De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Visar 102 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #24380

      Känner igen det där med att man inte alltid har samma upplevelse/känsla när man läser om en bok. Så var det när vi hade Stäppvargen av Hermann Hesse (mitt bokval). Jag var väldigt gripen av den i 19, 20årsåldern…. Nu satt jag bara och retade upp mig på drogromantiken. Men språket var ju intakt och fint… :-)
      Vi andra skrev väl inte att Chefen fru Ingeborg inte var en bra roman…?? Språket väldigt tilltalande. För min del kunde jag inte gilla Ingeborgs “lösning” på problematiken. Spelar ingen roll hur tjusigt författaren arrangerar slutet. Det är inte i min smak.
      Men, det blir ju så. Vi tycker olika —och tur är väl det! :-)

    • #24377

      Järnvvägar!! Mitt inlägg gick nu upp i rök. :-( Försöker igen, senare. Suck…

    • #24376
      husse
      Deltagare

      Jag kan inte minnas, att jag någon gång har tyckt, att den boken vi diskuterar är riktigt usel. Däremot kan man ju tycka bättre eller sämre om vissa böcker.
      “Vid glömskans rand” var svår att komma in i. Till en början tyckte jag inte alls om den, men när jag började komma till slutet blev den intressant.Det är väl bra, att vi tycker olika. En cirkelbok måste inte vara litterärt högklassig. Det viktiga är att det finns mycket att diskutera.
      Ibland väljer man en bok därför att man tycket mycket om den vid den första läsningen. Så var det för mig med”Snökimonon”. När jag läste om den innan vi skulle ha den i cirkeln, tyckte jag inte att den var lika bra som jag mindes den.
      Det är alltid tråkigt när övriga cirkemedlemmar inte uppskattar ens val. Jag tyckte, att det var tråkigt när ingen annan uppskattade “Chefen fru Ingeborg”, som jag anser vara en stor roman, en klassiker.I en bokcirkel måste man acceptera att människor har olika åsikter om en bok.Jag tycker, att vi måste vara uppriktiga och säga vad vi tycker, men vi bör naturligtvis vara försiktiga med hur vi uttrycker oss. Man behöver inte säga: “Boken är usel”. Mnan kan säga till exempel: “Boken är inte i min smak” eller “Jag har svårt att uppskatta denna bok” eller något liknande.
      Det bästa med cirkeln är att vi får läsa böcker, som vi inte skulle ha läst annnars, som någon sade tidigare.

    • #24374

      Jo…
      Likväl tror jag att det är svårt att vara negativ om det är nya medlemmar. Man skulle vara rädd att de blir besvikna och sedan inte vill välja nya böcker.
      Man vill ju göra bra val. Det är lätt att ta illa upp och inbilla sig/tänka “Tusan också, nu tycker de att jag gjorde ett dåligt bokval”. Det är inte kul.
      Den känslan fick jag under diskussionen om Vid glömskans rand. Jag tyckte själv att boken var mkt fascinerande. Men “svår”.
      Men i stort sett tycker jag att vi har ett varierande utbud av böcker… Många ggr får man läsa romaner som man förmodligen INTE hade läst annars. :-)

    • #24373
      husse
      Deltagare

      Naturligtvis ska man ta alla böcker på allvar. Från början bör man ha en förutsättningslös inställning. Däremot tycker jag inte, att man ska vara rädd för att vara negativ. Det är viktigt att vara uppriktig¨och skriva vad nman tycker.Om jag av någon anledning tycker illa om en bok, ska jag naturligtvis säga det. Det finns en risk att man av hänsyn till den som valt boken är onödigt snäll.
      Det finns inget rätt eller fel. Om alla andra i gruppen tycker om boken men jag ogillar den, behöver inte det innebära att jag har fel, bara att jag upplevt boken på ett annat sätt.

    • #24372
      Arne
      Deltagare

      Jag ger en stark fyra, snubblande nära femma. Orsakerna har jag nämnt tidigare, ovanlig, intressanta karaktärer och skickligt komponerad.

      Roligt att vi fick till en så bra diskussion, det har varit lite trögt på sistone men ibland kommer man inte på något bra att skriva. Det är bara så synd att vi inte är fler aktiva. Nu känner man nästan en press att prestera.

    • #24371
      InaJ
      Deltagare

      Boken får en fyra av mig. Jag tyckte mycket om första delen, den var lite annorlunda och personerna fångade mig. De två andra delarna gav inte lika stort intryck på mig men jag tycker ändå de var välskrivna. Det var många olika människor och vinklar, även olika miljöer, det blir det plus för från mitt håll.

    • #24370

      Usch, detta var svårt. Jag hamnar som så ofta mellan 3 och 4. Bra människoskildringar, trots allt. Den nutida människans cynism i form av Lamas, författaren.
      Mkt intressant om dejtingvärlden.
      Jag upprepar det som Arne skrev en gång: vi ska ta alla böcker på allvar. Det hoppas jag att vi kan skriva under på. Därför har jag ansträngt mig för att göra boken rättvisa.
      Brister har jag påtalat tidigare. :-)
      Det får bli en fyra, men en inte alltför stark.
      Rent allmänt tycker jag att man inte för tidigt ska bestämma sig för en negativ attityd. Utan låta romaner “smälta in” långsamt…
      Jag upplevde att det gick väldigt motigt med diskussionen kring Lebedevs bok (mitt val). Det blev inte bättre av att vi bara var tre medlemmar som diskuterade.
      (Jo, gällde Snökimonon också, men då flöt diskussionen på smidigare: kanske lättare att läsa?)
      Jo då, var inte oroliga: man kan inte “tvinga på” ngn av oss att gilla en bok. I slutändan känner man väl om man är nöjd med läsningen eller ej. :-)

    • #24368
      husse
      Deltagare

      För min del får det bli en trea. Boken har visst förtjänster, men som jag har sagt tidigare blev jag inte engagerad av den ch det är i mitt tycke det viktigaste.

    • #24366

      Hejsan! Här råder en viss stiltje.
      Har ngn mer att tillägga? Eller vill ni sätta betyg? Jag ber att få återkomma i ärendet. :-)

    • #24360

      En världsomsegling under havet! Wow! Kapten Nemo… :-)
      P O Enquist skrev ju Kapten Nemos bibliotek. Mkt bra och bitvis på dialekt. En av mina favoriter vad gäller Enquist. :-)

    • #24357
      husse
      Deltagare

      Jag tror inte, att man gjorde någon klar åtskillnad mellan vuxenlitteratur och ungdomslitteratur på den tid, när Jules Verne skrev sina böcker. De lästes nog av både vuxna och ungdomar. Detsamma gäller Djungelboken. I sommar har jag läst Kapten Grants barn och visst var den både spännande och bitvis ganska rolig, men den präglas också i hög grad av den tidens rasistiska fördomar.De australiska urinvånarna jämförs med apor.
      Förra sommaren läste jag “En världsomsegling under havet” och den tycker jag står sig bra.
      Många av Jules Vernes böcker finns utgivna i förkortade och förenklade versioner, avsedda för barn och ungdomar. Jag hade reserverat Kapten Grants barn på mitt bibliotek och fick en mycket kortfattad och förenklad version. Tanken är nog, att ursprungsversionen passar bäst för vuxna läsare.

    • #24356
      InaJ
      Deltagare

      Arne: Ja, det har du nog rätt i att de är ungdomsböcker. De kom i samma svep som Kontiki för mig så de fick hänga med här eftersom de fanns hemma, annars lånade jag mer moderna ungdomsböcker på biblioteket.
      Min pappa hade varit sjöman och gillade böcker om hav, t.ex. Harry Martinsson så efter Kontiki tror jag att jag läste en bok av Martinsson där han bl.a går ner i mörkret i oljetanken på fartyget för att ta bort något (en råtta?) som orsakat ett stopp. Det gjorde ett outplånligt intryck på mig men jag minns inget mer av boken.
      Nu blir det lite uppräkning av böcker här, ursäkta, men “Borta med vinden” måste bara nämnas. Vilken tårdrypande upplevelse!

    • #24355
      Arne
      Deltagare

      O ja, det finns många bra klassiker, Hemingway, Hjalmar Söderberg, Karen Blixen för att nämna några. Dessutom tillhör det allmänbildningen att ha läst då de ofta citeras eller refereras till! Men jag var inte riktigt mogen för klassikerna på gymnasiet trots att jag redan då var en van läsare. Det är en balansgång för lärarna, att både ge eleverna en inblick i klassisk litteraturkunskap och stimulera läsintresset. Man bör blanda klassiskt och modernt lättläst, alla böcker går ju att diskutera och analysera. Vi läste också SF på gymnasiet, en populär genre då som jag var väl bekant med.

