Gruppadministratörer
Bokcirkel: Boktokarna
Författare: DensisteMohikanen
Det växte ett träd i Brooklyn (del 1) av Betty Smith
Hejsan! Dilemmat är när den som har valt boken uteblir…Suck… Nu har det ju ändå gått två dygn, så nu startar vi! :-)
Fascinerande att färdas från en miljö (Venedig) till en helt annan: Brooklyn. Fast tiden är ungefär densamma: ngt tidigare i Brooklyn.
Vi tackar för Johans bokval! Hoppas att han dyker upp senare…
“Berättarrösten” i denna roman varierar från ett objektivt vuxenperspektiv till barnets (Frances). Det är väldigt effektfullt.
Den som har barnasinnet kvar kan livligt föreställa sig hur det var att vara barn i denna stadsdel. Tag t ex scenen på julfesten då ingen vågar räcka upp handen när en fin dam frågar om ngn fattig flicka i publiken heter Mary. De ska ge bort en söt docka (en rik flicka som ska ge bort den, rättare sagt). Till slut kan inte Frances hålla sig längre…Hon VILL ¨så gärna ha dockan. Fast man blir stämplad som “fattig”…
Det växte ett träd i Brooklyn (del 1) av Betty Smith
- Detta ämne har 26 svar, 4 deltagare, och uppdaterades senast för 4 år, 1 månad sedan av .
-
Inlägg
-
-
-
-
-
Visst brukar ni betygssätta böckerna? Nu läste ju jag av misstag del 2 också, men jag blev mer positivt stämd till boken mot slutet. Jag störde ju mig på en del saker i början, men antingen så vande jag mig eller så blev den bättre. Den får i alla fall en trea av mig. Minus för sentimentalitet och att den inte alltid känns trovärdig. Plus för bra tidsskildring och att det är en kulturgärning att den här författarens erfarenheter dokumenteras.
-
-
-
-
-
Syrebrist vid förlossningar är ett problem även idag. Enligt en studie från 2010 av alla förlossningar inom Stockholms landsting mellan 2004 0ch 2006 visar, att det i tvä tredjdelar av fallen har funnits brister i vårdpersonalens hantering.https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/syrebrist-vid-forlossning-hanteras-fel-av-varden
-
Längre fram i boken så hävdas det att Sissys barn dör av syrebrist vid födseln och att det i princip går att hindra även då med bättre läkare. Ser att det står Del 1 i rubriken men jag har nog läst båda eftersom de var i en bok för mig, så detta kanske var i del 2.
Att inget av barnen vill gå fram och erkänna sig fattig för att få dockan tycker jag verkar helt realistiskt. Det handlar ju också om grupptryck, barnen retar hela tiden varandra för fattigdom. Att berättarjaget går fram och tar emot dockan är å ena sidan en brist på stolthet och å andra sidan en förmåga att motstå grupptryck som också säger en hel del om henne. Hon har fått en bra grund hemifrån och har inte riktigt samma behov av att smälta in som många andra barn.
-
Jag reagerade också över att Frances fick passa sin lillebror. Men kan tänka mig att det ofta var så förr. I alla fall om det var “barnrikehus” eller torparfamiljer (har nog sett på Raskens för mkt! :-)) Jag undrar hur min farmor gjorde. Min pappa kom mitt emellan en bror, född 1,5 år före honom och en annan bror född 1,5 år efter… Min farfar var iväg och arbetade. Några leksaker vet jag inte ens om de hade…
-
Jag är inte heller förtjust i eländesporr och jag håller med om det du säger, Arne, att det är ganska vanligt att folk som växt upp fattigt berättar på ett idealiserande sätt. Eller över huvud taget att äldre människor tenderar att se sin uppväxt i en sorts skimmer. Fast det går ju att berätta om barndomen utan att hamna i någondera av de där fällorna också.
Om man ska tänka på svenska böcker att jämföra med så ligger väl Per Anders Fogelströms stad-serie nära till hands. Jag har inte läst om just Mina drömmars stad i närtid (tyckte den var jättebra när jag läste den för länge sen) men jag läste en av de senare böckerna i serien rätt nyligen, och då slogs jag av hur mycket Fogelström väljer att redogöra istället för att gestalta. (Däremot upplevde jag inte Fogelström som särskilt sentimental i tonen). Det där rådet som författare brukar få, show, don’t tell, verkar inte ha nått honom alls. Betty Smith gestaltar mycket mer, men ibland hamnar hon också i det här generaliserande, förklarande på ett sätt som jag inte tycker är så bra. Jag håller med Mohikanen om att det är synd att man får veta i förväg att alla Nolan-pojkarna dör så unga. Bland det jag tycker minst om i boken är just partierna när författaren generaliserar och sammanfattar, typ “så här var Nolan-pojkarna”.
Hursomhelst, en intressant sak i böckerna är just det här med storstaden. Att vara fattig i en storstad är inte detsamma som att vara det i en liten stad eller på landet.
