Gruppadministratörer
Bokcirkel: Boktokarna
Författare: Arne
Musselstranden av Marie Hermanson
Musselstranden är Marie Hermansons mest uppmärksammade bok och något av en modern klassiker. Jag har länge tänkt läsa den men har liksom tvekat då jag inte gillar barndomsskildringar. Nu var det rätt läge och det ångrar jag inte. Det är en bra historia, skickligt komponerad och inte helt osannolik. Att läsaren ganska snabbt anar hur det hänger ihop stör inte. Om det finns något tema i boken är det psykisk ohälsa och de tillkortakommanden som vården har med dessa problem, något som författaren verkar väl påläst om. Språket är enkelt men ändå måleriskt, man ser stranden och klipporna framför sig, och naturen har en viktig roll i berättelsen. Däremot är jag mindre förtjust i de halvt övernaturliga antydningar som dyker upp i slutet av romanen. Men det är något som går igen i flera av Hermansons böcker.
Musselstranden av Marie Hermanson
- Detta ämne har 70 svar, 4 deltagare, och uppdaterades senast för 1 år, 10 månader sedan av .
-
Inlägg
-
-
Ä det någon mer än jag, som har reagerat på en formulering i slutet på boken, sidan 262 i mitt exemplar?
“När man ser Maja ser man bara sin spegelbild, men inte klart som i vanliga speglar, utan mörkt, oskarpt, en spegelbild”. Detta fuick mig att tänka på följande text i 1. Korintierbrevet 13:12. “Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.”
Den texten citeras också i Ingmar Bergmans film Såsom i en spegel. Titeln innebär ju en hänvisning till denna text. Det kan vara en övertolkning från min sida. -
-
Att den vuxna Ulrika letade upp nyckeln och gick in i Gattmans hus och dessutom somnade där känns tämligen gränslöst, förstår inte vad författaren vill säga med det. Hon kunde ju ordnat så att Ulrika träffade Jens ändå.
En annan svag punkt är varför polisen och media bara släppte Majas återfinnande. Idag hade det varit ett enormt pådrag från bägge håll då det var uppenbart att Maja hade varit hos någon vuxen under de sex veckorna.-
Arne!
Gränslös o gränslös… men jag kan förstå Ulrika . Hon tror ju att huset är tomt. Hon kollar om nyckeln finns kvar på den gamla platsen. Detta hus har präglat henne… Hon kan inte låta bli! Dessutom är det ju författarens stil att ibland överskrida gränser i tillvaron.
Det förflutna som samtidigt går in i nuet… En känsla som är svår att fånga. Man måste nog ha upplevt det eller ngt liknande.-
Hej kära läsvänner!
Denna diskussion tycks vara finito…?
Så vilket betyg vill ni ge boken?
För min del sätter jag betyg 4. Eller AB om man så vill.-
-
Jag vill nog sätta ett icke existerande betyg, nämligen 4,5 eller AB+, som ju fanns i det betygssystemet.
En lärare gav betyget AB++ på en skrivning. Det var inte jag som fick det betyget. -
-
-
Ulrika visste ju inte ens om Gattmans fortfarande ägde huset så ja, det var gränslöst. Att sen lägga sig en av sängarna, ja du…
Jag är säker på att författaren vill säga något med den scenen, att det finns en symbolik men jag vet inte vilken.-
Jag håller med Arne här, men hag tror att man läser in sitt eget sätt att handla här. Jag kan inte se att jag skulle ha gjort så. Måste dock säga att jag är glad att det driver handlingen framåt på det sätt som boken utvecklas.
-
Läser in hur jag (individen) skulle ha handlat? Nja, jag skrev att jag FÖRSTÅR Ulrikas känslor och att hon vill gå in. Vad mig IRL beträffar så har jag aldrig gjort ngt hemfridsbrott. :-) Men, som sagt, jag kan leva mig in i det!
-
-
-
Jag håller med Mohikanen. Det går att förstå, att Ulrika går in i huset. Hon känner sig hemma där och vill uppleva det förflutna. Formellt juridiskt är det naturligtvis fel, antagligen hemfridsbrott, men det går att förstå.