      Inaj, ser du Jules Vernes böcker och Kiplings Djungelboken som vuxenlitteratur? De läste jag tidigt men kallade det ungdomsböcker. Fast gränsen är flytande…

    • #24354

      Kul tråd det här. Försöker komma på mina första s k vuxenböcker. KAN ha varit Robinson Crusoe – som jag fortfarande är mkt förtjust i (jo, jag är medveten om rasismen…men man får ju betänka NÄR boken skrevs). Fäste mig väldigt vid en bok i pappas hylla: Silverpopplarna av Jascha Golowanjuk. Minns kocken/bagaren Müller. Och sista raden i boken: “Brödet är vitt”.
      Först många år senare läste jag att författaren varit bekant med Karl Gerhard, arbetat som skådespelare m m.
      Men Guuuud, vad jag äskade Fem-böckerna! Vi fick gå ner i skolans källare och där fanns ett litet bibliotek. Åååh, så spännande! Som jag levde mig in i böckerna… :-)

    • #24353
      husse
      Deltagare

      Ska man räkna facklitteratur var nog Svenska folkets underbara öden av Grimberg min första vuxenbok, fast det var fyra böcker. Min far läste gärna reseskildringar av till exempel Sten Bergman, Rolf Blomberg och Eric Lundqvist. Dem läste jag också.

    • #24350
      InaJ
      Deltagare

      Jag blir helt nostalgisk när ni beskriver vad ni läst som unga. Bernhard Nordh minns jag stod i bokhyllan men kan inte erinra mig om jag läste något av honom. När det gäller allra första vuxenboken som Arne skrev om så tror jag det var “Expedition Kontiki” för min del, men den är ju som en äventyrsbok. Jag läste även “En världsdomsegling under havet” och “Djungelboken”. Det skulle liksom vara något med djur, natur och äventyr!
      “Röda rummet” läste jag nog på gymnasiet. Den passar bra där tycker jag, finns mycket att diskutera i den.

    • #24349
      husse
      Deltagare

      Mohikanen, det var ju inte farmodern, som skulle läsa böckerna. Det var sonen, som skulle bli “bildad”. Nej, “Brott och straff” är inte någon mastig eller svår bok. Det finns hela tiden en krypande spänning. Jag förstår inte hur man kan tycka, att den är tråkig.
      Vad gäller Don Quijote är den underhållande. Visst är det tjock, men man kan ju läsa den i omgångar, ett kapitel i taget. Det finns också förkortade och bearbetade upplagor. Mina förslag var bara vad jag kom att tänka på direkt.
      Anne Franks dagbok är säkert ett bra val, även om det inte är skönlitteratur.
      Jag tror, att det ofta är svårt att uppskatta böcker, som man har blivit ålagd att läsa.
      Mina första vuxenböcker var nog deckare. I flörsta ring läste vi “Rymmare och fasttagare” av Olle Hedberg. Den blev jag inte direkt fascinerad av.
      “Martin Bircks ungdom” var nog min första litterära upptäckt. Den fascinerade mig. Det var något med stämningen, Stockholmsskildringarna och Martin Bircks tankar, som grep tag i mig.

      • #24358
        husse
        Deltagare

        Första ring ska det stå.Kommentaren avser mitt inlägg från den 9 augusti.

        • Det här svaret redigerades för 2 år, 8 månader sedan av husse.
    • #24348

      Bernhard Nordh tillhör väl inte “kultureliten”. Men jag gillar honom mkt. I sjätte klass läste vår klassföreståndare högt ur I Marsfjällets skugga för oss. På lördagar!! :-) Oförglömligt.
      Bra, Arne, att du trots allt tar en klassiker då och då. Det finns många bra ! T ex Pan av Knut Hamsun och Klockan klämtar för dig av Ernest Hemingway. Båda har vi haft här i cirkeln. :-)
      Jag kan tycka att det är litet sorgligt att ungdomar tidigt “sågar” vissa böcker. Om det är stämningen i klassen eller vad det är? Min ena dotter t ex. De hade Röda rummet av August Strindberg. Tråkig, var omdömet. “HAR du läst den?” envisades jag.
      Till saken hörde att aktuell lärare inte gillade Strindberg. Och visade detta? Grrrr. Svårt att ensam kämpa om positiv läsning för sina barn. Deras “första åsikt” sitter som cement.:-(

    • #24347
      Arne
      Deltagare

      Ja bokhandlaren var helt inkompetent och borde sysslat med något annat. Jag skulle också föreslagit någon tunn och förhållandevis lättläst klassiker, kanske något som utspelas på landsbygden som hon kunde relaterat till.
      Den första vuxenbok jag läste var något av Bernhard Nordh, en idag bortglömd författare? Farfar hade många klassiker, i synnerhet svenska, men jag gick aldrig igång på Moberg, Martinson och de andra. Brott och straff m fl läste vi på gymnasiet och jag tyckte att den var skittråkig. Där grundlades min negativa attityd till klassiker, något som jag försökt arbeta bort hela livet…

    • #24346

      Ja, nu föll mitt inlägg bort. Börjar om!
      Husse: oj oj. Det är tämligen mastiga böcker som du föreslår. Tänk på att kvinnan är en
      mkt ovan läsare. Hon skulle kanske “backa” inför att ett hemskt mord (på pantlånerskan) beskrivs i Brott och straff. Och inte begripa hur man kan vilja slåss mot väderkvarnar! (Don Quijote):-) Båda dessa mkt tjocka romaner. :-)
      För min del hade jag föreslagit Anne Franks dagbok eller ngn inte alltför lång arbetarroman. Så att hon s a s “kom in i” läsandet…

    • #24344
      InaJ
      Deltagare

      Ja, bokhandlaren gör precis så som man inte ska göra om man vill få någon att läsa, nämligen välja något svårt och mastigt och bete sig överlägset.
      På tal om vad man läst som barn/ung så tror jag att min första riktiga klassiker var “Krogen” av Emile Zola. Det var ju ingen munter historia precis och jag minns fortfarande tvätterskan Gervaise och att jag blev väldigt gripen av hennes öde!

      Angående den aktuella boken så tänker jag på när den fattiga farmodern åker iväg med tåget och hennes son gråter. Det är nog svårt att göra en klassresa. Jag läste nånstans att Susanna Alakoski sagt att hon nu när hon blivit äldre ibland tycker att hennes klassresa inte varit värt priset.

      • Det här svaret redigerades för 2 år, 8 månader sedan av InaJ.
    • #24343
      husse
      Deltagare

      Jag tycker, att bokhandlaren hade kunnat föreslå något annat än Prost. I hans kläder skulle jag kanske ha föreslagit “Brott och straff av Dostojevskij eller Don Quijote av Cervantes.
      Dostojevskij lär ha haft Cervantes som en sv sina förebilder.
      Även jag läste från mina föräldrars bokhylla, bland annat Andersens sagor, Frödings dikter, Just-så-sagor av Kiplingmed gammalstavning bland annat. Jag och min syster fick varsina två delar av Grimbergs Svenska folkets underbara öden i julklapp av vår farfar. Jag lsäte ivrigt alla delarna. Jag tyckte, att det var spännande. I första bandet ingick bland annat en återberättelse av NJals saga, som jag tyckte var spännande.

    • #24340
      InaJ
      Deltagare

      Mohikanen: Jag läste också ur mina föräldrars bokhylla. Bl.a. just Fogelström, Christie och Martinsson (både Moa och Harry). Det kan nog vara så att om det inta alls finns böcker hemma så blir de något magiskt, ouppnåeligt. Att börja med Proust är väl inte att rekommendera. Jag har bara läst något kortare stycke av honom och det var då inte särskilt lättillgängligt.

    • #24339

      Husse: ja, tragikomiskt med kvinnan som aldrig läst ngt. Så måste den människa känna sig som är omgiven av läsande och kulturella medmänniskor…men inte vet hur hon ska börja för att få en “touch” av den intellektuella världen.
      Tycker nog att man själv fått skapa vanan att läsa. Även om min pappas böcker trots allt var ngn slags start. Han hade sålt böcker på fritiden när vi var små, min bror och jag. Pappa hade sparat några osålda exemplar: Moa Martinson, Agatha Christie, Maria Lang, Albert Viksten, Bernhard Nordh, Vilhelm Moberg, P A Fogelström. Med flera! :-)

    • #24336

      Jo, du har rätt, Inaj. Calisto har ngn slags “helig känsla” för manuskriptet. Ungefär som det var förr…när tänkta författare fick skicka in feta buntar med sina manuskript. Som de sedan ofta fick i retur…och blev besvikna. Fick de bara ett vanligt brev…tändes hoppet. :-) Att de skulle bli utgivna på ett förlag, menar jag.
      Eftersom Calisto lagt så stor betydelse (fysisk och “magisk”) i manuskriptet så spontanreagerade Ellinor. Det var liksom en hämnd. Men ändå ångrade hon sig senare. Hon tänkte vidare… och kom på att uppeldandet skulle drabba författaren själv (Lamas).

    • #24335
      InaJ
      Deltagare

      Jag tror Ellinor ville ge sig på något som verkligen betydde något för Calisto. Hans egna prylar hade kanske inte den betydelsen för honom. Manuskriptet däremot hade med hans rykte att göra.
      Hur Lamas tänker är frågan, tror det stod nånstans att manuskriptet bara fanns i ett exemplar som någon sorts respekt för att det var unikt, eller liknande. Hittar inte stycket nu.

