ÄN FINNS DET HOPP av Karin Wahlberg

Visar 54 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #24541
      InaJ
      Deltagare

      Boken får en trea av mig. Det var intressant med sjukhusvärlden och tidsskildringen men jag tycker att det var för många personer att hålla reda på och lite segt ibland, men absolut välskrivet och mycket research nerlagt av författaren.

    • #24540
      Arne
      Deltagare

      En bok som inte alls var i min smak, det enda positiva var att den är allmänbildande vad gäller polio, hur den drabbade och vilken behandling, eller brist på behandling, som fanns att tillgå. Jag sätter en tvåa.

    • #24539
      Gunilla
      Deltagare

      Jag gillar böcker med en verklighetsbakgrund, så boken hamnar i alla fall i den bättre betygsskalan. Att det handlar om sjukhus gör att många är berörda, alla har någon gång varit där. Det är gripande att följa människoöden och jag ser fram emot fortsättningen. Jag har redan fyllt mp3-spelaren med ytterligare två böcker i serien. Visst är boken rätt pratig och att jag blandade ihop människorna i början var lite krångligt, men i det stora hela gjorde det inte så mycket. Jag ger boken en fyra.

    • #24524
      husse
      Deltagare

      Jag läste boken med intresse främst på grund av tidsskildringen. Jag läser gärna böcker, där handlingen utspelas på femtiotalet eftersom jag känner igen mycket. Sjukhusmiljön gör den också intressant. Jag tillbringade mycket tid på sjukhus som barn och har på senare år haft mycket kontakt med vården. Jag har även som sjukhusbibliotekarie, senare medicinsk bibliotekrie, rört mig i sjukhusmiljö. Dessutom har jag kanske haft polio, i så fall i lindrig form. Dessa saker tillsammans gjorde boken intressant för mig.
      Jag kan instämma i delar av Arnes kritik. Den är litet pratig, språket är litet stelt men ska väl kanske avspegla tiden. Jag tycker, att författaren ägnar väl mycket utrymme åt kvinnornas kläder, något som inte alls intresserar mig.
      En svag fyra blir det för min del.

    • #24521

      Snart ny bok. Den som behagar får sätta betyg på Wahlbergs roman. :-)
      Jag tycker att det är intressant och mkt givande med olika glimtar från verkligheten.
      Vid tillfälle läser jag gärna fortsättningsböckerna.
      Mitt betyg är fyra…om än inte en superfyra. :-)

    • #24473
      husse
      Deltagare

      ja, ibland läser man i böcker, att någon har sovit drömlöst. Jag tycker inte, att det är något bra uttryck. Man sover i olika faser. Under den så kallade rem-sömnen drömmer man.
      REM står för “rapid eye movement”. Fasen utmärks av snabba ögonrörelser. Den del av muskulaturen, som är styrd av viljan är förlamad under rem-sömnen. Därför kan man vara tillfälligt förlamad om man vaknar under rem-sömnen, så kallad sömnparalys.

    • #24472
      InaJ
      Deltagare

      Jag menar alltså att jag läst “drömlöst” i andra böcker. Ett annat lämpligt ord kunde väl vara “intensivt”? Då blir det ju i motsats till den långa sömnlösheten.

    • #24471
      InaJ
      Deltagare

      Jaha, det var intressant att läsa uttrycket i boken. Det står att det bara blev några timmar hon sov. Vet inte om det är något med det, och att hon hade svårt att somna, som ska tolkas i motsats till hämningslöst. Tycker mig minnas att det ibland skrivs “drömlöst” när någon sover djupt, det kanske kunde ha passat.

    • #24470
      husse
      Deltagare

      “Hon sov djupt och hämningslöst” står det. Om jag hade varit förlagsredaktör skulle jag ha föreslagit författaren att stryka “och hämningslöst”. De orden tillför ingenting. “Hon sov djupt” säger allt som behöver sägas.

    • #24469

      Ordet “hämningslöst” i samband med Nancys sömn står på sidan 189.

