserade fadern och inte minst den skrämmande Kristin. -
-
-
-
En artikel om Huvudsra gård, Selambshov, idag:https://mitti.se/nyheter/johan-driver-solnas-enda-privata-slott/?omrade=solna&view=app
-
Det är nog annat än politik, som driver Siwertz. Det finns en förebild till fgamiljen Selamb. Det är familjen Wibom på Huvudsta gård. Sigfrid Siwertz bodde i Huvudsta på somrarna och var god vän med familjens dåvarande huvudman, Max Wibom.Mende blev osams, när Siwertz blev kär i en ung dam i familjen Wibom. Max W. stoppade romansen och en del menar, att romanen är en hämnd för detta.Mycket i romanen lär stämma med verkligheten men inte allt. Max Wibom hade til exempel inga systrar, syskonskaran bestod av sex bröder. Jag har forskat lite grand och det är fortfarande familjen Wibom, som äger Huvudsta gård, Selambshof.Idaglever man på att hyra ut lokaler till konferenser.Ingen har bott på gården sedan 1953. I gymnasiet fick vi lära oss, att denna roman skildrar tillkomsten av samhällena Huvudsta och Hagalund. Max Wibom styckade av mark och sålde tomter.DE samhällena blev senare stadsdelar i Solna.
Max Wibom bör vara förebilden till Peter, “Peter Basen”. Det är ju ingen smickrande bild man får, inte av honom och inte av de andra famuljemedlemmarna heller. -
Ja vilka typer, där finns inget försonande hos dem. Men hur tänker författaren egentligen, är det en satir över den giriga överklassen eller är det ett “inlägg” i den politiska debatten, en klasskampsmarkering mot samma överklass? Bokens svaghet är ju att typerna som Stolpe säger är väldigt enkelspåriga och de förändras inte över tid heller. Inte heller syskonens offer bland noblessen är mycket att hänga i julgran, de är odugliga på att förvalta sitt arv. tafatta och inkompetenta. Jag har aldrig sett Siwerts som en politisk författare men hans oförsonlighet mot överklassen får mig att undra…
-
Välkomna till ny bokdiskussion!
Jag vill först informera er om vad Sven Stolpe skriver om Selambs i sin bok “40 svenska författare”. F ö en mkt läsvärd bok. Man bör givetvis vara väl medveten om Stolpes konservativa läggning. Men jag tycker att han ofta skriver förvånansvärt “objektivt” om olika författare. Om det nu ens är möjligt.
Stolpe menar att romanen handlar “om egoismen som livsväg, förr eller senare alltid stupande ned i undergång”.
“Vilken tid, när människor blivit så tomma och hårda, att de icke ens kunna bäva. Det är som om de icke själva existerade längre utan blott deras maskiner och pengar”.
Stolpe fortsätter:
“Han ger en färgstark rundmålning av en på detta sätt förödd familj men förmår egentligen aldrig intressera oss för sina figurer – de är hårt hamrade karikatyrer, de är egentligen bara `typer´”.
Jag vill citera ur Stolpes bok eftersom jag plöjt igenom alla avsnitt (alla författarna :-)) och för att Siwertz just f n är aktuell för oss. Det känns fel att jag skulle ha detta i bakhuvudet utan att ni andra tagit del av det. Sedan kan vi notera det och utgå från Stolpes perspektiv (hans åsikter) eller strunta i det och försöka börja på ruta ett. Att Siwertz tar fasta på olika “typer” kan vi ju konstatera. Men vilka typer!Hur diskussionen ska börja vet jag inte riktigt. Jag är full av intryck… Språket är fantastiskt. Stundom rent poetiskt. T ex när Hedvig vandrar genom de ödsliga, tomma rummen på Selambshof…och i den förfallna trädgården…
Intressant, förresten, med namnen på herrgårdarna: SelambsHOF, men PercyHILL. :-)
-
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.