Det hade varit pinsamt för henne pm det var någon annan helt främmande familj, som hade flyttat in i huset.
-
-
Ja det är helt ologiskt, man borde finkammat omgivningarna och hittat håligheten och sett att det varit människor där nyligen. Dessutom borde man frågat ut alla boende i ett stort område runt om ifall de sett någon vuxen med Maja. Då hade man snart hittat Kristina.
Men då hade det inte blivit någon bok, åtminstone inte samma bok…
-
-
Arne!
Ja, verkligen!
Man hade undrat var Maja hade varit.
Besynnerligt också att de inte kollade bergsskrevor?! De måtte ju ha häpnat över stället de fann Maja på!-
Man tänkte nog aldrig att hon kunde vara i en bergsskreva. Det skulle man nog inte ha tänkt i ett verkligt fall heller. Man trodde antagligen att hon hade drunknat. Det kändes antagligen som det mest sannolika. Man visste ju inte att hon hade blivit kidnappad.
-
Husse!
jag menar stället man fann Maja på. HUR kunde hon ha hamnat där…? DÅ skulle man ha utforskat klipporna och håligheterna.
Således inte tankegångarna INNAN man hade funnit henne.-
Ja, sen detta att hon kommer tillbaka och har lärt sig simma- det borde väl te sig märkligt för de som ser det?
-
Lolmak!
Nej, nej.
Maja hade lärt sig simma själv (“sprattla”) redan förut. Ulrika och Anne-Marie m fl hade lagt märke till det. Hon hoppade i från bryggan… :-) -
-
Ja, det måste ha verkat märkligt men det lönade sig inte att fråga Maja, vem som hade lärt henne att simma. Hon skulle inte svara.
-
Kristina välte med kajaken och bägge hamnade i vattnet. Innan Kristina hann dra upp Maja simmade hon själv hundsim till land. Så ingen lärde henne, hon reagerade instinktivt.
-
-
Hej hopp! Snart börjar vi en ny bokdiskussion. Finnes mer att säga ang denna roman?
Det bortlämnade barnet (Lena) har vi inte kommenterat närmare.
På sätt och vis kan jag förstå hur Karin tänker när hon ser fjädern i Majas hår. Hon tolkar det som en hälsning från den första dottern.
Tänk vilket trauma att lämna bort sin dotter och alla i omgivningen som “visste bäst”. Och Åke som tydligen ställde ngt ultimatum.
Karin ansluter sig senare i livet till en katolsk kvinnoorganisation (nunneliknande?). Det är hennes botgöring. -
-
-
-
-
-
-
-
-
-
En kul twist är att författaren gjort Ulrika till forskare om bergtagningsmyten. Den uppstod inte sällan som en undanflykt, någon hade ansvar för barn men såg inte till dem utan någon försvann. Istället för att ta på sig skulden skyllde man på att trollen tagit barnet. En annan variant är mytomaner, de vill få uppmärksamhet och drar till med skrönor om troll, älvor eller annat mystiskt. Kopplingen till nutid är också intressant, folk som påstår sig blivit kidnappade av utomjordingar.
-
Arne, det är väldigt intressant att Marie rör sig inom ett fält som berör myter, galenskap och forksning. Har nån läst nåt annat av henne och hur var det i så fall?
-
Lolmak!
Jo, jag har läst flera av Hermansons romaner. De äldre VET jag att jag har läst, men kommer inte ihåg. De som jag minns är just Musselstranden, Hembiträdet, Den stora utställningen och Himmelsdalen. Håller med Arne om att Hembiträdet är bra.Minns att jag under läsningen av Himmelsdalen kom att tänka på både Bondfilmer och Femböcker! :-) En spontan reaktion som får stå för mig. :-)
Det stämmer att Himmelsdalen har filmats. Tror att det är kanal 7. Jag har inte följt serien från början, utan bara råkat “trilla in i ” handlingen. Just fn är det en tjej som ska rymma… Var litet skeptisk först huruvida det verkligen gällde Hermansons Himmelsdalen, men tydligen är det så. Alla sådana här “idylliska fångläger” fyller mig med obehag. Ungefär som Ishigurus Never Let Me Go. Å andra sidan är det ngn “farlig högriskfånge” som menar att om han inte varit där skulle man ha satt honom i ngt högriskfängelse. -
-
Jag har läst Hembiträdet, Svampkungens son och Den stora utställningen. I synnerhet Hembiträdet tyckte jag om, en sysslolös kvinna som blir nyfiken på de boende i ett annat hus i kvarteret och nästlar sig in som hemhjälp. Både spännande, ovanlig och lite kinky. De andra är mer “vanliga” men det finns antydningar om det mystiska och övernaturliga.
