[husse]

Nu är det ett tag sedan jag läste boken men som jag minns den är den värd en fyra.

[Arne]

Jag sätter också en fyra.

[DensisteMohikanen]

Jag tycker också att de andra överreagerade när Marie berättade att hon ljugit om dottern. Hon var väl rädd att de skulle döma henne för att hon “lämnat in” dottern på ngt hem.
F ö måste detta med hem för handikappade barn vara ngt som man beslutat om i förväg: “Vi finns här om du behöver avlastning”.
AAlla” vet ju att den som har ett handikappat barn har det s a s på heltid. All energi går åt till detta.

Blev irriterad på Åsas utsago om att hon får ut 95 % mer av att umgås med kvinnor. Men i sängen en karl!
Vilket skitprat…jajaja, jag vet: hennes åsikt. Men… Så överdrivet… Tänk en stackars man som går med henne på ngt museuum…trevligt…jättefint… MEN; “Ännu bättre om du varit kvinna. Kvinnor ger mer”.

Vet inte varför författaren lägger in sådana här överdrifter.
Vad tycks om det här med könsmaktsordning, manliga strukturer, manlig härskarteknik…rena rama Gudrun Schyman…

Känns Parvani trovärdig? Hon har nog rätt, trots allt, att män inte får samma respekt för en kvinna i bikini än fö ren anständigt klädd? Vad tror ni?

[husse]

Jag är lite osäker på de olika kvinnornas namn. Det var väl Marie som hade en handikappad dotter?
Hon sade, att dottern var död, eftersom hon var rädd att de övriga kvinnorna skulle döma henne och tycka att det var fel att överge ett handikappat barn. När det kom fram att hon hade ljugit och att dottern levde blev de andra mycket upprörda. Att de reagerar är inte konstigt men jag tycker, att de överreagerar. Ada, som hon har en kärleksrelation med, vägrar att prata med henne. Jag tycker, att de borde förstå varför hon ljög.

[Arne]

Jag kan förstå att de blev upprörda. Dels lurade hon dem och så gör man inte med vänner. De tror ju också att hon gjorde det för att få sympati och uppmärksamhet. Dels att påstå att ens barn är död fast det inte är sant är ju ytterst obehagligt.

Jag förstår egentligen inte varför hon ljög? Hon kunde sagt som det var, att hon behövde avbrott och avlastning och att flickan hade det bra på hemmet. Alla hade förstått och sympatiserat med det, här fanns inga självgoda moraltanter. Intrycket är att hon faktiskt sökte sympati för att kompensera att hon var en dålig seglare och inte tillförde något på den fronten.

[husse]

Jag fattar det som att hjon var rädd att bli dömd och uppfattad som hjärtlös, när hon “övergav” sin dotter.
Jag såg en gång påå
sv
t en romantisk komedi, där en man för att göra intryck på en grupp kvinnor påstod, att han hade en son som var dödsdömd på grund av cancer. Kvinnorna reagerade när han blev avslöjad men om jag minns rätt var de inte lika upprörda som kvinnorna i denna bok.
En annan sak, som jag har funderat över är varför Marie, som inte har någon erfarenhet av segling gersig ut på en sådan här resa. Dert är märkligt att de accepterar en besättningsmedlem, som inte kan segla.

[husse]

Jag minns inte vad filmen hette men det var Hugh Grant som spelade mannen.

[Arne]

Att Marie gav sig ut på seglingen var en sorts flykt, hon var utbränd av det ständiga ansvaret för och skötseln av dottern. Att hon togs med är mer märkligt, men det stod någonstans att Parvani brukade ha med en okunnig seglare på sina resor för att lära upp henne. Någon slags feministisk gärning för att stärka dessa kvinnors självförtroende. Men det låter som ett onödigt risktagande, även om det går bra att sköta båten på fem kan ju någon bli sjuk eller skadad och då blir det jobbigt.

[husse]

Jag tycker, att det verkar ansvarslöst av Parvani att ta med någon, som inte kan segla på en långresa över
atlanten.

[DensisteMohikanen]

Jag undrar: är det några inslag som förvånat er?
Jag kan inte påstå det direkt. Piratincidenten kommer sent i boken.Svårt att avgöra vad som vore rätt. En människas liv är ju lika mkt värt som en annans kan man tycka.Å andra var det en hotfull situation.Omöjligt att veta hur man skulle reagera själv.Det antyds att kvinnorna kommer att bära detta med sig hela livet. Jag tror det också.

Vad tycker ni om Åsas “utflykt” och hennes beteende`Kan man förstå Parvanis frustration som innebar att hon låste in Åsa?
Vad ska man tycka? Åsa är ju en vuxen människa och gör som hon vill. Bra eller dåligt. Parvani misstänker missbruk, men gränserna är flytande.
Tack för alla inlägg hittills!

PS. Författaren lycks t o m få in en Love story i romanen. Förvånad, någon?

• Det här svaret redigerades för 2 månader sedan av DensisteMohikanen.