    • #24334
      husse
      Deltagare

      Nä det gäller manuskriptet har jag svårt att förstå Ellinor. Om hon ville hämnas på Calisto, varför gav hon sig då på manuskriptet, som inte var hans egendom? Hon kunde ju ha förstört något i inredningen likaväl. Och jag håller med Arne, Lamas borde ha tagit en kopia vav manuskriptet eller scannat in det sin dator.

    • #24333
      Arne
      Deltagare

      Jag retar mig också på Mildreds dryga och överlägsna sätt. Vet inte om det beror på att hon är funktionshindrad och vill hävda sig? Men samtidigt verkar hon ha medkänsla med Ellinor, berättar om Calisto och ger henne råd. Och hon försöker hjälpa Lamas att få tillbaka manuskriptet.
      Förresten var det helt vansinnigt av Lamas att lämna iväg ett så viktigt manuskript utan att ta en kopia. Det kan ju försvinna eller bli förstört även utan att någon medvetet eldar upp det.

      Johnny verkar vara en stereotyp och enkelspårig man, jag tycker att Ellinor är värd något bättre;-)

    • #24332

      Ja, sannerligen! Omgivningen gör det lätt för Lamas att framstå som “bov”. Han är som en ödla…som iakttar världen… :-)
      Mildred retar upp mig. En sådan besserwisser som tror att hon vet bättre än andra. “Styr” Ellinor genom att ge henne en dyrbar ring. Man önskar nästan att Ellinor och Calisto ska bli ett par…bara för att Mildred, sierskan, ska få fel.
      Fast roligt om Ellinor hittat Johnny igen…kanske? :-)

    • #24330
      husse
      Deltagare

      Det finns en riktigt rolig men också tragisk episod i boken. Det är när farmodern köper Proust i många tjocka delar för att sonen ska bli bildad.
      Det är litet rörande när hon sätter sig ned och försöker läsa men kommer fram till att det nog inte var något för henne.

    • #24329
      husse
      Deltagare

      Det är intressant hur olika vi upplever böcker. Jag har haft svårt med denna bok. Det redovisade jag på ett tidigt stadium. Den känns platt, död, för mig. Jag har svårt att engagera mig för någon av romangestalterna. För att kunna uppskatta en bok måste jag känna engagemang. Jag har svårt att uppbåda något engagemang för vare sig intrigen eller personerna.
      Lamas och Mildred upplever jag som litterära schabloner.
      Ellinor och Calisto är de mest intressanta personerna. Om författaren hade fokuserat litet mer på dem, hade jag kanske kunnat uppskatta romanen mera.
      Min tolkning är, att romanen handlar om svårigheten med kärleksrelationer. Ingen av de inblandade lyckas få till någon riktigt bra kärleksrelation, som jag ser det.
      Kanske är ordet ”polyglott” ironiskt menat. Sökandet efter kärlek tar sig olika uttryck, men ingen av dem lyckas finna den.

    • #24328
      Arne
      Deltagare

      Ja det är en orsak. Men i första hand för att jag upplever karaktärerna som ovanliga plus att jag gillar uppbyggnaden av romanen. Hon flyttar fokus från Calisto och Ellinor till receptionisten och vidare till italienskorna. Stilen och språket passar mig, liksom karaktärer som är varken onda eller goda och inte särskilt trevliga. Ofta är böcker uppbyggda för att man ska ta parti för en viss karaktär och tycka illa om andra, men här funkar det inte riktigt. Lamas är visserligen “boven”, men omgivningen gör det lätt för honom att vara bov…

    • #24326

      Denna sifferproblematik! Nu gick jag efter när alla våra tre barn var födda och några år till. Minns inte om replikerna kom när bara flickorna var födda. Eller om de hördes (kommentarerna) när även minstingen, en pojke, var född.
      Ursäkta att vi nu snöat in på biologi! :-) Litet grann mitt fel. Ellinors dejtingannons ger ju inte så mkt i den vägen.
      Finns det fler aspekter på romanen…? Varför valde du denna bok, Arne? Är det det här att du föredrar böcker om relationer utspelade i nutiden? :-)

    • #24325

      Jo, minsann. Det hände min man en gång (flera ggr??) på dagis (ja, det hette så då). Men han var ju inte 80. Förmodligen 50 plus några år. “Är det farfar som hämtar i dag?” sa ngn annan förälder. Ehum! :-)
      Jag sa till min man: Varför kläckte du inte ur dig att du har haft två omgångar barn förut? (Med de föregående fruarna) … :-)

    • #24324
      husse
      Deltagare

      Mohikanen! Javisst, det stämmer att kvinnor har en biologisk klocka, som gör att det vid en viss ålder blir försent att få barn. Även om män inte har en biologsik klocka, kan det för många kännas som att det är försent, när man har kommit till en viss ålder. Det är kanske inte så roligt för en 80-årig ,man att följa sitt barn till förskolan och möta kommentaren :”Jaså, det är farfar som kommer med x idag”. X står för barnets namn. Man kanske också tänker på, att om man till exempel blir pappa vid 80 års ålder, som Gyllenhammar, kanske man aldrig får se barnet bli vuxet..

    • #24323

      Husse: du frågar litet ironiskt. jag erkänner att jag i första hand tänker på kvinnor. P g a biologin. En kvinna kan inte få barn hur länge som helst. Jag känner till flera män som fått barn efter 40. Men för all del, jag vet även flera kvinnor som varit långt över 40. En var 50! :-) Jag vill inte rekommendera varken bu eller bä. Jag konstaterar bara fakta.
      Nej, romanen går väl inte ut på detta dilemma. Dock tycker jag att mina tankar är naturliga.

    • #24322
      InaJ
      Deltagare

      Husse: Nu ser jag redigera-knappen under texten. Men denna gång behövde jag den inte. :-)

    • #24321
      InaJ
      Deltagare

      Angående Ellinor och barn så vet jag inte om man behöver vara “moderlig” för att skaffa barn, ej heller om man behöver gå och tänka på barn någon viss tid för det ska bli några. Snarare behövs väl rätt man (eller kvinna) för att lusten att skaffa barn ska uppstå. Sen vet vi ju inte om hon tänker på barn, boken kanske helt enkelt inte handlar om det i hennes fall.

    • #24320
      husse
      Deltagare

      Mohikanen skriver: “Om en kvinna närmar sig 40… och hon ö h t inte har tänkt på barn…ja, då undrar jag varför. Så traditionell är jag. :-)”. Om det är en man, gör du samma reflexion då?

    • #24319
      Arne
      Deltagare

      Jag tror att Ellinor har valt bort barn och det är kanske lika bra då hon inte känns särskilt moderlig i sin framtoning. Å andra sidan har hon ett drag av undergivenhet så jag undrar vad som hänt om hon träffat en man som ville ha barn? Då tror jag att hon fogat sig efter hans vilja.

      Blixtstilla är intressant. Det står ju att Max Lamas stod blixtstilla när han blivit utelåst och Claudia läste upp hans manus. Så man kan säga att han faktiskt blev slagen av blixten genom att han blev avslöjad. Men om det är avsiktligt är det ingen vidare metafor enligt min mening.

    • #24318

      Så då är du nöjd med bokens s k sexskildringar? :-)

    • #24313

      Blixtstilla? Det ord som menas är väl blick stilla? Även om det också låter märkligt. Det finns ju även detta uttryck: Som en blixt från en klar himmel. Kanske är det detta som Wolff menar?

      • #24315
        husse
        Deltagare

        En blixt är ju mycket snabb. Ljusets hastighet är den högsta som finns. Arnes förslag, förlamad som slagen av blixten är en tänkbar förklaring, om det inte är ett skrivfel.

    • #24312

      Ja, det är “kul” att boken är svårrecenserad.
      Det tycker jag fortfarande… Trots att jag repeterar och repeterar…
      Jag undrar om Ellinor någonsin tänkt på barn? Det är ju inte för sent än, men det står ingenting om det. Den biologiska klockan o s v. Alla vill inte ha barn? Nej, så är det ju. Men ngn liten filosofi kring detta vore intressant.
      Om en kvinna närmar sig 40… och hon ö h t inte har tänkt på barn…ja, då undrar jag varför. Så traditionell är jag. :-)
      På ngt sätt växer boken med tiden. Jag upptäcker nya sidor när jag repeterar. Det innebär inte att den (romanen) egentligen är “min stil”. Sexscener är torftigt beskrivna (som jag tyckt till om förut). Kanske menar hon att personerna i boken är fjärran från riktig kärlek. Dejtingdjungeln… Hur desperata många är. Och vilken hisnande insikt dejtingägarna har…genom att de kan gå in och läsa…

      • #24317
        husse
        Deltagare

        Jo, jag tolkar också boken som att personerna i romanen är långt från “riktig kärlek”, vad det nu är.
        Vad gäller sexscener föredrar jag när de bara är antydda.