    • #24463
      husse
      Deltagare

      Mohikanen : Genom att använda uttrycket “hon tog mjölk och bröd” kanske författaren vill säga, att affären är ett snabbköp. Det var ovanligt på 50-talet. I Solna där vi bodde då fanns en konsumaffär, som var ett snabbköp. Det var nog en av de tidigaste snabbköpsaffärerna för livsmedel. Den allra första lär ha öppnats på Odengatan i Stockholm 1941 enligt Wikipedia.

    • #24462

      På tal om att reagera…
      Det står på ngt ställe att Sonja (tror jag att det är) går till Konsum och TAR mjölk o bröd m m. Hehe… Låter tjuvaktigt! :-) Vi andra får minsann betala för oss. :-)
      Samtidigt säger man ju så ibland. Och kanske skriver? T ex “Vi var på pizzeria S:t Marcus och jag tog/valde Sacramento.

    • #24461
      husse
      Deltagare

      Mohikanen: hämningslös eller ohämmad tycker jag är ungefär samma sak. Uttrycket att sova hämningslöst kan vara ett medvetet försök att förnya språket. Jag reagerade inte mot det när jag läste boken även om jag i efterhand tycker. att det låter konstigt.
      Det kan finnas självbiografiska inslag men det är omöjligt att veta.

    • #24460

      Inaj: ska leta rätt på sidnumret.
      Husse: uttrycket i boket är hämningslöst. Inte “ohämmat”.
      Petiga är vi väl alla? Beroende på humör m m. Jag reagerade på gudasnäll och du på hungrig som en varg. Petigt eller ej; nu har vi diskuterat dessa uttryck. :-)
      Jag har funderat över om Karin W (författaren) är släkt md bokens Wilma och Stina? Hon skriver om deras fyrkantiga ansikten. Ungefär som Karin själv ser ut. Eftersom hon själv är född 1950 har hon ändrat lite på årtal. Antag t ex att Stina träffar ngn och blir kär…det ena leder till det andra… och så får hon barn…låt oss säga 1958?
      Naturligtvis bara en fundering. :-)
      Såg förresten på Willys att de hade “Lätta ditt hjärta” i pocket. Men behövde pengarna till annat i dag (i går, lördag). :-)

    • #24459
      Gunilla
      Deltagare

      Sömnen är inte så passiv som vi tänker oss, bara för att minnet och musklerna inte används på samma sätt som i vaket tillstånd. Det händer mycket under sömnen, i alla fall om man får tro på vad hjärnforskarna har kommit fram till. Fast det är klart, sömnen är ju också till för att kroppen med alla inre organ ska få vila.

      Jag kan tänka mig att sova hämningslöst, när det inte är något som hämmar sömnen. Att bli väckt ofrivilligt skulle kunna hämma sömnen. Eller störande ljud som gör att man inte kan sjunka ned i djupsömn. Jag tycker att uttrycket passar mindre om man somnar efter lång stund av utebliven sömn.

      Kul att fundera lite kring nya ord. En del nya ord kommer försvinna om ingen använder dem. Andra blir kvar. Vi får väl se hur det blir med att sova hämningslöst.

    • #24458
      husse
      Deltagare

      Mohikanen: jag menar, att ordet “däven” inte är så ovanligt. Det finns som sagt med i Svenska Akademiens Ordlista och de tar bara upp ord med en viss frekvens.Jag har svårt att komma på en bra synonym.
      Att sova ohämmat känns för mig som ett konstigt uttryck. Att sova är något passivt. Att göra något ohämmat är ju att göra det utan hämningar, intensivt, atthänge sig åt det. Kanske kan man jänge sig åtsömnen?
      “Hungrig som en varg” är ett vardagligt uttryck. Jag skulle kunna säga det. Jag tycker, att det är litet av en schablon.Sådana uttryck bör en seriös författare undvika.
      Jag kanske är litet för petig, när det gäller det språkliga.

    • #24457
      InaJ
      Deltagare

      Mohikanen: Jaha, i så fall tycker jag inte det passar så bra. Vore kul att läsa det i boken om du har sidnumret kvar, jag har tyvärr själv inget minne av att aha läst det.