-
Ja, jag har läst Himmelsdalen. Den handlar om två tvillingsystrar. Den ena är psykiskt sjuk och intagen på en privatklinik, i Schweiz om jag inte minns fel. Den friska systern besöker den sjuka och det sker en förväxling så den sjuka systern lämnar kliniken och den friska blir kvar. När hon förklarar att hon inte är den sjuka, blir hon inte trodd. Jag minns inte så mycket mer, men jag har sett att den sänds som TV-serie i någon kanal.
-
-
-
Har tänkt på våldtäkten som Kristina utsätts för under en sjukhusvistelse. Jo, tyvärr inte osannolikt att ngt dylikt kan hända i en sjukhuspark om patienterna har frigång. Då finns ju inte några skötare i närheten hela tiden.
Men jag undrar ändå vad “vitsen” är med denna händelse. Vad vill författaren säga? Jag kan ha fel, men det känns som om författaren tänkt: vi måste ha med “litet sex”. Kristina är ju ändå si och så gammal. Det skulle inte kännas trovärdigt om hon var helt erfaren gällande sex…Så vi tar med litet sex även om det var ofrivilligt.
Som sagt, jag kan ha fel. Men det känns tillrättalagt.-
Jag tror att författaren vill säga att våldtäkten förvärrat Kristinas tillstånd och gjort henne både mer benägen att isolera sig och mer avståndstagande till vården. Det har länge varit populärt att skylla psykisk sjukdom på yttre faktorer och inte på genetiska eller personliga anlag.
-
Jag skulle säga att det finns två stora riktningar när det gäller både detta och annan sjukdom- de som tror helt på genetiken och de som försöker hitta yttre/sociala faktorer som förklaringsmodell till allt. Personligen tror jag att både spelar in men att det kan finnas fall där man är starkt påverkad av det ena.
-
Arne!
Vet inte riktigt vad du menar med “yttre faktorer” vid psykisk sjukdom. Nog hör man/läser ofta om att t ex schizofreni ofta är ärftligt? Och bipolär sjukdom? Ibland alkoholism – dock inte i alla fall.
Har ibland tänkt på Ted Gärdestad. I den familjen fick ju inte ordet (s) nämnas ö h t. Man har inte hört ngt om ärftliga faktorer?? Kanske så känsligt att ingen vågat fråga?-
Jo men det är klassisk flumpsykiatri som slog igenom på 70-talet. Det finns egentligen ingen psykisk sjukdom och de symptom som visar sig beror på traumatiska upplevelser, i synnerhet i barndomen. Inget eller mycket lite beror på ärftlighet, allt beror på miljö. Detta är en grundläggande dogm hos vänstern än i dag. Lyckligtvis har sjukvården släppt dessa stollerier då de behandlingsmetoder som prövades då visade sig leda till katastrof.
-
-
Jag håller med Mohikanen här, jag förstod inte riktigt vad författaren ville förklara med detta. Visserligen är någon med psykisk sjukdom väldigt lätt offer och jag tror att det händer otroligt mycket skit i verkligheten, både våldtäkter och annat. Men jag tror att det skulle vara betyligt mer än det som vi får följa här. Därför är det kanske en symbolik för att Kristina inte är trygg nånstans förutom där hon är helt ensam.
-
-
-
Arne!
