Gruppadministratörer
Bokcirkel: Boktokarna
Författare: Lolmak
Berätta aldrig det här av Frida Boisen
Jag läste en recension om den här boken och kände en stor förfäran men också nyfikenhet. Jag kände att jag var tvungen att veta mer om detta- vad är detta? Vad driver nån till att inte bara begå självmord utan skylla det på sitt barn?
Boken är otroligt självutlämnande och ganska tung. Vi kan ju förstås inte veta om det som Frida skriver är sanning, men det är i alla fall hennes berättelse om uppväxt, relationer, föräldraskap, livet.
Jag blev i alla fall väldigt berörd, men kanske inte helt klok på vad mamman led av. Mer än extrem bitterhet.
Vad tycte ni?
Berätta aldrig det här av Frida Boisen
- Detta ämne har 53 svar, 5 deltagare, och uppdaterades senast för 2 år, 4 månader sedan av .
-
Inlägg
-
-
Det jag är litet tveksam till nä rdet gäller den här boken är, om det är riktigt att lämna ut människor som Frida gör i boken, både fadern och framför allt modern. Men jag tror, att det kan ha ett värde att människor får förståelse för psykisk ohälsa och vad som kan förmå en människa att ta sitt liv.
Jag tycker, att boken är värd en fyra utan vare sig plus eller minusteckan. -
-
Hej alla! Det tar emot litet grann att sätta betyg på denna bok. Men eftersom Boisen har utformat boken som en roman…så ok.
Frida befinner sig i en känslig position. Det är väldigt mkt med skuldkänslor. Rositas personlighet är så störd (som vi alla konstaterat)och det kan dottern inte hjälpa. Det tar tid innan hon inser att modern är sjuk.
Jag tvekar mellan 4 och 3,5. Vi kan säga 3.75. Jag vet: det finns inte. Men så känner jag.-
Tycker det är en utmärkt bok om ett svårt ämne där författare lyckas att inte göra eländesporr av det, dels genom de korta kapitlen, dels genom skildringen av hennes eget äktenskap. Jag sätter en klar fyra.
Men jag förstår Husses tveksamhet, jag har själv känt så inför vissa utlämnade böcker. Men inte i detta fall, ämnet är så viktigt och samtidigt så förbjudet att det måste lyftas fram. Tror att många känner igen sig i föräldrar-barnrelation vid vuxen ålder. Det Rosita gör kan inte ursäktas och det är starkt av Frida att inte göra det för syns skull, som många andra hade gjort med en avliden förälder. Sen kan jag tycka att hon är väl ursäktande mot pappan, men det är en annan historia. -
-
-
@lolmak … jag har precis börjat läsa boken. Har inte tagit del av någon recension eller på något sätt hört någon tala om boken. Blir verkligen förfärad och redan i slutet av första kapitlet blir det en nagelbitare: ”Jag tänker att jag är den lyckligaste mamman i världen och har ingen aning om att det bara är timmar kvar. Innan mors dag blir ett hav av bottenlöst mörker.”
-
Ja, Cessan… Hej…läst klart?
Ni andra: finnes mer att säga/tycka? Ordningen här på forumet är knepig. Ingen har svarat på min fråga för flera dagar sedan? Om Rosita och hennes inställning till psykologer etc…
Hur som helst så kommer det snart (om en vecka) en ny bokdiskussion. Så”säg” gärna ngt om ni har mer på hjärtat ang Boisens bok.-
Ingen vet riktigt om Rositas störning är sjuklig eller medfödd, något som blommat upp, eller om det “bara” är en vanföreställning som förvärrades genom bitterhet och ensamhet. Det man vet är att hon hade behövt träffa en ny man, fått ett eget liv med honom och därmed sluppit att leva genom dottern. Nu speglar hon sin egna tillkortakommanden mot dotterns ständiga framgångar, en dotter som vågar och kan allt det hon själv inte ens försökt. Jag är säker på att om Frida misslyckats i karriären, gift sig med fel man och blivit ensam mamma i förorten, då hade Rosita förblivit den kärleksfulla och stödjande person hon var i Fridas barndom. Hemskt egentligen…
-
-
Anledningen till att jag inte har svarat på din fråga är, att jag inte har något bra svar. Jag vet inte hur man ska kunna förebygga att människor blir så bittra som Rosita .Om personen är negativt inställd till psykologer kan det nog vara svårt för en psykolog att åstadkomma något bra resultat.