    • #24456

      Inaj: författaren använder “hämningslöst” just när Nancy HAR legat sömnlös flera timmar…och sedan äntligen fallit i sömn.
      Det är alltså inte så att hon trött bara stupar i säng och somnar direkt.

    • #24455
      InaJ
      Deltagare

      Nu vet jag inte i vilket sammanhang “sova hämningslöst” står i boken men jag tänker mig att det passar in när man är jättetrött och bara kollapsar på sängen och somnar, man ligger inte och vrider sig eller så. “Hungrig som en varg” är ju egentligen ett liknande uttryck, man ger efter för kroppens behov och kan inte tänka på något annat än att äta eller sova.

    • #24454
      Arne
      Deltagare

      Mohikanen, på modern svenska skulle det heta “fett hungrig” :-D Så det är bra att författaren använder tidstypiska uttryck…
      Däven är jag väl bekant med. Men att “sova hämningslöst” låter helt fel i mina öron.

    • #24453

      Husse: jag skrev inte att jag inte vet vad ordet däven betyder.
      Jag menar bara att det nog användes mer förr. Men boken skildrar ju 50-talet så då var det (ordet) nog fortfarande mer i bruk. Hoho… Vilket uttryck: “mer i bruk”.
      “Hungrig som en varg” används ju ofta. Inte så lätt att hitta bättre uttryck. Vrålhungrig? :-) “Mycket hungrig” låter alltför beskedligt. Möjligen: “Han/hon var så hungrig att tarmarna kved/skrek “? :-) :-)

    • #24452
      husse
      Deltagare

      Däven är ett ord, som jag använder men kanske inte så ofta. Luften i till exempel en källare eller ett vindskontor kan vara däven. Man kan också känna sig däven.Ordet finns i Svenska Akademeins Ordlista, så det kan inte vara alltför ovanligt.
      Hämningslöst är inte något konstigt ord, men sammanställningen “sova hämmningslöst” är litet märklig i mina öron och ögon.
      Gudasnäll tror jag inte, att jag har hört eller sett. Å andra sidan har jag inte reagerat på det i boken! Det kan vara ett skånskt uttryck.
      Hungrig som en varg står det på ett ställe.Det reagerade jag på, eftersom jag tycker, att det är ett schablonmässigt uttryck.

    • #24448
      Gunilla
      Deltagare

      Jag har aldrig använt “gudasnäll” och inte hört det heller. Men så hör jag inte hemma i Skåne heller. Mest i stockholmsområdet.

      “Däven” är för mig ett gammaldags ordval. Har hört och läst det, men använder själv inte uttrycket. Det är nog som du skriver, mohikanen, typiskt för den tiden.

      Att sova “hämningslöst” låter som riktigt djup sömn, ett superbra uttryck egentligen. Jag ska kanske börja använda det …

    • #24446

      Nu hann du före mig med att kolla. Där ser man. Hon har tydligen bytt arbetsplats. Såg att de följande delarna i sjukhusserien heter Livet går vidare (2015) och Lätta ditt hjärta (2018). Jag vill absolut läsa dessa böcker vid lämpliga tillfällen. Tar ju sin tid…eftersom de (böckerna) är tämligen “feta”. :-)
      Jag reagerar över en del ordval i boken. Hon använder “däven” på flera ställen. Det är nog korrekt och inte “fel”, men fick mig att tänka på romanen Snögrav av Bo R Holmberg. Vi hade ju den i vår bokcirkel (mitt bokval). I den boken förekommer ordet ofta och på ngt sätt typiskt för den tid som ska skildras. Kul att man kan få associationer helt plötsligt och oväntat. :-)
      På ett ställe skriver författaren “hämningslöst”. När Nancy äntligen somnar efter att ha varit vaken… så sover hon hämningslöst. Besynnerlig svenska i mina öron… Låter som en actionthriller….:-)
      Jag lade även märke till att en person beskrivs som “gudasnäll”. För mig låter det som typiskt skånskt. Används mkt här. Känns som talspråk. Används det uppåt landet…?