Om ett barn var handikappat fysiskt eller psykiskt ansåg man, att det var en trollunge. Trollen hade varit där och bytt ut det “riktiga” barnet mot en trollunge. Det var väl ett sätt att hitta en förklaring till att vissa barn var annorlunda. Tyvärr blev de nog också behandlade därefter. Det var inte så noga med en trollunge, tänkte man kanske. Men å andra sidan, om trollungen blev slagen kunde trollen slå människobarnet. Det måste man också tänka på. -
-
-
Arne m fl!
Ja, vilken mardröm för föräldrarna! Är ju dock ngt oklart om Karin hade gett sitt samtycke eller ej till att Anne-Marie och de andra ungdomarna skulle ta hand om Maja och att den lilla skulle få följa med till holmen. Speciellt anmärkningsvärt eftersom Maja var ett stumt barn som antagligen inte hade svarat om man ropat på henne. En del småbarn gillar också att gömma sig.
Det är en mkt lyhörd skildring av Kristina och hennes värld. Hennes “bubbla” inuti verkligheten får man väl ändå lust att skriva…Det är säkert inte så lätt att göra upp en behandlingsplan för en sådan patient inom psykiatrin. Kristina faller för stugan, men frågan är om det var så lyckat att “placera” henne där. Ingen telefon! Långt borta från samhälle o kommunikation. Gott om tid att falla in i “det egna” och inte ha ngt som helst perspektiv utåt – mot andra människor. Visst var hon utskriven, men alla vet ju att schizofreni är en sjukdom som man måste ha koll på. Mkt riktigt beter sig Kristina precis som många före henne (och efter, antar jag). Hon känner sig bra och slutar ta medicinen…totalt utan insikt att det är den (medicinen) som gjort henne bra. Tragiskt! Man skulle ha ställt krav på henne. Uppföljning. Hon skulle t ex ha behövt komma till sjukhuset varje månad för att stämma av och för att ta prover.
Det är svårt med empati. Man känner med föräldrarna och Kristinas kidnappning av flickan är ju eg en egohandling. Inte en tanke på att flickan har anhöriga! Inte en reflektion över varför helikoptrarna surrar kring klipporna! Tyvärr en strålande beskrivning av psykisk sjukdom! Samtidigt kan man då känna en slags sorg över att avvikande människor måste leva i sådan ensamhet och isolering. De tappar ju all verklighetsförankring (förutom att gå och handla)…-
-
Om inte Karin givit sitt medgivande måste hon ju undrat vart Maja tagit vägen och både letat och kollat upp med ungdomarna. Så det låter som en undanflykt. Men alltså, helt vansinnigt att ha med en 4-åring som dessutom inte vill tala på en sån fest.
Maja tycker inte om sina föräldrar, inte direkt avvisande men passiv. Hon verkar föredra systrarna. Hur kommer det sig, de har ju alltid varit vänliga? Men fattar direkt tycke för den okända Kristina, mysko tycker jag. Kristina har inte en tanke på de anhöriga men är ändå så listig att hon aldrig tar med Maja till affären. Hon vet att hon gjort fel trots allt.-
Jag uppfattade att Maja fick följa med ungdomarna, kanske det inte var uttryckt så men åtminstone underförstått.
Kristina är fascinerande men kan också kännas obehaglig. Kanske är det för att jag har svårt att förstå henne, vilket förstås också är det som gör henne intressant. Beskrivningen av episoden med djur-masker är kanske mest skrämmande- kanske för att hon rör sig bort från det mänskliga?-
Men Karin sade ju, att hon aldrig hade gått med på att Naja skulle följa med på utflykten. Hon var inte riktigt vaken och uppfattade inte vad Anne-Marie sade. Så kan det vara. Jag uppfattar ofta inte vad man säger till mig tidigt på morgonen. Kerstin har lärt sig att aldrig säga något viktigt vid frukostbordet.
Det var svårt att i efterhand höra med ungdomarna hur det var. Detta utspelades ju före mobiltelefonernas tid. -
Ja Kristina är på intet sätt en ofarlig naturälskare som bara drar sig undan världen. Djurmaskerna visar att hon är djupt störd. Hon tog ju med sig Maja utan minsta samvetskval, hon är på samma nivå som de kvinnor som går iväg med en obevakad barnvagn bara för att de vill ha ett barn. Om Maja blivit sjuk hade Kristina inte tagit henne till sjukhus utan koka ihop någon egen häxbrygd.