[Arne]

Piratincidenten har jag inga problem med och jag tycker att kvinnorna gjorde rätt. Sannolikt var de flera och någon plockade upp honom. Om inte, fick han vad han förtjänade. Tror knappt att någon hade haft dåligt samvete för detta irl.
Det som förvånar mig är Åsas beteende, en mogen kvinna som för övrigt var sansad och omdömesgill, en rutinerad seglare som vet vad som gäller vid långseglatser. Att flippa ur så totalt känns inte helt trovärdigt men krävdes för dramaturgin. Inlåsningen känns också väl hård, man riskerade hennes hälsa.

En Love story hade jag förväntat och med bara kvinnor ombord måste det ju bli en lesbisk sådan. En del i boken som mest känns pliktskyldig och är mindre intressant.

Vad sägs om slutet, lite rumphugget tycker jag. Hade velat veta ifall resan förändrat något i deras liv. Och lite mer om Parvani förstås.

[husse]

De kunde inte veta säkert att det var pirater. De borde åtminstone ha kontaktat sjöräddningen.
När det gäller Åsas beteende håller jag med Arne. Det var inte acceptabelt. Å andra sidan var straffet väl hårt. Hon borde åtminstone fått möjlighet att gå på toaletten.

[husse]

Jag måste nog repetera litet för att kunna svara.
En sak kan jag säga: på en båt är alla beroende av varandra.Msn kan inte göra som man vill.

[husse]

Tack Arne för ett bra bokmal och EM dito inledning.
Jag har funderat över varför man ger sig ut på den här typen av äventyr.Roligt är det uppenbarligen inte.Handlar det om att bevisa något för sig själv eller för andra? Vill man se hur man klarar olika påfrestningar? Utmaningar heter det visst idag.En märklig sak ät att vi får veta mycket om de andra kvinnorna men ingenting om kaptenen, Parvani.Varför?

[Arne]

Ja jag skulle velat veta mer om Parvani och jag tycker det är en svaghet i berättelsen. Jag trodde något skulle komma när hon blev sjuk, men inte. Hon är ju på sätt och vis huvudpersonen, utan henne hade det inte blivit någon seglats. Hon verkar ha en agenda, att lyfta kvinnors kompetens och förmågor inom traditionellt manliga områden, och talar gärna med media om detta. Samtidigt stör jag mig på att hon/författaren framställer det som något unikt att kvinnor seglar över Atlanten. Det tror jag inte det är numera och på så sätt blir boken motsägelsefull.

Orsaken till att man ger sig ut på sådana strapatser är flera. Någon flyr från något, som hon med det handikappade barnet. Andra vill bevisa att de klarar det, samma fenomen som att åka Vasaloppet eller springa maraton. Vanlig äventyrslystnad är en tredje orsak. Sen finns det de som liksom inte klarar ett vanligt inrutat liv utan måste ha nya kickar hela tiden.

[DensisteMohikanen]

Jaha!
Konceptet enbart kvnnnor är väl inte mitt favoritkoncept. :-) :-)
Dock tycker jag att det finns mkt intressant i romanen.
Psykologin, så klart.
Intressan med proviantering … Minns att jag gillade att läsa om Robinson Crusoes bestyr med matvaror som kunde räddas från skeppet.
Betyg fyra trots allt.

• Det här svaret redigerades för 2 veckor, 5 dagar sedan av DensisteMohikanen.
• Det här svaret redigerades för 2 veckor, 5 dagar sedan av DensisteMohikanen.

[husse]

Jag har litet svårt att förstå detta med att utsätta sig för strapatser.Det handlar nog som du säger om att testa sig själv och sina gränser.
En klasskamrat i gymnasiet föreslog att vi killar i klassen skulle åka Vasaloppet.Alla låtsades vara med på detta men ingen ville i verkligheten.Det blev aldrig av.Förslagsställaren var den i klassen som var minst “sportig”.Det var kanske därför ingen tog det på allvar.

[DensisteMohikanen]

Arne! Tack för ditt bokval!
Jo, det är i hög grad det psykologiska spelet som är intressant. Och givetvis allt det praktiska. Som t ex konsten att proviantera. Vilket jobb! Att tänka framåt i ett antal veckor. Att klara av dagarna i trånga utrymmen. Att “känna in” vem som kan vad.
Jag har litet grann kvar, så jag återkommer med fler intryck.
Bra val i a f!

[Arne]

Jag gillar inte längre böcker som skildrar äventyr och strapatser, jag har liksom växt ifrån det. Så man kan undra varför jag då väljer en bok om en Atlantseglats? jo jag är förstås ute efter det psykologiska spelet och den påfrestning det innebär för de inbördes relationerna. Lundberg har skrivit en riktigt bra berättelse om de psykologiska, praktiska och sociala konsekvenserna av att samla sex personer isolerade på en fjorton meter lång båt. Intressant är också att fem av de sex kvinnorna är 50+, det är inga ungdomar som tar sig an strapatserna. Karaktärerna känns trovärdiga liksom de konflikter som uppstår. Ingen är god eller ond, alla har sina ups and downs. Den yttre dramatik som uppstår känns realistisk och stör inte.

[Författare]

Inlägg