    • #24445
      husse
      Deltagare

      Enligt Wikipedia är Karin Wahkberg född i Kalmar, bosatt i LUnd och arbetar på lasarettet i Ystad som gynekolog och förlossningsläkare.
      Storpolitiska händelser som Stalins död och Koreakriget kan bidra till att skapa en tidsatmosfär. Det är därför jag saknar dem. Även sjukvårdspersonal påverkas av vad som händer i omvärlden.

    • #24442

      Hejsan och tack för alla synpunkter!
      Jag visste att Karin W är läkare eftersom jag har läst flera av hennes deckare. :-) Dessutom står det längst bak i boken på en extra sida. Åtm i mitt biblioteksexemplar. Gynekolog och förlossningsläkare. På Gotland (i Visby). Jag har inte forskat i var hon är född, men hon tycks känna till Gotland en hel del. Det KAN vara en kärlek som kommer av att hon är född där. Jag vet inte. Man kan naturligtvis lära sig att älska Gotland även senare i livet. :-)
      Håller med om att några politiska händelser gott kunde ha nämnts. T ex Stalins död. Men hon har väl fokuserat på epidemierna och livet för läkare, sjuksköterskor m fl. Och patienter!

    • #24441
      husse
      Deltagare

      Ja, jag tycker nog, att boken innehåller litet för mycket, för många personer och för många trådar. Jag saknar också intryck av händelserna i omvärlden. I Sverige tror jag inte att det hände så mycket 1953. Där var nog paratyfusepidemin det största. Däremot hände det viktiga saker internationellt. De två viktigaste, som jag kommer ihåg, är Stalins död i mars och att Koreakriget upphörde. Det blev ingen fred , formellt pågår Koreakriget fortfarande men det blev vapenstillestånd. Dessa händelser borde ha funnits med i boken. På den här tiden då det inte fanns TV lyssnade man på Dagens Eko på kvällarna och de flesta hade en dagstidning.

    • #24429
      Gunilla
      Deltagare

      Jag visste inte att Karin Wahlberg är läkare, jag trodde att hon var lärare. Det förklarar i alla fall det faktum att tidigare böcker även dem är förlagda till sjukhus (“Sista jouren” till exempel). Då har hon antagligen en del egna erfarenheter och kan hitta rätt ställen att göra research.

      Jag tror att man måste begränsa sig som författare. Det kan vara lätt att skriva om för många saker i samma bok och då blir det omöjligt att följa med i händelseutvecklingen. Jag tycker att den här boken innehåller nog så många områden och personer. Fast jag skulle antagligen ha uppskattat om hon hade lyckats peta in en politisk kris, folkomröstning eller regeringsbyte. Det skulle ha satt händelseutvecklingen i ett större sammanhang.

      Att skildra personer som behöver stöd av psykiatrin är antagligen ämne för en egen bok. Kanhända kommer det i senare böcker, vad vet jag. Jag kommer att fortsätta läsa två böcker till i serien. Jag vet inte om det väntas fler böcker än så.

    • #24428
      InaJ
      Deltagare

      Jaha, är hon. Ja då har hon ju säkert egna erfarenheter och känner säkert också äldre läkare och sjuksköterskor att fråga.

    • #24427

      Inaj! Karin W är ju läkare! Hon borde ha fått många vibbar från det förgångna även om hon själv är född 1950. Vet ej när hon påbörjade sina studier i medicin. Hon KAN ju också ha varit sjuksköterska först. Vem vet? :-)

    • #24426
      InaJ
      Deltagare

      Angående kläder igen då, så menade jag med det jag skrev tidigare just det att kläderna används som en berättarteknik för att berätta om något som ska hända eller vilken sorts person det handlar om. Man får genast en bild av samhällsklass osv. Precis som ord använs på samma vis, t.ex. “psykdoktor”. Det har författaren gjort bra. Tror det var Gunilla som skrev om att författaren gjort mycket research, och så uppfattar jag också det. Det är ju lätt hänt att halka ur tidskänslan men det tycker jag inte K. Wahlberg gör.

    • #24425

      Förlåt! Ngt tankspridd.
      Menar att psykiatrin i Lund är flyttad till “vanliga” sjukhusområdet i Lund. Bor ju i Malmö numera. Det var därför mina tankar korsade varandra. :-)

    • #24424
      husse
      Deltagare

      Mitt senaste kom inte med på Forum. Jag var tvungen att kopiera och lägga in det separat.
      Tekniken verkar vara litet osäker.