-
Jag känner inte heller att jag vet eller ens har en åsikt kring hur man skulle hantera detta. Kanske att de som bryr sig om Rosita (hennes syster och dotter) skulle tillsammans och ganska tidigt skulle haft en “intervention” för att förkara hur viktigt det vore att hon ändrade mönster? Kanske hade hon inte lyssnat på dem, men då hade de åtminstone försökt.
Sen finns ju människor med en personlighetsstörning och det går inte att “bota”.
-
-
-
-
-
Arne! Nu vill jag ogärna börja “tjafsa” med dig, men jag tror att du gör en “glädjekalkyl” gällande mäns val av kvinnor och att utseendet inte har ngn betydelse. Det är mkt möjligt att majoriteten karlar väljer efter de kriterier som du nämner. Men nog finns det en kategori (mest yngre??)som attraheras av ett snyggt yttre, fin figur o s v. Med åren kommer mognad …och en helhetssyn. Idealet – även när kvinnor “väljer” karl – är naturligtvis en helhetssyn där utseende KAN vara en komponent. Behöver inte vara ngt “bildfagert”, men ngt som tilltalar en. Detta med attraktion kan man inte hjälpa – menar ego. Det är inte ngt som utomstående kan styra åt en.
Hur många ggr nämns inte Johns vackra gestalt i den förra boken? För att nu dra in Dagar utan slut igen… :-) :-)-
-
Min erfarenhet är att yta har stor betydelse för män vid samtal med andra män och vid tillfälliga bekantskaper (kk, ons). Men när det blir skarpt läge vid relationsbildning är det personlighet och kemi som gäller. Det är bara att se hur deras partners ser ut. De flesta singeltjejer är snygga, “vanliga” tjejer är i relationer.
Men de t r inget jag kan bevisa förstås. Kanske är det annorlunda i storstäder där det är kvinnoöverskott
-
-
Oftast handlar det väl inte om något val, när två personer blir ett kärlekspar. Kärlek är något man drabbas av. Då tänker man inte så mycket på exakt vad det är som attraherar. Troligen är det en kombination av utseende, gemensamma intressen och gemensamma värderingar med mera. Man sitter inte på sin kammare och funderar på om man ska välja Eva eller Birgitta till exempel Så har del aldrig varit för mig.
-
Jag har hört/läst om att vissa karlar just gör sina val gällande kvinns. De kan ha många “kandidater”, så de menar att de väljer… :-) Eller så vill de prova olika innan de “väljer”… :-)
Om detta väljande gäller kvinnor också vill jag låta vara osagt. -
-
-
-
-
-
Jag har som sagt ingen förståelse för Rosita och hur hon bär sig åt. Hon nöjer sig inte med att trakassera Frida utan ger sig också på svärsonen. Hon är en svårt störd person som är omöjlig att umgås med.
Men pappan är inget vidare han heller. Han misshandlar Frida när hon är liten (utan att mamman ingriper!) och åsidosätter henne när han flyttar ihop med Gisela. Scenen med bananen är så osannolik att den antagligen är sann, en skicklig författare som Boisen hade inte hittat på något så töntigt. Men snacka om dysfunktionell pappa, om min nya hade gnällt över att mitt barn tog en banan hade hon fått höra att det ska du skita och dottern får ta så mycket frukt hon vill! Den tuffa pappan är plötsligt väldigt mesig…
Men enligt vad Boisen berättat i en annan intervju så misshandlade pappan Gisela och hon visade Frida skadorna för att hon skulle kunna intyga det om det gick till åtal. Men det blev aldrig något.Ändå förlåter Frida pappan och de har ett nära förhållande fram till hans död. Är det för att visa på skillnaden mellan honom och modern? Han blir tolerant och kärleksfull, älskar sina barnbarn, mamman blir tvärtom.
-
Som Lolmak påpekar någonstans här bland våra inlägg så kan man nog konstatera att Rosita var hopplöst förälskad i Peter. Hon fick honom på hjärnan. Förr fanns ett uttryck: “One Mans Woman”. Så känns denna relation för mig. Ur HENNES synvinkel.
I våra dagar är detta mer ovanligt då många åtm i västvärlden förmodas ha flera parters i livet. Förr skulle ju kvinnan helst bara ge sig åt en man. Det romantiska idealet. Visst, ibland kom ju verkligheten, den bistra, emellan. Men, som sagt, fast Peter tröttnar på henne och själv har en ny kvinna, så kan inte Rosita släppa sin ursprungstanke. Peter= Livet!Hon blir ensam, bitter… När han förblir en “f d”…så låter hon bitterheten fräta över på allt annat och kan inte glädja sig åt barnbarn. Kan inte acceptera att Frida är lycklig med sin man. -
-
Jag tänker att Frida vill förlåta, hon försöker med sin mor också. Men det är för mycket. Nån annan hade kanske brutit relationen.