    • #24310
      husse
      Deltagare

      Jag minns inte sammanhanget där ordet “blixtstilla” stod. Det var i slutet av boken, på två ställen ganska nära varandra. Ja, stilla som slagen av blixten skulle man kunna tänka sig.I övrigt hanterar hon ju språket bra. Därför tänkte jag att det inte var ett enkelt skrivfel, men som sagt, ingen är ofelbar.

    • #24309
      Arne
      Deltagare

      Egentligen är det ett gott betyg åt boken att den är svårrecenserad, det ska mycket till innan en proffskritiker erkänner sitt tillkortakommande… Personligen tror jag att det är kvinnoporträtten som gör dem förvirrade, i synnerhet Ellinor är en typ av karaktär som jag inte kan påminna mig ha mött i andra böcker.

      Jag tror att “blixtstilla” är en felskrivning som både författare och korrektur missat. Lite kul det också, ingen är ofelbar. Möjligen kan det betyda “som slagen av blixten”, i vilket sammanhang stod det?

      Wolff har arbetat i Spanien och Italien, hon var någon slags ekonom, så därför placerar hon gärna sina berättelser där.

    • #24308
      husse
      Deltagare

      För skojs skull har jag läst två recensioner av boken, i DN och SvD. Det är uppenbart, att båda recensenterna är förvirrade och inte vet vad de ska tycka. DN:s recensent säger, att boken är “svårrecenserad” och att hon skulle ha behövt mera betänketid.
      SvD:s recensent skriver “Jag vet inte vad jag ska tycka”. Det är ju åtminstone ärligt.
      Jag, som har haft svårt att förstå mig på boken, känner mig litet stärkt.
      Ingen av dem, säger något, som inte också har sagts i denna cirkel.

    • #24306
      husse
      Deltagare

      Inaj!
      En fördel med att skriva på Forum är att inläggen kan redigeras i efterhand. Jag brukar ofta skriva inläggen i Word och kopiera in dem här, när jag har gjort alla behövliga ändringar.

    • #24305
      InaJ
      Deltagare

      Oj ,ursäkta en massa felskrivningar, har problem med handen.

    • #24304
      InaJ
      Deltagare

      Husse: Skumt! Det måste väl ändå vara felskrivet, eller snarare okunskap att skriva bilxtstilla. Att tänka ut något sådant, ja jag vet inte…
      Arne: Jag undrar varför Wolff valt Italien. Kanske för att göra det extra sagoaktigt. Det blir onekligen effektfullt med alla spaglar och stora salar. Speglarna har förstås betydlese och mycket i bióken hanlar om hur människor ser på varandra och sig själva, det är ingen som är riktigt tillfreds med sig själv utom möjligen Mildred som är blind och alltså inte kan se sig själv.
      Flickan som har erotiska möten med Lamas assistent tänker ju senare att han är en man som inte stannar hos någon kvinna, så här är samma tema igen.

      • #24311
        InaJ
        Deltagare

        Husse: Å tack för tipset! Verkar tyvärr som det är under en begränsad tid som det går att redigera (gissar jag) finns inget “redigera” att klicka på, bara “svar”.

        Det var ju upplyftande att recensenterna inte heller begriper allt. :)

        • #24314
          husse
          Deltagare

          När man har skrivit ett inlägg går det att redigera. Då finns en text “redigera”, som man kan klicka på. Du har rätt. Den verkar försvinna efter ett tag.

          • Det här svaret redigerades för 2 år, 8 månader sedan av husse.
    • #24303
      husse
      Deltagare

      På två ställen i boken har jag noterat det egendomliga uttrycket “blixtstilla”. Wolfff skriver, att någon stod “blixtstilla”. Det är självmotsägande. Är det ett misstag eller har hon medvetet skapat detta ord?Jag uppfattar henne som en alltför bra författare för att göra sådana misstag.

    • #24302
      Arne
      Deltagare

      Ja, Ellinor känns vilsen och hon ville kanske komma bort. Men när hon fick veta att Johnny var nybliven singel börjar hon genast längta efter honom och det gamla invanda.

      De tre avsnitten i boken känns olika i stilen. Ellinor och Calisto träffas via nätet och har sex som inte har mycket med kärlek och romantik att göra. Likaså Lamas och receptionisten och hans förhållande till hustrun. Alltså samtida och modernt (modernistiskt?). Men kvinnorna i Italien tycks leva i en gyllene bur där karaktärerna och berättelsen mer påminner om klassiska skrönor. Den dominerande matriarken, kyparna, den kuschade dottern som blir sjuk, den udda farmodern osv. Lucrezia är väldigt vag i konturerna, vi får knappt veta något om henne som vuxen. Så upplever jag berättelsen.

    • #24301
      InaJ
      Deltagare

      Ja, det är svårt att förstå vad Calisto och Ellinor vill ha ut av varandra. Ellinor vill väl komma ifrån sin födelseort i alla fall. Kanske är Calisto så annorlunda med sitt hus, sitt yrke, en massa böcker och så vidare att hon måste få veta mer om honom, få den erfarenheten så att säga. Hon verkar ju vilse i livet. Calisto är väl också lite av en “kulturman” men inte så utstuderad som Max Lamas.

    • #24296
      husse
      Deltagare

      Både Ellinor och Calisto är svåra att förstå sig på. Han har svårt att tro, att någon kan vara attraherad av honom. Hon verkar vara äcklad och attraherad samtidigt.
      Lamas uppfattar jag i viss mån som en schablon, kulturmannen, besläktad med Ingmar Bergman.
      Hur har han blivit sådan. Författaren har velat skildra en sdåan peraon tror jag.
      Han söker nog kärleken men han hittar den inte.

      • Det här svaret redigerades för 2 år, 9 månader sedan av husse.
      • Det här svaret redigerades för 2 år, 9 månader sedan av husse.
    • #24295
      Arne
      Deltagare

      Det stämmer nog, hon kände att hon borde kunnat hantera situationen bättre och sedan tar hon ut frustrationen på manuskriptet.
      Men den intressanta frågan är, varför stannar hon hos Calisto efter en sådan inledning på relationen? Och hon inte bara stannar, hon frågar ju Mildred “tror du att jag kan få honom att älska mig på riktigt?” Hon ser en framtid men honom, eller önskar det.

    • #24290
      Arne
      Deltagare

      Hon menar väl att hon kan självförsvar men gillar lite hårda tag i sängen. Sen hade hon följt med honom i syfte att ha sex. Samtidigt känner hon sig kränkt för att han använde våld och att hon lät honom. Hon ville hämnas på något sätt men hon överreagerar våldsamt, vilket känns motsägelsefullt. Å andra sidan, om hon blivit våldtagen på riktigt skulle hon ju mörda förövaren, långt efteråt, påstår hon.
      Konsekvenstänk tycks saknas då hon ger sig på något som inte är hans. Men annars hade det ju inte blivit en så bra berättelse…

      • #24293
        InaJ
        Deltagare

        Konsekvenstänk är kanske inte det den har som är arg och kränkt. Ellinor menar att hon inte är en sådan som blir våldtagen men gentligen var det väl det hon blev. Där uppstår kanske en ilska. Det står i boken sid. 52 när hon berättar om situationen med Calisto och tänker på vad Johnny sagt: “att folk inte blir förbannade för att de blir anfallna utan för att de inte kan försvara sig.” Så hon funderar ju i efterhand på varför hon hämnades som hon gjorde. Troligen för att hon faktiskt inte kunde försvara sig fast hon var så tränad.

    • #24289

      Något som vi inte har berört…men som slog mig när jag läste det var om första mötet Ellinor-Calisto. “Jag är inte typen som blir våldtagen”.
      Förutom en tänkt följdfråga: hurdan är typen som BLIR det då??
      …så blir man betänksam. Ville Ellinor inte ha samlag vid det tillfället? Båda var ju fulla så allt är svårt att bevisa… Men kränkningen (om det nu var det) får henne att bränna manuskriptet.

    • #24288
      Arne
      Deltagare

      Jag tycker också att avsnittet med Calisto och Ellinor är det bästa. Två ovanliga karaktärer, tuff jargong och de är både hårda och sårbara samtidigt. Hon kan inte glömma Johnny som lärde henne slåss och hon attraheras av “inte alltför ömma män”. Calisto gick på älskarinnans begravning trots att alla förstod och Mildred spelade och kände medlidande. En stark scen, inte många författare hade klarat den utan att göra drama, skrik och tårar.