Idag hade hon säkert fått behandling och kanske hamnat på institution, psykiatrin var inte lika utvecklad i slutet av 60-talet. Men hon insåg att hon skulle bli tvångsvårdad och därför tog hon livet av sig.-
Jag menade snarare så att på 60- eller 70-talet hade Kristina blev förklarad som sinnessjuk och hamnat på institution utan möjlighet att komma därifrån. Det var väl så att man blev utdömd och sen inlåst, medan detta att man skulle slussas ut i samhället eller åtminstone utanför institutionen kom senare. Därför kändes just den delen av historien lite märklig.
-
Lolmak m fl!
Jo, det var så förr på “gamla mentalsjukhusens”tid att de som var “kryssade” (det hette så) fick ofta vistas långa tider i psykvården. Detta gällde givetvis även andra patienter. Men därmed inte sagt att de (patienterna) ALDRIG fick komma ut. Det hände nog : detta vet jag eftersom jag träffat dylika patienter.
Tvångssteriliseringar förekom också. En del fick “välja” på vård eller frihet, men som krav att de skulle steriliseras först (sistnämnda). Givetvis tragiskt eftersom en del män i sin ungdom inte tänkte på barn och familjebildning. Först när åren gått kom insikten och då ofta följt av missbruk. -
Det var väl på 60-och 70-talen, som man började ifrågasätta psykiatrin och sådana metoder som tvångsvård och medicinering.
Läs mera här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Antipsykiatri
Jag kan förstå, att Kristina inte ville ta sina mediciner. De kanske håller borta sjukdomen men som jag har uppfattat mår patienterna inte bra av dem. De blir avtrubbade. -
-
-
-
-
Ja, det är litet svårt att förstå varför Maja får så stort förtroende för Kristina direkt. Jag tolkar det som någon slags “själarnas gemenskap”, men som sagt, någon riktig förklaring får man aldrig.
Maja kanske känner, att även Kristina är litet utanför den vanliga gemenskapen, annorlunda.-
Det kanske var att Kristina inte trängde sig på utan lät Maja vara som hon är? Det fanns ju nån beskrivning av att Maja i familjen bara verkade bekväm med Anne-Marie, som var minst intresserad av Maja. Maja verkar vara obekväm med när Karin tränger sig på och ska kramas osv.
-
Lolmak! Det ligger mkt i det du skriver om kramandet. Nu fick ju inte Maja sin diagnos (autism)förrän hon var i tolvårsåldern, men det stämmer att en del av dessa barn inte gillar kramar. Maja gillar ju heller inte att Ulrika pussar henne på kinden när de ska ta avsked. Jag vill dock påpeka att detta motstånd inte gäller alla barn/ungdomar/vuxna med autism. Tag t ex min som son som är en kramgo kille. :-)
-
Nja, det står ingen exakt ålder när Maja fick sin diagnos. Men mamman (Karin) flyttade till Varberg med henne där det fanns ngn specialist.
Hon lärde sig läsa när hon var elva, tolv år.-
Idag hade hon nog fått diagnos betydligt tidigare. Men, det är ju rätt upenbart att det är nåt avvikande med Maja, att det inte bara handlar om traumat av adoption. Jag tänker inte bara på att hon inte pratar eller vill vara nära, utan det här med teckningarna är väl väldigt tydligt tecken på att hon har tex autism.
-
-
-
-
-
-
-
-
Tack för bokvalet, Arne!
Jag har inte läst nåt av Marie Hermanson tidigare. Jag tyckte att boken var mycket bra och spännande, den rör sig mellan olika genrer och blir därför svår att definiera. Det är en del mystiskt, men den är ändå verklighetstrogen. Berättarstilen påminner delvis om deckare men lika mycket om något dokumentärt.
Jag ser många teman i boken, men de största för mig var:
*Familjen: den till synes perfekta familjen, som såklart inte är perfekt och som ju splittras senare.