-
Tragiskt med Sissys dödfödda barn, troligen är det något ämne som hennes kropp inte kan bilda men som fostret behöver. Kanske varit enkelt att korrigera idag men då brydde man sig inte om fattigt folk. Det kan inte vara något genetiskt från pappan då barnen har olika fäder.
Exter, håller med om tonen i boken. Nostalgisk, sentimental och som jag skrev tidigare nästan skönmålande. Ungefär som våra gamla mor- och farföräldrar som när de berättade om sin barndom mest tog upp det positiva fast det var både fattigt och de blev illa behandlade. Jag som sysslat med bygdehistoria stöter på detta väldigt ofta. Tydligen ser många, eller vill se, barndomen som en lycklig tid. Det gäller inte mig kan jag säga… Men jag föredrar författarens stil framför den eländesporr som många vältrar sig i.
Nästan otroligt att Francie fick i uppgift att passa sin bror när hon bara var fyra år. Visserligen var det allmänt förr att större syskon passade de mindre men fyra var tidigt. Dagens curlingföräldrar måste bli nervösa när de läser hur ungarna drog omkring på stan utan uppsikt redan vid 7-8 års ålder. Människor var inte bättre eller godare då.
-
Jo, jag har läst utdrag ur Årstafruns dagböcker. Och Lasse Widdings bok om henne och familjen. Vill minnas att han (Widding) läste på radion också. Hans Abraham hette suputen till son.
Fäste mig väldigt vid avsnitten där Årstafrun (Märtha Helena)inspekterar sina döda barn. Kunde inte tro det jag läste… Så oerhört att orka titta…Huh! -
Mohikanen: Att Sissy förlorade många barn kan nog bero på näringsbrist. Barndödligheten är ju hög bland fattiga människor. Den var ju hög i Sverige i äldre tid. Det kan naturligtvis också finnas individuella orsaker. Årstafrun, hon med dagboken, fick många barn, men bara ett överlevde till vuxen ålder. Det var en son, men honom fick de bara bekymmer med. Han levde högt och satte sig i skuld och ville att föräldrarna skulle stå för hans skulder.
Ursäkta avvikelsen från ämnet! -
Jag har inte läst ut boken än. Jag kämpar på, men har faktiskt lite svårt för den. Det finns något sentimentalt i hur den är skriven. Det är inte i första hand att hon förskönar utan det är något i tonfallet som stör mig.
Sen är det intressant att läsa om vanliga (alltså fattiga) människor på den tiden och jag känner igen en hel del från hur mina föräldrar och deras syskon berättade om sin uppväxt på 30-talet. -
Jo, jag tänkte nämna bibliotekarien. Hon slänger fram samma bok till alla som frågar efter boktips. Frances reflekterar över om hon (bibliotekarien)ö h t har läst ngt!!
Jag tänker på Katies syster Sissy. Hur kan det vara möjligt att få så många dödfödda barn (eller att de har levt mkt kort tid)? Är det näringsbrist? Ngt i Sissys kropp? Defekt livmoder eller vad? Har faktiskt läst om ngt liknande i en annan bok: Masja av Carola Hansson. Den (boken) handlar om en dotter till Lev Tolstoj : Masja som ofta hjälpte sin far med pappersarbete. Hon gifter sig och blir gravid många ggr, men inget av barnen överlever. Så tragiskt…
-
Det var ofta så förr, att de som förblev lärarinnor upp i åren var de som inte gifte sig. De blev ofta bittra och ensamma och det gick ut över barnen. En sån lärarinna hade mamma i skolan, det var likadant här att gifta kvinnor lämnade yrket och blev hemmafruar.
En annan sak som jag reagerade på var att de som själva kom från fattiga och hårda förhållanden var de som var mest elaka mot andra fattiga. Det är typiskt att bitterheten går ut över de som är svagare, inte de som de borde vara avundsjuka på. -
-
På tal om skolan så tycks många av lärarinnorna inte tycka om barn. Åtm inte fattiga barn. Märkligt yrkesval då! Detta gäller Frances första skola. På den andra skolan är fröknarna snällare och inte så bittra. Sköterskan vid vaccineringen är direkt oförskämd och talar illa om fattiga. Hon har valt att “förtränga” att hon kommer från en fattig uppväxt själv. Både läkaren och sköterskan häpnar när de inser att Frances lyssnat och förstått.
På tal om ngt helt annat: beklagar att vi läsare i förväg får veta att Johnny är den enda av pojkarna Nolan som blir över trettio år. Men att han inte blir trettiofem. :-( -
Jag reagerade också på det där med skolan, men tydligen var man inte så noga på den tiden. Bägge skolorna var tydligen kommunala då det inte står något om att föräldrarna betalade för skolgång. Men det känns som en riskabel taktik då det var lag på att man skulle gå i skola i det distrikt man bodde.
Det är många dråpliga scener i boken, som när barnen öppnar Sissys paket och hittar kondomerna och hänger ut genom fönstret. Eller pianolärarinnan som lever på det tilltugg hon får efter lektionerna. Eller när Sissy tog itu med lärarinnan som var elak mot Francie.