    • #24423
      husse
      Deltagare

      Enligt nedanstående artikel var det först på 1980-talet, som mentalsjukhusen började avvecklas på allvar. 1995 var de i stort sett avvecklade. Den som är intresserad av psykiatrins historia i Sverige kan läsa här: http://vadardepression.se/psykiatrins-historia-sverige-och-mentalsjukhusens-historia-fran-helgeandshus-till-oppenvard/

    • #24422

      Successivt stavas det
      Vad gäller intresset för kläder i romanen så har jag inte ont av det. Trodde att det var normalt för kvinnor? Dels svårigheterna för en fattig att få ihop till det nödvändiga. Dels “lyxkvinnan” som kan kosta på sig att beställa från NK i Stockholm. :-) Båda varianterna känns väldigt “IRL”.
      Jag tycker att Nancy är sympatisk. Visst hävdar hon sig genom ytliga fenomen som sitt utseende och mode. Tar väl igen det hon missat under sin uppväxt. Visst skulle man önska att hon kunde koncentrera sig på ngt annat. Men vad? Ideellt arbete? Kanske? Att på beställning börja gå på konstutställningar etc kan ju låta bra, men även bli krystat? Vet inte hurdan läsvana hon har. Ngn bokcirkel?? :-)
      Tycker att det är fint om en kvinna vill klä sig så bra hon kan. Och sköta om sig. Naturligtvis kan det urarta och att hon (kvinnan) blir en modedocka. Men jag tycker att Nancy har många tankar. Hon är ju t o m rädd för den gräsliga Hjördis Fransson.

    • #24421
      husse
      Deltagare

      Detta är märkligt. Jag har raderat ett inlägg för att ändra en felstavning. Jag kopierade inlägget och lade ut det igen och ändrade felstavningen. Det märkliga är att inlägget med felstavningen finns kvar på Forum och vekrar inte gå att redigera.

    • #24420

      Jag känner till att det fanns psykiatri på det vanliga sjukhuset i Lund på 80-talet. Vad jag hört om var det suicidavdelning. Låter hemskt, men helt enkelt en avdelning med just denna problematik. På det mentalsjukhus där jag arbetade fanns bl a narkomanavdelning, avdelningar med patienter från “andra orter” (som inte hade egen avdelning för inneliggande patienter, “bara” dagvård o öppenvård), avdelning för dömda, d v s kriminalpatienter. Och även åldringsavdelningar. Succesivt monterades sjukhuset ner och är nu “en saga blott”. All psykiatri är överflyttad till Sus (f d MAS). “De dömda” är på Östra sjukhuset i Malmö.
      Eller på t ex S:t Sigfrid i Växjö, Säter m fl ställen.

    • #24419
      husse
      Deltagare

      Ja, Mohikanen. Jag tror, att det stämmer, att hon inte nämner psykiatrin. På den tiden fanns ju mentalsjukhusen. Därför kanske det inte fanns några psykiatriska kliniker på d e allmänna sjukhusen.

    • #24418
      husse
      Deltagare

      För mig ligger det inget nedvärderande i ordet “psykläkare”. Det är helt enkelt läkare, som arbetar med psykiska sjukdomar. Det är väl lättare att skriva eller säga än psykiatriker.
      Ja, tempot är lågt men det behöver inte vara något fel.
      För mig som växte upp på 50-talet är det intressant att läsa om den tiden. Jag håller inte med om, att det inte skedde någon politisk och social utveckling på 50-talet. Det var ju då, som ‘ven arbetare började sköpa bilar. Det var också då, som charterresorna kom och vanligs löntagare kunde börja resa utomlands.
      Politiskt var det ju händelserikt med två folkomröstningar (högertrafik, pensioner) och ett extraval, 1958 då Erlander upplöste riksdagen. Ingenting av detta nämns i boken. Det tycker jag är en brist.
      Jag håller med Arne och Imaj om att det skrivsd för mycket om kläder, främst damkläder. Det tog jag upp i ett tidigare inlägg.