-
Ja Frida vill förlåta, hon vill ha en någorlunda normal relation till sina föräldrar som vuxen. Men med mamman går det inte.
Det är mycket riktigt pappans ansvar att se till sitt barns intressen och göra vad han kan för att hon ska trivas i, och acceptera, det nya förhållandet. Men som Frida skrev, han abdikerade från papparollen. Däremot ska barn inte få bestämma om vuxnas relationer.
-
Hennes föräldrar var absolut inte som man önskar.
Men jag har tänkt på detta med familjeskildringar- sällan man läser en positiv skildring. Finns de inte? Eller är det ointressant?-
Lolmak! Intressant fråga. Fattas lyckliga skildringar av harmoniska familjer…? Vet inte, ärligt talat. Låter litet “frieligiöst”…:-) Vad är då en “lycklig” familj? För mig är det en gemenskap (ofta biologisk), men där man ändå ger gott utrymme åt individerna. Var man vill bo, vad man vill syssla med, vem man väljer som livskamrat (Gud, vilket högtidligt ord…)…Frihet att tycka politiskt hur man vill (i stort sett)… o s v… Många gånger i IRL är det väl ngn som dominerar – kan vara både fadern eller modern…Ngn dominerar genom sitt drivna sätt, sitt beteende, sin kontroll. Att för en individ då frigöra sig kan vara mkt svårt. Inbillar mig att en del familjer “klistrar ihop” gemenskap med att alla ska tycka likadant politiskt. En harmoni som borde vara krystad enligt mig. Eller för all del religiöst. Eller “i vår familj äter vi hälsosamt”. Aldrig pizza. aldrig snabbmat. Nyttigt in i förb… :-)
Begreppen harmoni eller disharmoni kan nog flyta in i varandra…-
Det ena är ju om det inte finns harmoniska familjer. Men sen tänker jag att man kan ha förståelse för viss disharmoni och ändå känna att man som helhet haft bra föräldrar och uppväxt.
-
Jo, jag anser att det finns lyckliga familjer. Så ser jag på min egen uppväxt. Vi var en lycklig familj. Vi barn kände att våra föräldrar älskade oss och ville göra allt de kunde för att vi skulle ha det bra. Naturligtvis fanns det konflikter, det finns det alltid, men i grunden kände vi en gemenskap.
Däremot fanns det andra saker i min uppväxt, som inte var så roliga. Jag var sjuklig och fick tillbringa långa perioder på sjukhus. På den tiden fick inte föräldrarna vara med barnen på sjukhuset. Det fanns besökstid två dagar i veckan, om jag minns rätt. Det gjorde att barn på sjukhus blev isolerade från sina familjer.-
-
Lolmak, du har rätt i att någon annan kunde ha beskrivit min uppväxt på ett annat sätt. men man måste väl skilja mellan stämningen i familjen och yttre förhållanden som till exempel sjukdom. I mitt fall var stämningen i familjen, som jag minns det harmonisk. Att min barndom delvis blev förstörd av sjukdom kan ju inte mina föräldrar lastats för.
-
-
-
-
-
-
-
Arne, jag håller med om det du skriver. Jag fick uppfattningen att Fridas far föraktade modern och förlöjligade och förminskade henne. Det kan i sin tur ha lett till en personlighetsförändring hos modern. Modern var ju inte otrevlig, när Frida var liten, som jag har uppfattat det. Jag har sett på nära håll hur ett sådant förhållande kan förändra en människa. Jag tänker mig, att Fridas mor var psykiskt skadad dels av förhållandet med mannen, dels av att han lämnade henne, att hon hennes personlighet förändrades.
Jag har funderat över en annan sak. Gisela dog tidigt. I boken får man ingen förklaring till hennes död, om hon blev sjuk eller råkade ut för en olycka. Antingen visste inte Frida orsaken eller också tyckte hon, att det var ovidkommande.-
Se mitt tidigare svar till Arne om destruktiva relationer och att det är svårt att veta vad som är höna och ägg i det här fallet.
Gisela uppfattade jag som en bifigur och jag la ingen skuld på henne utan på pappan. Han måste ju vara ansvarig för att hans dotter ska få det bra i hans nya hem.