    • #24287

      Jag tänker hellre i termer av humanistisk litteratur. :-)
      Jag har INTE “läst på” om Lina Wolff. Räknas hon som (aktiv) feminist?
      Hrm, ja, hon är litet svårbedömd. Anser jag. Hon prickar in ironier väldigt bra… Tar hon medvetet efter mäns synsätt eller gör hon det för att visa på s k strukturer i samhället/allas vår verklighet? Strukturer är ett uttryck som trycks på oss från “medvetna” människor. T ex Gudrun Schyman.
      Ni får uttrycka er hur ni vill, Arne och Husse. jag tänker inte skriva varken “skitstövel” eller “svin”. Eller …Åtm inte utan att undra: VARFÖR har han då blivit sådan? Lamas? Det får vi inget svar på. Möjligen kan jag tänka mig att “man” kan bli sådan av att studera människor. Att han går in i sin författarroll på ett maniskt sätt…Var han själv är i allt detta kan man reflektera över…
      NU känner jag att jag kan tillåta mig själv att “googla” (förlåt uttrycket) litet om författaren. Jag har heller inte kollat recensioner. Ni känner till min inställning.

    • #24286
      InaJ
      Deltagare

      Angående den eventuella feminismen i boken så uppfattar inte jag det så att feminister i allmänhet menar att män är onda och kvinnor goda. I boken påvisas ju mönster kring hur kvinnor och män beter sig som du skriver Arne. Max Lamas blir nån sort urtyp för en man som inte tar ansvar utan fladdrar omkring och dessutom föraktar kvinnor som inte är tillräckligt unga och vackra. Att kvinnorna går på hans trix visar andra sidan av myntet. Kanske är det feministiska att visa rollerna alla är fångna i?
      jag har i och för sig inte läst boken på det sättet för t.ex. Ellinor och Caliso har ju en annan typ av förhållande. Den delen av boken tycker jag är mest intressant. vad handlar det här med slagsmålen om egentligen, den killen är ju ingen mysig typ precis men han lär på något vis Ellinor att klara sig. Han släpper in henne i männens värld.

    • #24285
      husse
      Deltagare

      Ett skäl till att skriva här på Forum är, att det här finns möjlghet att redigera texten.

    • #24282
      husse
      Deltagare

      Jag instämmer i sista meningen i Arnes inlägg. Ingen av dem lyckas “få till det” när det gäller kärlekslivet. Calisto blev förvånad, när Ellinor ville ligga med honom utan att få betalt. Ordet “polyglott” skulle kunna var ironiskt menat. De kan få till det med ord men inte i verklgheten. Lamas har relationer med flera, men är det kärlek eller utnyttjar han dem bara. Eller blir han utnyttjad?
      Polyglott skulle också kunna betyda, att kärleken kan ta sig många olika uttryck. Att ta med sig den älskade till arrangerade slagsmål, som Jonny gör med Ellinor, är en udda typ av kärlek, om det nu är kärlek.Det var väl han, som ville att Ellinor skulle klä av sig naken och ligga och skreva med benen och han skulle sitta med en kopp kaffe och titta på hennes nakna kropp?

      • Det här svaret redigerades för 2 år, 9 månader sedan av husse.
      • Det här svaret redigerades för 2 år, 9 månader sedan av husse.
    • #24281

      jag ska tänka på din fråga, Arne. Under tiden kollade jag litet extra och såg att Mildred, den s k perfekta (inte i mina ögon), faktiskt har älskat Calisto. Enligt henne så hade ju maken en love story med en medlem i kyrkokören. Mildred spelade på hennes begravning. Med stark inlevelse… Intressant.

    • #24280
      Arne
      Deltagare

      Vad tror ni att Wolff vill säga med boken? Den kallas feministisk men jag står lite frågande till det. Visserligen är männen svin, men kvinnorna är inte mycket bättre med undantag av Mildred. De är osjälvständiga och omedvetna och gör sig beroende av män och drömmer om sina första älskare, inte särskilt feministiskt i mina ögon.

      Jag uppfattar snarare att hon vill visa på människors självupptagenhet och oförmåga till empati, vi är inte bättre än så. Inte onda men inte goda heller, inga offer och inga hjältar.

    • #24277
      husse
      Deltagare

      Jag har även funderingar om Calisto och Mildred, men jag skulle behöva läsa på litet först.
      Men en sak kan jag ta upp redan nu. Vad betyder det, att Mildred är blind och dessutom mycket vacker. “Kärleken är blind”, säger man ju, men det finns ingen kärlek mellan Calisto och Mildred. En gång har det nog gjort det.

    • #24276
      husse
      Deltagare

      Ja, som Arne säger är Lamas en ”kulturman, som tycker att han har rätt att ta för sig”: Han är den sortens kulturman, som har diskuterats i samband med metoo-debatten. Jag menar inte, att han begår övergrepp, men han behandlar kvinnorna illa. Han är som en fjäril, som flyger från blomma till blomma. Han får dem att tro, att han älskar dem. Varje kvinna tror att han älskar just henne. Sådana män finns nog.
      Mohikanen och Arne säger, att vi inte ska säga, att han inte kan älska för att vi inte kan veta. Om det gällde en levande person skulle jag hålla med. Nu diskuterar vi en fiktiv person, en litterär gestalt. Då behöver man inte vara lika försiktig, tycker jag.

    • #24274

      Jag värjer mig litet mot uttrycket “Han/hon är oförmögen att älska”. Man läser det ofta. Vem avgör det?
      Claudia är ju inte precis världens mest sympatiska människa, men hon är ju dräpande ironisk när hon genomskådar Max` kärlekshistoria med modern.
      Jag tror inte att man på samma sätt skulle ha ifrågasatt om mannen vore 75 och kvinnan 54. Förvisso är den franske presidentens fru mkt äldre, men detta par har ju träffats i yngre dagar.

    • #24273
      Arne
      Deltagare

      Lamas utnyttjar absolut Lucrezias mormor, både för att träffa Claudia och för att få material till en ny bok. Dessutom har han den dåliga smaken att vara elak mot henne i boken. Å andra sidan, mormor är ingen dununge och borde begripit att en så pass yngre man som Lamas hade baktankar med sin “kärlek”. Så jag håller med Mohikanen, det kan diskuteras vem som utnyttjar vem. Samma med Ellinor och Calisto, vem utnyttjar vem?

      Samtidigt tycks inte Lamas vara medveten om vad han gör utan tror att kvinnorna förstår och att de “talar samma språk”. Som den upphöjda kulturman han är menar han att han har rätt att ta för sig, vill de inte så är det deras ansvar att säga nej.

      Men jag tror inte att han är oförmögen att älska, att känna kärlek. Han söker efter kärleken men varken han eller någon annan i boken hittar den. Lamas får inte de kvinnor han verkligen vill ha. Mildred genomskådar och avfärdar honom, han fascineras av Claudia men sabbar det och hans fru är kall och avvisande. Och det kommer inte att funka med Ellinor i längden, hon är inte på hans intellektuella nivå.

    • #24272
      husse
      Deltagare

      Jo, jag tycker nog, att man kan påstå, att Max Lamas utnyttjar kvinnor. Han lyckas förföra dem genom att låtsas älska dem. I själva verket är han oförmögen att älska. Det är min uppfattning av honom. Det är säkert inte bara män, som utnyttjar kvinnor. Motsatsen finns säkert också. Sedan kan man naturligtvis också hävda, att var och en har sitt eget ansvar. Men vissa personer har en särskild förmåga att övertyga andra. Det kan gälla i kärlek eller i affärer eller politik eller något annat.
      Du har nog rät om Lucrezia. Det är jag som inte minns riktigt. Däremot krossade han hennes mormors hjärta. Det var riktigt fult.
      För mig känns det som att boken snarast handlar om brist på kärlek. Den enda, som verkligen älskar är Lucrezias mormor och hon blir sviken.
      Det är som jag uppfattar det.

    • #24270

      Jag begriper mig inte på tekniken här. Det som jag skrev i natt är nu inte med här.
      NU är det förmiddag 12/7.
      “Utnyttja” är ett ord som man enligt mig ska vara försiktig med. Många kvinnor surfar på att de blir “utnyttjade” av leda män. Man kan ju vända på steken: de utnyttjar honom för sina sexuella behov. Kanske?
      Jo då, jag förstår om det rör sig om minderåriga, förståndshandikappade eller några i beroendeställning. Då kan man snacka om att utnyttja. Men om det är vuxna kvinnor, med sina förstånd i behåll? Sedan har vi förvisso kategorin kvinnor som bara är snälla och godtrogna. Visst. Men i stort tycker jag att många kvinnor kommer billigt undan genom att i allt skylla på mannen och inte ta sitt EGET ansvar.
      Max Lammas är ju en gåta på sätt och vis. Visst är det bekvämt att kalla honom “skitstövel” tio ggr om… men är han inte samtidigt en sökare? Fast han döljer sitt jag under författarmanteln. Det sägs att i krig och kärlek är allt tillåtet! I författarskap kan man göra vad som helst…. tänker han nog. Det är svårt att nå in till honom.

      • #24271
        InaJ
        Deltagare

        Jag hittade dem inte heller först men upptäckte att inläggen ligger i Forum men längst bak s.a.s. Det är ju lite tokigt, vore bättre om de nyaste var de första man såg. Man får klicka på pilen eller siffrorna (1, 2, 3) uppe till höger.

