[husse]

En sak som jag, att funderade på under läsningen är att avsnitten om Pål är skrivna i jagform men avsnitten om Iris äör skruivna i tredje person. Det måste finnas någon tanke med det. Det är svårt att identifiera sig med Pål.

[Arne]

Det är en bra fråga! Kanske är du på rätt spår, det ska vara svårt att identifiera sig med Pål men lätt för kvinnor att identifiera sig med Iris. Om det nu är lättare med någon i tredje person, mer allmängiltigt kanske?

Iris hamnade ju på psyket direkt efter attacken på Pål, borde inte läkarna hittar spår efter misstänkta substanser i blodet? Det går ju på ”frivilliga” knarkare.

[husse]

Tack för bokval och inledning. När jag började läsa tyckte jag att det verkade vara en banal kärlekshistoria, som inte intresserade mig. Men så småningom utvecklades den till något annat. Under läsningen började jag tänka på begreppet” gaslighting” med syftning på filmen Gasljus från 1944 med Ingrid Bergman och Charles Boyer. Den handlar om en kvinna vars make manipulerar henne så att hon till slut själv tror att hon är sinnessjuk. Jag kan tänka mig att idén kommer därifrån.
Jag håller med om mycket av det du skriver. Det hela är knappast trovärdigt. Det hindrar inte att det finns en viss krypande spänning i boken. Som du säger vet man ju alltid i denna typ av litteratur hur det ska gå till slut. Men man vet inte hur författaren ska komma fram till det.

[Arne]

Ja gaslighting passar bra på hur han gör, även om han tar droger till hjälp.
Berättelsen är också ett exempel på det gamla talesättet” om något verkar vara för bra för att vara sant – är det i allmänhet det…” Något som kvinnor borde tänka på när de träffar den ”perfekte” mannen. Och jag tycker faktiskt att Iris borde reagerat och lämnat innan det var för sent, innan det gått för långt med drogerna. Det var för många konstiga saker som hände, hon var ju en kvinna med integritet, sunt förnuft och självförtroende.
Intressant grepp att låta psykopaten ge sin version, undrar om författaren läst på om hur de tänker.

[Arne]

När Husse skrev att denna bok bara fanns som e-bok i Skellefteå blev jag jätteförvånad! Hon är väldigt hypad, det är Ninni hit och Ninni dit, hon är med i Bonniers bokklubb, i bokcirklar, i kö på bibblan och nämns ofta i tidningar. Men när jag läste boken förstod jag det bättre för den var faktiskt inget vidare. Ärligt talat den sämsta jag valt. Nu gillar jag inte genren så det var ett dåligt utgångsläge från början. Men man kan ju bli glatt överraskad.

Dock inte denna gång. Jag stör mig väldigt på när författare framställer brottslingar närmast som övermänniskor. Inte nog med att Pål duperar Iris, han lurar hela omvärlden, dödar folk utan att bli avslöjad och som grädde på moset är han expert på gifter. Det blir liksom för mycket av allt. Dessutom är böcker av denna typ förutsägbara, man vet att boven lyckas hela tiden, utom i slutet. Visserligen finns det psykopater bland oss, dock inte så många som i litteraturen, men inte många på Påls nivå. Han lever i en helt annan verklighet, ser sig själv som Gud och är saknar helt empati. Vilket gör att boken känns orealistisk och konstruerad och motverkar sitt syfte, att varna kvinnor för män som misshandlar.
Pål verkar också ha en släng av det som kallas Mûnchhausen by proxy, ett behov att göra någon sjuk för att kunna ta hand om denne och lägga all sin tid på det. Förekommer mest mellan mammor och barn.

[Författare]

Inlägg