Men Frida uttryckte vid ett tillfälle att ingen hade frågat henne vad hon tyckte om att pappan skulle gifta om sig, det reagerade jag på- barn bestämmer inte sånt. Det kan förstås ändå kännas så för barnet.
-
Nej, Jag håller med. Barn ska inte bestämma vilka deras föräldrar ska leva med- Däremot är det väl bra, om de får lära känna personen och bli förberedda. De påverkas ju också om en förälder skaffar en ny partner.
-
Ang incidenten med bananen så tror jag likväl att Gisela låg bakom. Varför annars göra sådan löjlig dramatik av det??Och i detta mesade Peter till sig. Min åsikt.
I stället borde han försvarat sin dotter. Men…som sagt, lyhördhet var inte hans starka sida. -
-
-
-
-
Ja, förhållandet mellan Frida och Gisela är höljt i dunkel och vi får inte veta något om hur det fungerade dem emellan eller vad Gisela avled av. Gisela framställs som “den elaka styvmodern” på ett sätt som känns väldigt traditionellt och inte helt trovärdigt. Men Frida som tonåring var besviken på att pappan redan hade en ny kvinna så snart efter skilsmässan och det kan ha påverkat hennes bild av Gisela.
En både dråplig och tragisk scen är när Frida och Rosita spanar på Gisela på hennes jobb. Rosita blir knäckt av att Gisela inte är varken snyggare eller yngre än hon själv. Hon förstår inte att när män väljer relationspartner går de inte på utseende utan helt andra saker, som kemi, personlighet, själsfrändeskap.
-
-
-
Jag håller med om det som ni andra har skrivit . I början var jag tveksam till, att hon lämnar ut sin mor och även fadern så som hon gör. Men det kan nog vara bra att få läsa sådana här skildringar för att få en bättre uppfattning om vad, som kan ligga bakom ett självmord. Det kanske kan bidra till kunskap om hur man förbygger självmord.
Jag har reagerat på mosterns yttrande, när modern har tagit sitt liv. Hon säger till Frida: “Du har alltid varit så elak mot henne” Det kommer aldrig fram vad den elakheten skulle bestå i. Längre fram i boken verkar ju Frida och mostern komma bra överens. Kanske var hon bara chockad?-
Fridas ambition med denna bok är ju att bryta tabun och att berätta sin upplevelse av mamman. Men HUR förebygga självmord?H HUR göra med en sådan människa som Rosita??? Låter otroligt jobbigt i o m att hon (Rosita) inte har ngn som helst självinsikt. Hon är ju emot allt vad psykologer heter. Varför? Gamla fördomar om psykiatri?? Eller rädsla för vad hon skulle få genomgå med psykologsamtal??
-
Nja, sa inte mostern “Du kunde ju ha varit snällare mot henne”och syftade då på besöket som Rosita hade hos Fridas familj. Det var ju moderns version som mostern tydligen tog in. Stämde ju inte med verkligheten. Det var Rosita som bar sig barnsligt och “gränslöst” åt. Knackade på badrumsdörren när Lars (svärsonen)skulle bada. Snokade och möblerade om i medicinskåpet. Klagade på städningen under tvättmaskinen etc. Rosita hade erbjudit sig att vara barnvakt så att Frida o Lars kunde gå ut o äta själva på restaurang. Alla vet ju att man vill göra dylikt i lugn o ro. Men Rosita var rasande när de kom hem efter två timmar.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Rosita. D vs jag tycker ju att hon är otroligt osympatisk efter skilsmässan. Fastnar i bitterhet. Hon är typ allt som jag själv INTE vill vara/bli. Dock kan jag känna igen mig i hennes rädsla för hög fat vid bilåkning. Jag hatar hög fart och sitter som en spänd stålfjäder. Som tur är har jag sluppit – i stort sett – dylika chaufförer. Peter beter sig egotrippat, totalt utan lyhördhet. Här kan du nog ha rätt, Husse… Ngn diagnos kan man nästan misstänka…
Jag känner mest förvåning inför Rosita. Denna brist på självinsikt.Att hon inte märker hur hon är! Nästan narcissism.-
-
Jo, men kostern säger också: “Du var så elak när hon hälsade på. Hon var ju inter välkommen!” Men som du säger är det väl moderns version, som hon återger. Hon var väl inte med när modern hälsade på. Jag håller med om, att moderns uppförande inte är acceptabelt, att hon till exempel inte bara rotar i utan börjar flytta om i deras skåp. Att hon inte låter Lars bada ifred är ju också helt fel.