    • #24269

      Nu blir det konstigt här på FORUM. Skriver ni inte här längre???
      Ja, nu skriver jag här i a f (natt mot torsdag 12/7).
      Lukrezia är väl inte ihop med Max? Hon får ju till det med Marco, assistenten. Måste kolla… :-)

    • #24268
      InaJ
      Deltagare

      Det är någonting i sälva situationen på World Trade canter som är skruvat. Inte bara receptionisten är konstig, även chefen som pratar om att han har en mask i sig. Han är också en riktig knöl som behandlar receptionisten illa. Man säkert kan bli lite osäker och må dåligt om man blir mobbad på jobbet, så receptionisten kan jag förstå beter sig konstigt. Men maskmannen, vad är det för fel på honom? Kanske är det Max Lamas som genom sin personlighet får dem att öppna sig och berätta privata saker? Det är ju något med Lamas personlighet som är svårt att få grepp om. Själva miljön på WTC är ju annars sval och elegant och passar inte alls till sådana märklighter. Lamas letade ju efter en bra miljö för att få inspiration i så han gillar väl paradoxen.

    • #24267
      Arne
      Deltagare

      Ja man kan dra de slutsatserna av det lilla vi får veta om henne. Därmed inte sagt att det stämmer, hon kan ha fler sidor som författaren inte visar fram. Hon är omedveten och dålig människokännare då hon inte förstår vilken sorts person Lamas är och vad han är ute efter. Hon är självupptagen och socialt inkompetent då hon ställer frågan om hon är den bästa älskarinnan, men även när de först träffas då hon drar upp hur olycklig hon är och att hon ska ta livet av sig av olycklig kärlek. Hon söker medlidande. Dessutom klamrar hon sig fast vid jobbet trots att hon vantrivs och att chefen hatar henne. Hon är ju kompetent och Sthlm finns alltid jobb. Däremot visar hon en annan sida då hon erbjuder sig att bli Lamas´ älskarinna och ger honom sitt nummer. Där verkar hon medveten om vad hon gör och att hon inte kan vänta sig mer än tillfällig sex. Det stämmer inte med hennes klängighet och bekräftelsebehov när de sedan möts på hotellet.

      Håller med om Henry Jameskommentaren, lite snobbig.

    • #24266
      husse
      Deltagare

      Innan jag kommer med flera synpunkter måste jag repetera litet. Jag har hunnit glömma ganska mycket. Jag återkommer.

    • #24264
      husse
      Deltagare

      Arne! Du beskriver receptionisten så här: “omedveten, självupptagen, socialt inkompetent och en usel människokännare”. Går det verkligen att dra sådana slutsatser av det lilla vi får veta om henne. Däremot tycker jag, att Lamas i sitt förhållningssätt till henne avslöjar sig som en skitstövel för att använda ett ord, som jag inte brukar använda.
      Han är en man, som utnyttjar kvinnor under förevändningen att han älskar dem. Det visar sig också i den senare delen av boken, där han “ar ihop det med Lucrezia, hennes mormor och kanske också hennes mor.
      En sak jag reagerar emot i den senare delen av boken är att Lucrezia beskriver livet i hennes familj som “i en roman av Henry James”. Detta uppfattar jag som ett finkulturellt snobberi. Den bilden säger ingenting för de flesta av hennes läsare. Hur många har läst en roman av Henry James?

      • Detta svar redigerades för 2 år, 9 månader sedan av husse. Anledning: felstavning
    • #24263
      InaJ
      Deltagare

      Jag tycker det är lite knepigt det här med “den manliga blicken”. Numera har det väl närmast blivit ett begrepp då man menar hur män ser på ett sexuellt sätt på kvinnor, klassar dem som vackra eller fula och inte ser dem som personer i sin egen rätt. Jag inbillar mig att Wolff är ute efter något sådant. Eller kanske tvärtom visa att alla oavsett kön blir dömda på ett eller annat sätt. Det kan ju förstås också bara vara ett berättarperspektiv.
      Max Lamas är en rätt konstig typ, övriga karaktärer är mer riktiga människor tycker jag. Han ska visst mest gå runt att ha det där kyliga perspektivet på andra människor.

    • #24262
      Arne
      Deltagare

      Mohikanen, även om Ellinors sexdebut var ganska krass och lite av att “få det gjort” så är väl Lucrezias mer romantisk, den stilige unge mannen som förför henne? Men det jag reagerade på är att både Ellinor och Lucrezia inte kan glömma sina första älskare, de tänker på dem och längtar tillbaka, funderar på att söka upp dem. Ändå fanns det inte direkt någon brinnande förälskelse hos någon av dem.

      Inaj skrev att Wolff ser på kvinnorna med mannens blick och så är det. Frågan är om det är så lyckat, vet hon verkligen hur män ser på kvinnor? jag tycker att det är mer intressant hur kvinnor väljer män, vad ser Ellinor hos Calisto och varför stannar hon så länge? Vad söker hon? Hon har lärt sig att slåss, ändå vill hon bli dominerad och har svårt att “slå sig fri” rent bildlikt.

    • #24260

      Suck… Krångligt det här. Missade nu att skriva här. Men det bir ibland knasigt…. Kommer ut på första sidan…ändå. :-)

    • #24259
      husse
      Deltagare

      “om det är bildligt menat”, ska det stå.

    • #24257
      husse
      Deltagare

      Först och främst vill jag be om ursäkt för att mitt senaste inlägg finns i tre versioner. Det beror på, att jag trodde, att det hade försvunnit och därför lade in det igen. Antingen var det något tekniskt strul på Bokcirlar.se eller så har jag klantat till det.
      En sista anmärkning om receptionisten. Ni skriver, att hon har dålig självkänsla bland annat. Det kanske hon har men egentligen får vi inte veta så mycket om henne, bara den dumma fråga om hur hon var som älskarinna. Man kanske inte ska dra så vittgående slutsatser av ett enda yttrande.
      En sak, som jag funderar över är titeln. Den bör ju rimligen säga något väsentligt om romanen. Polyglott betyder väl ungefär mångspråkig. Den som talar många språk kan betecknas som polyglott. Frågan är om man ska fatta det bokstavligt eller om det r bildligt menat. Hur tolkar ni andra titeln?
      Jag har ingen aning.

    • #24256
      husse
      Deltagare

      Jag skrev ett inlägg igår. Det verkar ha försvunnit. Jag återkommer.

    • #24254
      husse
      Deltagare

      Grupplogga för Boktokarna about 3 hours ago

      När jag skrev att ordet ”modern” ofta används litet slarvig som ett modeord var det ingen kritik mot någon i cirkeln. Jag menade bara att det ofta används så i media. Därför ville jag veta vad ni andra lägger för betydelse i ordet.
      Jag funderade också över ordet ”internationell”. Om en roman innehåller skildringar från olika länder, betyder det att författaren är internationell? Jag har intrycket att många romaner idag har handlingar, som utspelas i olika länder. För mig skulle en internationell författare kunna vara en person, som har en djup insikt i inte bara sitt eget lands utan även andra länders kultur och historia.
      Den definitionen tycker jag stämmer på Eyvind Johnson. Han skrev ju bland annat ”Hans nådes tid”, som utspelas i Langobardernas rike under Karl den stores tid. Han skrev ju också Strändernas svall, en omdiktning av Odyssén.
      Vad gäller receptionisten verkar vi vara överens. Jag håller med om, att hennes fråga ”Vad är jag för dig på älskogsstjärnhimlen” inte är så lyckad. De var skönt, att ni inte delar Max Lamas ‘nedlåtande syn på henne.

    • #24253

      Nja, jag har ingen åsikt om människan ö h t. Så jag passar på frågan om vad jag anser…haha… Jag håller inte med om att hon ska “förbanna” Max. Gillar inte förbannelser.
      Har funderat mkt på ordet modern och försökt hitta ngt annat passande ord. Nutida? En roman som utspelas i nutiden? Tänkte först ngt där all s k moral och yttre fernissa är upplöst… Claudia som sätter sig och kissar (“urinerar”) på manuskriptet… Max som Yttrar sig ytterst föraktfullt. Men upplöst moral? Finns väl även i äldre romaner…?? Men kom nu att tänka på när Ellinor är tillsammans med Johnny (rätt namn??). Hon ligger med en kille för första gången. “Sexdebut”. Det skildras ju tämligen färglöst och oromantiskt. I forna tiders romaner hade dylikt skildrats mer känslosamt och ödesmättat…kanske? En stor sak att bli av med oskulden (var det förr). Tankarna går till Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset. :-)

    • #24252
      husse
      Deltagare

      När jag skrev att ordet ”modern” ofta används litet slarvig som ett modeord var det ingen kritik mot någon i cirkeln. Jag menade bara att det ofta används så i media. Därför ville jag veta vad ni andra lägger för betydelse i ordet.
      Jag funderade också över ordet ”internationell”. Om en roman innehåller skildringar från olika länder, betyder det att författaren är internationell? Jag har intrycket att många romaner idag har handlingar, som utspelas i olika länder. För mig skulle en internationell författare kunna vara en person, som har en djup insikt i inte bara sitt eget lands utan även andra länders kultur och historia.
      Den definitionen tycker jag stämmer på Eyvind Johnson. Han skrev ju bland annat ”Hans nådes tid”, som utspelas i Langobardernas rike under Karl den stores tid. Han skrev ju också Strändernas svall, en omdiktning av Odyssén.
      Vad gäller receptionisten verkar vi vara överens. Jag håller med om, att hennes fråga ”Vad är jag för dig på älskogsstjärnhimlen” inte är så lyckad. De var skönt, att ni inte delar Max Lamas ‘nedlåtande syn på henne.