*Socialt status: en del av att Ulrika vill vara del av den lyckade familjen Gattman är att de har hög social status, Ulrika själv har ju inte det. Men förhållandena kastas om med tiden (Åke blir alkoholst, Anne-Marie blir tjock amerikanska, osv)
*Psykisk sjukdom: Här tyckte jag att vi fick de mest intressanta skildringarna, Kristina och Maja fascinerar mig mest och jag blev mer nyfiken på att försöka förstå vad som rör sig i en sådan hjärna. -
Tack för era inledande inlägg, Mohikanen och Arne!
Jag har inte läst ut boken än, jag har kommit till sidan 166.
Jag har inte läst denna bok tidigare, däremot har jag läst Himmelsdalen, som jag uppskattade.
Boken är i min smak. Språket är mycket bra, inte minst naturskildringen.
Eftersom jag inte har läst ut boken avstår jag tills vidare från att ha synpunkter på handling och personskildring.
Jag försöker läsa ikapp, men har inte så mycket lästid eftersom jag får ta hand om hushållet efter Kerstins fallolycka.
Det vore bra om alla kryssar i rutan “avisera mig via e-post vid svar”. Då vet jag om det finns några nya inlägg. -
Tack för ditt bokval, Arne, och för inledning!
Jag läste denna bok när den kom ut. Jag kom ihåg en del, men inte allt, så det kändes bra att läsa romanen igen.
Intressant komposition där vi får följa Kristina respektive Ulrika.
Psykisk ohälsa? Jo, på sätt och vis ett tema. Och då om man vill i förlängningen även Åkes alkoholism. Karin å sin sida brottas med traumat att ha lämnat sitt förstfödda barn (Lena?)på institution; senare i livet väljer hon att bli upptagen i ngn nunneliknande kvinnogrupp.
Kristina och den adopterade dottern till “fina familjen” Maja. Två avvikande människor.
Och så har vi Ulrika som är utanför familjen…och ändå vill vara med.
Här finns nog mkt att diskutera!-
Den del som berör försvinnandet utspelas runt 1970 och vi som var med känner igen många tidsmarkörer. Som förälder förstår man den fasa de inblandade upplevde och det är lätt att fördöma den mamma som lät en 4-åring följa med ett gäng festande ungdomar över natten. Men det var 70-tal, långt innan curlingföräldern var uppfunnen. Det var naturligt att barn hade stor frihet och att de äldre såg efter de yngre. Så var det också när deras föräldrar var unga. Idag hade nog mamman riskerat åtal för försummelse eller åtminstone fått Maja omhändertagen av socialen
-
-
Arne!
Vilka tidsmarkörer syftar du på?
Jag tänker på velouroverallen! Var ju populärt ett tag, även färgen brun. :-)
Att familjen dricker te? Blev väl “inne” på 70-talet?
Att man började adoptera barn från utlandet? Började nog redan på 60-talet?-
Jag tänker mest på livsstilen. Hela familjen åker till sommarhuset och stannar där hela sommaren, även större barn. Inga utlandsresor. Barnen fick “handskas med knivar och eld och ströva fritt”, som det står. En frihet som inte finns alls för dagens barn (vilket inte är fel). Föräldrarna hade låt-gåstilen i uppfostran, var lite åt hippiehållet och vänsterorienterade. Välskött trädgård och fina prylar var inte viktigt.
-
-
-
-
-
Musselstranden är Marie Hermansons mest uppmärksammade bok och något av en modern klassiker. Jag har länge tänkt läsa den men har liksom tvekat då jag inte gillar barndomsskildringar. Nu var det rätt läge och det ångrar jag inte. Det är en bra historia, skickligt komponerad och inte helt osannolik. Att läsaren ganska snabbt anar hur det hänger ihop stör inte. Om det finns något tema i boken är det psykisk ohälsa och de tillkortakommanden som vården har med dessa problem, något som författaren verkar väl påläst om. Språket är enkelt men ändå måleriskt, man ser stranden och klipporna framför sig, och naturen har en viktig roll i berättelsen. Däremot är jag mindre förtjust i de halvt övernaturliga antydningar som dyker upp i slutet av romanen. Men det är något som går igen i flera av Hermansons böcker.
-
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.