Mostern påpekar också, att Frida hade skickat blommor till henne, när hon fyllde år, men inte hört av sig till modern på mors dag. Det kan jag förstå att modern tog illa upp.
När modern besöker Frida och hennes familj i Stockholm frågar Frida vid frukost bordet om inte mamman kan gå till lekparken med Tilde. Det borde ju en mormor gärna göra kan man tycka. Jag får intrycket, att modern uppfattar det som att Frida vill bli av med henne.
Modern hade ju sett fram emot att få besöka Moderna museet vid Stockholmsbesöket. De gick dit en måndag, där de flesta museer har stängt. Där tycker jag, att modern har rätt att vara kritisk. Frida visste, att modern gärna ville gå dit och hade kunnat kolla upp öppettiderna. Å andra sidan skulle väl de flesta inte lägga så stor vikt vid en sådan sak. Frida föreslår, att de ska gå till Skansen istället eller till slottet men det faller inte mamman på läppen. Istället bjuder hon mamman på lunch på Grand Hotell. Men under lunchen talar mamman bara om, att Fridas pappa har förstört hennes liv. -
-
-
-
Tack Lolmak för ett utmärkt bokval, här finns mycket att diskutera!
Jag kan erkänna att jag inte tog mig an boken med någon större entusiasm. Jag förväntade mig eländesporr och tung läsning, men jag hade faktiskt fel. Visserligen är ämnet tungt men Boisen skriver på ett sätt som ändå gör läsningen njutbar. Korta kapitel, ett spänstigt språk och som motvikt till eländet lite glimtar från hennes eget äktenskap som tycks vara närmast osannolikt bra och kärleksfullt. Och Boisen själv är väldigt framgångsrik och uppskattad som den medieprofil hon är, inte någon man måste tycka synd om.Boken är utlämnande och jag tror inte att den kunnat skrivits om fadern varit i livet. Men jag tror att det behövs en sån ärlighet ibland och det är en av bokens styrkor. Vad som är sant eller inte kan alltid diskuteras, personligen reagerade jag på att den står bland romaner och inte biografier. Fast jag har kollat upp Frida på nätet och allt vad gäller namn, tidpunkter, platser, karriär och händelser stämmer där.
Jag tolkar Rosita som att hon “vårdat sin bitterhet” över makens svek så till den milda grad att det blivit en fix idé som orsakat en permanent störning hos henne. Då exet var utom räckhåll för henne tog hon ut bitterheten på dottern och var enormt avundsjuk på hennes framgångar både i karriären och i relationen. Och samtidigt förstorade hon upp sina egna tillkortakommanden och knöt offerkoftan allt hårdare omkring sig. Vad Frida än gjorde blev det fel, det var inte lätt för henne.
-
Kul att du ändrade uppfattning! Jag har själv inte så bra koll på Frida, jag ser sällan på TV (och då serier, dokumentärer och nyheter). Men just att hon är framgångsrik och inte offer gör boken lättare att ta till sig. Det hade varit svårt om det var genomgående elände.
Det problemet kring sanning eller ej kommer man inte ifrån, men det verkar trovärdigt och dessutom tänker jag att det måste ha varit otroligt smärtsamt att skriva den så varför utsätta sig? Det verkar som att hon verkligen ville skriva det här för att hon tycker att det är viktigt.Vad kände ni för Rosita? Jag måste erkänna att jag har nära til förakt, även om jag inte vill kännas vid den sidan hos mig.
-
Jag visste inte alls vem Frida Boisen var förrän jag läste boken, jag orkar inte hålla koll på alla influencers och nya mediestjärnor som poppar upp som ogräs på våren. Men hon verkar trovärdig och hon är ärlig med sina framgångar och tonar inte ner dem så varför försköna en bok som vill väcka känslor? Men det finns några saker som framstår som osannolika i mina ögon, som att den man hon bildlikt talat lämnar vid kyrkporten hjälpte till att ringa återbud till bröllopet. Det hade då inte jag gjort, det hade bitchen min själ fått göra själv!
Jag känner ingen sympati för Rosita. Det är möjligt att hon utvecklat en psykisk störning men det är ändå självvalt då hon grävt ner sig i bitterhet. Hennes uppträdande mot dottern är inget annat än mobbning och jag förstår inte varför och ser inga förmildrande omständigheter. Jag hade inte heller förlåtit henne.
-
Inte jag heller håller koll på influencers och kändisar.nMen hon verkar trovärdig, ja.