    • #24251
      husse
      Deltagare

      När jag skrev att ordet ”modern” ofta används litet slarvig som ett modeord var det ingen kritik mot någon i cirkeln. Jag menade bara att det ofta används så i media. Därför ville jag veta vad ni andra lägger för betydelse i ordet.
      Jag funderade också över ordet ”internationell”. Om en roman innehåller skildringar från olika länder, betyder det att författaren är internationell? Jag har intrycket att många romaner idag har handlingar, som utspelas i olika länder. För mig skulle en internationell författare kunna vara en person, som har en djup insikt i inte bara sitt eget lands utan även andra länders kultur och historia.
      Den definitionen tycker jag stämmer på Eyvind Johnson. Han skrev ju bland annat ”Hans nådes tid”, som utspelas i Langobardernas rike under Karl den stores tid. Han skrev ju också Strändernas svall, en omdiktning av Odyssén.
      Vad gäller receptionisten verkar vi vara överens. Jag håller med om, att hennes fråga ”Vad är jag för dig på älskogsstjärnhimlen” inte är så lyckad. De var skönt, att ni inte delar Max Lamas ‘nedlåtande syn på henne.

    • #24250

      Arne! Det är inget brott att vara oerfaren. Om hon nu är det…? Ingen aning. Reagerar bara över hennes naiva fråga…Hoppas att inte alla damer är lika dumma i att fråga. Tyvärr finns ju även scenariot att män hycklar. De säger likadant till ”alla” älskarinnor. En del går nog på det…och blir djupt besvikna.
      Sedan finns det karlar som verkligen kan välja och…älska innerligt. De tänker sig noga för vad de säger och till vem/vilka. De sparar de stora orden till den de åtrår/älskar mest… Säger jag, romantiker som jag är (synnerligen omodern!! :-) )

    • #24249

      Arne! Det är inget brott att vara oerfaren. Om hon nu är det…? Ingen aning. Reagerar bara över hennes naiva fråga…Hoppas att inte alla damer är lika dumma i att fråga. Tyvärr finns ju även scenariot att män hycklar. De säger likadant till “alla” älskarinnor. En del går nog på det…och blir djupt besvikna.
      Sedan finns det karlar som verkligen kan välja och…älska innerligt. De tänker sig noga för vad de säger och till vem/vilka. De sparar de stora orden till den de åtrår/älskar mest… Säger jag, romantiker som jag är (synnerligen omodern!! :-) )

    • #24248
      Arne
      Deltagare

      Givetvis kan hon vara en bra älskarinna fast hon är äldre och inte jättesnygg. men dels framställs hon som ganska oerfaren och framför allt frågar man inte som hon gör, efter en enda natt. Hon är omedveten, självupptagen, socialt inkompetent och en usel människokännare. Jag tycker synd om henne och att då bära sig åt som Lamas, tja han förtjänar den förbannelse han fick och att manuskriptet blev uppbränt…

      PE, om du läst Wolffs andra böcker hade du förstått varför vi kallar henne internationell, eller mångkulturell om det låter bättre. Jag hinner inte gå in på några detaljer nu, men kan ta det senare.

      Modernt är inte detsamma som bra, inte internationell heller, men det passar in på hennes böcker. Tar mer om det senare, nu ska vi på konsert med Lars Winnerbäck!

    • #24247

      Naturligtvis har älskog inte precis med utseende att göra. Mkt annat spelar in, t ex kemi. Enl mig nästan bara kemi… Så du har missförstått, Husse. Däremot finns det ju i reklam, modereportage etc en bild av hur kvinnor “ska” se ut. Man ser sällan modeller över 40. Möjligen har man börjat med att även ha litet mulliga kvinnor i större storlekar.
      Att jag stör mig på receptionisten beror på att hon verkar vara en dålig människokännare. Hon inser inte hur Max är och vilken cynisk kvinnosyn han har. Han vet precis hur kvinnor ska tas…och efteråt kommer ofta förakt. Vad det bottnar i är svårt att säga? Tidiga upplevelser? Kvinnor som svikit? Inget försvar för taskigt uppträdande, men NÅGOT måste det ju vara. Kanske tycker han att det är alltför lätt att förföra dagens kvinnor. Han längtar efter litet motstånd…vem vet? :-)
      Man måste kunna få använda ett ord -“modern” – utan att det “förs över” på en själv. Jag är ju väldigt omodern…i vissa avseenden… På Facebook är människor snabba att bedöma varandra…och har ofta åsikter som är PK… Ofta ifrågasätts “kvinnosynen” som den och den har. Jaha! Jag brukar kontra med “Och vilken manssyn har han/hon?!”
      Det känns orättvist att du anser att vi använder beteckningen “modern” slarvigt och ogenomtänkt. Varför skulle vi som har läst så mkt… plötsligt vara slarviga i våra bedömningar?
      Har du självt ngt bättre ord för att beskriva romanen?

    • #24246
      InaJ
      Deltagare

      Jag har inte kommenterat detta med “modern” eftersom jag har dålig koll på sånt. Men däremot vill jag gärna svara husse om receptionisten. Jag menade att Max Lamas ser henne så och att det är denna blick på henne som författaren vill skildra. Självklart kan även alldagliga, äldre osv. personer vara bra älskare/älskarinnor! Men det finns ju bilder som skapas om hur någon är pga utseendet men som inte har med verkligheten att göra. Det tycker jag boken skildrar på flera vis. T.ex. den överviktiga Calisto och den undersköna men blinda (!) Mildred. Vad menas? det verkar ju väldigt symboliskt.

    • #24245
      husse
      Deltagare

      Jag reagerade på ordet ”modern” eftersom jag inte är säker på vad det betyder. Det används ofta litet slarvigt som ett honnörsord. Det som är modernt är bra, det som inte är det är dåligt. Ibland tycker jag, att sådant som inte anses modernt kan vara väl så bra, kanske ibland bättre.
      Jag reagerar starkt när ni alla tre tycks mena, att receptionisten inte kan vara en bra älskarinna eftersom hon inte är ung och vacker. Tycker ni verkligen så? Då blir jag förvånad. Är det något jag har missförstått?

    • #24244

      Just det: att Wolff känns “modern” beror även på det här med intertextualitet. Hänvisningar till andra författare. Manus inuti själva huvudromanen.
      Samtidigt kan ju dylikt även förekomma i äldre romaner. Så jag motsäger mig själv! :-)

    • #24243

      Jag har inte skrivit att allt som är “modernt” är bra. Jag är mer typ “neutral” i förhållande till ordet. :-) Konstaterar bara att Wolff känns just modern. Har inte läst ngt av henne förut, så jag vet inte om hon är “genuint modern” (hur man nu är då?) eller om hon bara “härmar” andra för att framstå som “en modern kvinna i tiden med attityder som man ska ha i nutiden”. :-)Ändå känns hon inte speciellt djärv i sitt skrivande…åtm inte i jämförelse med EL James. Språket är inte så pjåkigt…utom i scenen med förförelsen av Lucretzia (har ej boken här just nu). Marco…? Luften sägs vara fylld av “sexlukt” eller vad det står. Märkligt torftigt beskrivet. Varför kan man inte få reda på hur “akten” går till…? Visst, antydningar kan vara nog så talande, men här känns det bara … torftigt.
      Ja, det internationella är en känsla som jag har. Kunskaper (geografiska) om Rom och Italien. Kypare från Sydamerika. Kan inte riktigt “ta på” vad jag menar. Och vad som gör att boken inte känns så jättesvensk.
      Jag tycker INTE att Mildred är “perfekt”. Hon är ju blind! Ett stort handikapp. Dessutom stör jag mig på att hon mer eller mindre uppmanar Ellinor att lösa in ringens värde (50.000)och sticka från kritikern. Om Ellinor ska lämna relationen anser jag att hon bör komma på det själv. Inte vara fjärrstyrd av Mildred.