Det stämmer nog att alla var lika fattiga, även om affärsinnehavarna var irriterade på alla ungar som sprang runt var de viktiga kunder och om de blev lurade gick de till någon annan. -
Jag fick uppfattningen att Frances inte själv identifierar sig som fattig. Alla i omgivningen är fattiga. Hon och hennes familj sticker inte ut. Därför är det så lustigt, när hon säger, att hon ska ge pajen till en fattig familj. Lärarinnan genomskådar henne. Hon vet ju att Frances och hennes familj är fattiga.
En annan lustig sak var när hon fick föräldrarna att skriva till skolan, att de skukle flytta till ett “finare” område och därför fick komma till en bättre skola. Kollade inte skolorna upp var familjerna bodde? -
Arne! Jag tror nog att båda delarna förekom: d v s att en del barn tog efter sina föräldrars s k stolthet och inte ville visa att de var fattiga öppet (även om de flesta förstod ändå). En del barn måste ha haft mkt svårt att “spela teater”, utan gav nog efter för hunger och andra behov.
Tag t ex när barnen varit på ngt bageri och fått köpa bröd billigt. Vissa bar ogenerat sitt bröd under armen – för allas beskådan – , medan andra bar brödet inrullat i tidningspapper eller ngn gammal påse. I Francis fall hade hon en gammal mjölpåse som vid hemkomsten veks ihop igen. En fattigdom som är närmast ofattbar för oss. Eller…? Tror inte att mina morföräldrar på landet (Småland) hade det så fett i yngre dagar. Eller för den delen mina farföräldrar på Råå som hade många barn. Utedass o s v. :-)
Den picklade gurkan, ja. Frances hade väl ett sug efter ngt annorlunda efter den enformiga kosten. Äter man samma dag efter dag så mister man kanske känslan för just den maten. Genom att bryta
av med ngt helt annat blev “det vanliga” okej igen. Men visst, det KAN ju också ha varit ngt ämne som hon behövde i gurkan. Precis som du reflekterar över. -
Man kan undra lite över scenen med dockan och även pajen som Francie ljög om att hon skulle ge till en fattig familj. Här undrar jag om inte författaren förskönar lite, skulle verkligen fattiga och hungriga barn avstå bara för sin stolthets skull? Katie hatade ju välgörenhet men var det genomgående bland alla i stadsdelen? Då har moralen verkligen sjunkit till våra dagar, ingen behövande avstår något utan snarare vill de ha mer än de har rätt till. Och även de som inte är behövande försöker snika åt sig så mycket som möjligt, genom bidragsfusk och liknande.
Fascinerande hur Katie gjorde läckra och omväxlande rätter av gammalt bröd! Francie tyckte att en rå potatis var lika gott som ett äpple och köpte hellre godis om hon hade en cent över. Hon köpte en picklad gurka när inget annat smakade gott och när hon tuggat på den ett tag fick hon tillbaka aptiten. Fanns det något i gurkan som hennes kropp behövde?
-
Jag håller med både Mohikanen och Arne. Det är en trevlig läsning och en mycket bra miljöskildring. Det är ju ett liv i fattigdom hon skildrar men Frances känner inte till något annat.
Faderns alkoholism är hon inte riktigt medveten om, bara att han ibland går litet konstigt och då är han trevligare än vanligt. -
Tack för bra början, Mohikanen!
Ja boken är inte bara självbiografisk utan närmast en dokumentärroman tack vare de exakta fakta som den vuxna berättarrösten förmedlar. Mycket effektfullt och ovanligt, man ser verkligen miljön framför sig.
En annan sak som är ovanlig och som jag uppskattar mycket är att vi slipper den eländesporr som närmast är ett måste i de flesta självbiografiska romaner om en fattig uppväxt. Våld, tregik och orättvisor saknas inte men tonen är ändå ljus och positiv, på gränsen till skönmålande ibland. Det är som öppningsmeningen säger, fridfullt är ett lämpligt ord. Jag gillar ju inte barndomsskildringar men denna är verkligen bra och helt njutbar att läsa. -
Hejsan! Dilemmat är när den som har valt boken uteblir…Suck… Nu har det ju ändå gått två dygn, så nu startar vi! :-)
Fascinerande att färdas från en miljö (Venedig) till en helt annan: Brooklyn. Fast tiden är ungefär densamma: ngt tidigare i Brooklyn.
Vi tackar för Johans bokval! Hoppas att han dyker upp senare…
“Berättarrösten” i denna roman varierar från ett objektivt vuxenperspektiv till barnets (Frances). Det är väldigt effektfullt.
Den som har barnasinnet kvar kan livligt föreställa sig hur det var att vara barn i denna stadsdel. Tag t ex scenen på julfesten då ingen vågar räcka upp handen när en fin dam frågar om ngn fattig flicka i publiken heter Mary. De ska ge bort en söt docka (en rik flicka som ska ge bort den, rättare sagt). Till slut kan inte Frances hålla sig längre…Hon VILL ¨så gärna ha dockan. Fast man blir stämplad som “fattig”…
-
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.