Jag tycker att det är svårt att förstå hur mycket Rosita förändrades av relationen och hur mycket som berodde på hennes personlighet (eller personlighetsstörning) till att börja med- Visst kan man bli “skadad” av destruktiva relationer. Men det kanske är nåt hos henne själv som gör att hon hamnar i det? Jag skulle nästan vilja ha en psykiatrikers bedömning av Rosita. Det är så bedrövligt och ändå fascinerande. Offerskap i mindre format känner jag igen hos många, men vad är rimligt?
-
-
-
-
Ja, boken är självutlämnande, men inte bara det. Hon lämnar ju också ut sina föräldrar. Jag har läst med intresse, men samtidigt har det känts litet skambelagt, ungefär som att läsa någons dagbok.
Som jag fattade det var modern bitter på grund av att mannen lämnade henne. Hon verkar ha varit svartsjuk på Fridas barn. Hon ville ha sin dotter ifred. Hon tog illa upp, när Frida bad henne att gå till lekparken med sitt barnbarn. De flesta mormödrar vill väl gärna vara tillsammans med sina barnbarn.
Jag har också reagerat mot fadern. Han verkar ha haft svårt för att umgås med familjen. När han inte arbetade ville han helst få vara ifred och spela golf med sina kompisar. Han var också elak mot frun, Fridas mamma. Han kunde inte säga att köttbullarna var goda utan måste tillägga att såsen var smaklös. Vid ett annat tillfälle sade han, att hon var ful när hon log. Jag undrar om inte han hade någon diagnos, förslagsvis aspbergers.
Frida ville ju en gång att de skulle bestämma olika saker de kunde göra tillsamman på helgerna. Men det verkar ha runnit ut i sanden.-
-
Håller helt med, Arne. Det var nåt av det mest intima jag läst. Jag har tänkt kring frågan om att skriva om sina föräldrar. Anta att boken inte skulle vara helt sann- föräldrarna ävore helt utelämnade och skulle inte kunna försvara sig. Det hade de knappt kunnat även om de var i livet, hur kan man möta sån beskrivning som förälder (om amn då är frisk)?
Men jag tycker trots allt att det är viktigt att ge ut sin berättelse- den får mig i alla fall att tänka till kring föräldraskap, men också kring hur man som mmänniska kan gå sån destruktiv väg.
Fadern verkar ju vara självupptagen, absolut. Och kanske har har nån diagnos. Men jag har ändå svårt att förstå Rosita, som gör sig till offer redan tidigt i relationen. Man förstår att hon inte har samma ekonomiska förutsättningar som han men varför inte lämna? Så småningom förstår man i och för sig att hon nog alltid har älskat honom.
-
-
Hej o tack för ditt bokval och inledning, Lolmak!
Ja, man kan sannerligen undra vad mamman led av. Ngn slags personlighetsstörning?
Det känns som att hon fixerat sig vid detta med ödesfaktorn. Det är förutbestämt att hennes liv ska vara så inkapslat i bitterhet och instängdhet. Att se glädjen i barnbarnet tycks sitta långt borta. Hon går in för att kritisera Fridas val i livet.
Jag tycker att det är helt orimligt med Fridas skuldkänslor. Så förfärligt osunt av modern att drivas av utstuderad hämnd p g a att hon är djupt olycklig. Att dottern inte ringde på Mors Dag blev ju bara ett grymt test. Allt var redan förberett. Städningen. Brevet. Och dessförinnan den uppsagda livförsäkringen.-
Jag funderade mycket på det. Hon måste vara psykiskt sjuk, en frisk person borde inte hamna i den sörjan av bitterhet. Men det är inte så mycket resonerande kring det och jag tänker att det var en långsam anpassning för de runt henne. Rosita själv verkar ha haft en annan verklighetsbild än de flesta andra- jag undrade över hur elaka kollegorna egentligen var och hur mycket som egentligen låg i hennes tolkning.
Det hjälper ju förstås inte mot skuldkänslorna.
-
-
Jag läste en recension om den här boken och kände en stor förfäran men också nyfikenhet. Jag kände att jag var tvungen att veta mer om detta- vad är detta? Vad driver nån till att inte bara begå självmord utan skylla det på sitt barn?
Boken är otroligt självutlämnande och ganska tung. Vi kan ju förstås inte veta om det som Frida skriver är sanning, men det är i alla fall hennes berättelse om uppväxt, relationer, föräldraskap, livet.
Jag blev i alla fall väldigt berörd, men kanske inte helt klok på vad mamman led av. Mer än extrem bitterhet.
Vad tycte ni?
-
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.