    • #24242
      InaJ
      Deltagare

      Lina Wolff är ju kvinna men beskriver genom Max Lamas hur han som man ser på kvinnor. Det måste väl betyda något? När han träffar Mildred vid klipporna tänker han hur vacker hon är och hur det ens är möjligt att nån kan vara skapt så och sedan står det: ” Det hade gjort det så mycket lättare för både kvinnor och män om alla kvinnor skapats som hon.” Här kanske Wolff vill åt hur kvinnor uppfattas om de inte är tillräckligt vackra osv. Max föraktar uppenbarligen receptionisten för att hon är alldaglig och neurotisk men ändå tror att hon ska kunna vara en bra älskarinna.
      Å andra sidan beskrivs (som Arne skriver) nästan alla med skavanker förutom just Mildred. Hon kanske är en drömbild.
      Om Ellinor står: “Jag var mer en som bara levde, tog dagen som den kom…” osv. Ända tills hon träffade Calisto. Antagligen var han så annorlunda, och hon blev fascinerad av honom och hur han bodde och levde. Jag uppfattar det som att de är trasiga och hittar varann på något vis även om det är på ett konstigt sätt.

      • #24261
        Arne
        Deltagare

        Titeln tolkar jag både bokstavligt och bildlikt. Max Lamas talar elva språk så ha är verkligen en polyglott. Samtidigt har han lätt att få kvinnor och kvinnorna är sinsemellan olika. Receptionisten är ju raka motsatsen till Claudias mor och Ellinor är en sort för sig. Likaså Mildred som han åtrår. Så här kommer det bildlika in, han talar förförelsens språk på många olika sätt. Men när det gäller att verkligen kommunicera med kvinnor är han inget vidare trots sina språkkunskaper, rent usel faktiskt. Men han är en sån man som kommer undan med det då det alltid finns en ny kvinna för honom. Det antyds ju att han fick ihop det med Ellinor efter att hon lämnat Callisto.

    • #24241
      husse
      Deltagare

      När jag läser skönlitteratur vill jag bli engagerad och gärna också få nya tankar och kunskaper. Inget av detta finner jag i ”De polyglotta älskarna”.
      När Ellinor först träffar Calisto slås hon av hans fetma och känner sig inte attraherad. Men ändå stannar hon hos honom. Varför? I brist på bättre? Jag får inte intrycket att hon är speciellt intresserad av honom. Han kanske kan ge en viss status. Han är ju litteraturkritiker enligt egen uppgift.
      Jag håller med om att skildringen av receptionisten är obehaglig. Varför måste en receptionist vara ung och vacker?
      Ni använder ord som ”internationell” och ”modern”. Är en bok internationell därför att handlingen utspelas utomlands?
      Vad betyder ”modern? Det ordet används ofta som ett värdeord. Det som är ”modernt” är bra. Den tanken lär vara typisk för Sverige. Men hur ska man definiera modern. Enligt historikerna börjar den moderna tiden med renässansen. Med den definitionen säger inte ordet så mycket.

    • #24240
      Arne
      Deltagare

      Ja Wolff är väldigt internationell och hennes andra böcker utspelas mest i Sydeuropa där hon bott och arbetat.
      Hon har ett närmast naturalistiskt sätt att beskriva sina karaktärer där hon betonar kroppsliga skavanker och åldrande, inte bara hos receptionisten. De är inga trevliga personer till sättet heller, undantaget är “den blinda sierskan”, Mildred, som är både normal och vacker med en “perfekt kropp”. Hon är på något sätt en motvikt till övriga karaktärer.

      Avsnittet med den namnlösa receptionisten är det obehagligaste i boken. Både Lamas elakhet och hennes omedvetenhet och självupptagenhet skaver i själen. Som du säger är det otroligt att hon både kan tro och fråga om hon är en bra älskarinna. Hon är inte särskilt sympatisk men förtjänar inte Lamas elaka omdömen. Han kan tala elva språk men är oduglig på att tala med kvinnor…

    • #24239

      …han var van vid…ska det vara!

    • #24238

      Jag har nu bara en del kvar att läsa på den sista delen i boken.
      Boken känns “internationell” på ngt sätt. Det är väl medvetet? Ett modernt sätt att skriva. jag vill försöka göra boken rättvisa.
      Elakheten och cynismen i historien om den kvinnliga receptionisten är ju hisnande. Däremot känns det som mkt trovärdigt när författaren kommer in på World Trade Center och ser henne…Ngt äldre, “torr”. Han undrar automatiskt hur hon kan ha ett sådant jobb när hon inte är ung och söt. Tyvärr tänker nog många så. Åldersdiskriminering. Vanligare gällande oss kvinnor. Tror jag…tyvärr.
      Sedan kan jag tycka att hon är osedvanligt enfaldig när hon frågar om hon tillhör de bättre bland älskarinnorna… Hon borde ha besinnat sig när hon förmodigen “visste”/misstänkte att han var vid olika kvinnor. Vad hade hon väntat sig för svar?
      Jag tror att för dagens moderna människor är det oerhört lätt att bli cyniska. De har ofta en existentiell tomhet…som uppstår när ord som “älska” och “äkta kärlek” är sällsynta. Ngt mer oromantiskt än deras förbindelse är väl svårt att hitta.

      Ellinor är nog väldigt oklar i konturerna även för sig själv. Vad vill hon, egentligen? Det ligger säkert mkt i att människor gör sig bättre än de är på dejtingsajter. Callisto (rätt namn?) vågar ju tex inte tala om att han är överviktig.
      Manuset och Houllebecq…tja? Har Wolff “lagt in” dessa komponenter bara för att vara just modern…? Det är ju inget ovanligt i moderna (eller även gamla?) romaner att författare kryddar sina böcker på dylikt sätt. Ha,ha!

      Ska fundera mer… samt avsluta sista delen.

    • #24213

      Jag har nu fått tag på boken och har börjat läsa… :-)

    • #24193
      InaJ
      Deltagare

      Hej! jag har inte haft möjlighet att läsa på ett tag men nu så, och jag har äntligen fått tag på “De polyglotta älskarna”. Den var lite svår att få låna på bibblan så har bara hunnit till hälften.
      Så långt tycker jag att det är en fascinerande berättelse. Mycket handlar den väl om ensamhet och vad människor gör för lite mänsklig samvaro. Sex, passion, närhet allt detta kan flyta ihop och olika människor ser på det på olika vis. Detta att Ellinor får lära sig slåss av den första pojkvännen t.ex. är också ett udda sätt att umgås på. Som sagt så har jag inte läst klart, så får återkomma, kanske förändrar boken vartefter.
      Michel Houllebecq har jag inte läst men däremot om honom, får nog läsa vidare för att förstå hur han passar in.

    • #24192
      husse
      Deltagare

      Den här boken är inte riktigt i min smak. Den har ett underhållningsvärde men det kändes ganska tomt,när jag hade läst ut den. Den gav inget bestående intryck. Jag tycker inte, att den handlar så mycket om kärlek, snarare om sex.
      Det här med en andra raden i bokhyllan var litet roligt. Det måste väl tolkas, som att författaren uppskattar Houllebeq. Jag har ingen uppfattning om hans verk eftersom jag inte har läst något av honom.
      Historien om manuskriptet är litet rolig.
      Men på det hela står jag frågande till denna bok.
      Namnet Calisto är intressant. Callisto var en av den grekiske härskarguden Zeus älskarinnor.Zeus´ maka Hera förvandlade Callisto till en björninna. När hennes son många år senare gick på jakt och mötte sin mor i skogen och tänkte döda henne, ingrep Zeus och förvandlade dem till stjärnbilderna Stora björnen och Björnvaktare.

    • #24191

      Ni behöver absolut inte vänta på mig. Jag kan ju bli en sengångare…beroende på. :-)

    • #24190
      Arne
      Deltagare

      Jag börjar nu eftersom jag reser bort nästa vecka och inte kan delta då. Men om ni vill vänta tills Mohikanen fått och läst boken så går det bra.

      Lina Wolff fick Augustpriset 2016 för denna bok, det gjorde mig tveksam till att läsa den. Jag har ju mina fördomar om prisvinnande litteratur… Men så fel jag hade, det är en fantastisk berättelse, en vindlande romanväv som spinns ihop till ett fulländat litterärt verk. Författaren låter Ellinor läsa några av Michel Houllebecqs böcker, en logisk koppling då Wolffs karaktärer påminner om Houellebecqs. Amoraliska, egoistiska och utlevande, inte helt i fas med sin omgivning, inte sympatiska men inte heller illasinnade eller onda. Sexualiteten förenar människor men det är en tunn linje mellan förförelse och förödmjukelse. Finns det kärlek är det bara en bonus.

      Jag gillar också att författare flyttar fokus mellan karaktärerna, från Ellinor och Calisto till Lamas och hans kvinnor. Ändå hänger allt ihop i en slags skruvad verklighet. Jag kan tänka mig att detta är den typ av bok som man antingen gillar skarpt eller undrar varför den öht blev utgiven… Nu har jag också läst Wolffs tidigare böcker, de är i samma stil men inte alls i klass med denna. De är mer spretiga och våldsamma och det mesta går åt h-e för alla. Här finns åtminstone hopp och försoning med i bilden.

      Här finns mycket att diskutera, tycker jag, men jag väntar med att gå in på detaljer då alla inte läst färdigt.

Visar 102 svarstrådar
  • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.