    • #24412
      Arne
      Deltagare

      Jag har svårt att engagera mig i boken och karaktärerna. Den är pratig, lågt tempo och med ett traditionellt språk. Och många för mig ointressanta detaljer, som detta med kläderna som Inaj nämnde. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den. För mig är 50-talet ett ganska ointressant årtionde, även om jag ler igenkännande åt de många tidsmarkörer som författaren lägger in. Visserligen föddes jag då och det höjer hela decenniet rejält… Men annars rullade det mesta på där de tekniska innovationerna var större än de politiska och sociala. Det var först på 60-talet som det hettade till, med revolutioner på alla möjliga plan.

    • #24411
      InaJ
      Deltagare

      Mohikanen: Ja, det låter inte så bra med “psykläkare”,men är väl meningen att vi ska förstå synen på olika personer utifrån hur de benämns. Boken ger verkligen en inblick i olika hierarkier, inte bara sjukhusets utan hela samhällets.

      Något jag tänkt på är hur mycket alla kläder beskrivs, tror Husse också var inne på det. Det ska provas och sys upp och allt vad det är. Både Nancy (tror jag hon hette) ,barnflickan och sjuksköterskeeleven klär sig i nya plagg fast det har lite olika betydelser för dem alla. Ursäkta om jag inte minns riktigt rätt om personerna, det är som sagt ganska många.

      En annan sak är att de verkar längta efter något hela tiden. Det spelar ingen roll om de är fattiga eller rika, längtar gör de.

    • #24410

      “Psykläkare” låter litet nedvärderande. Av de läkare som sysslade med somatiska sjukdomar? Det är ju lättare och mer konkret. Märklig syn på läkare inom psykiatrin? Det var väl mer eller mindre tabu på 50-talet? Ändå fanns ju patienter från alla samhällsklasser. I vissa släkter fanns ärflig sinnessjukdom. Alkoholister från alla möjliga sociala skikt. Förr fanns mkt hyschhysch. Den och den “vilade upp sig”, “var på vilohem” etc. “Nere i nerverna”. Alltsammans i stället för sanningen: de var intagna på ngt mentalsjukhus. Vet ej när psykiatriavdelningar kom på det “vanliga” sjukhuset.
      Psykofarmaka blev vanligt. På gott och ont. “Hibernalhattar”.
      Tror inte att författaren någonstans nämner psykiatrin. Märkligt. Hon kanske gör det i följande delar…?
      Jag började arbeta inom mentalvården i ett brytningsskede (ser jag så här i efterhand). En del av det gamla fanns kvar. Bl a hade de eget trädgårdsmästeri inom området.

    • #24409
      husse
      Deltagare

      Ja Mohikanen, hon skriver om att människor trodde, att lövhögar och fallfrukt kunde vara smittokällor. Det framgår, att hon inte trodde på det. Jag ifrågasatte i mitt senaste inlägg om det inte trots allt kunde ligga något i detta med lövhögar. Polio smittar genom avföring och i lövhögar bör det kunna finnas avföring från djur. Det är bara min fundering. Den kan var felaktig.

    • #24406

      Jag har för mig att författaren på flera ställen nämner oron för polio och smittrisker. Vad “folk” trodde och rena fakta. Hon skriver att den INTE kom av fallfrukt och lövhögar.
      Får vi nog kolla upp…

    • #24405
      husse
      Deltagare

      Ja, klassamhället kommer tydligt fram i boken. Hierarkierna på sjukhuset är ett utslag av detta. Sjukvårdshierarkierna finns nog fortfarande kvar i viss mån. När jag började på sjukhusbiblioteket gjorde jag en gång misstaget att i matsalen sätta mig vid läkarnas bord. Jag såg en ledig plats och bekanta ansikten, så jag slog mig ned. Ingen protesterade öppet, men jag förstod av en del antydningar, att jag nog hade handlat litet olämpligt. Läkarna brukade alltid sitta tillsammans vid ett bord i matsalen. Där var andra inte välkomna, inte heller psykläkarna. Det kan ha funnits praktiska skäl, att man ville avhandla gemensamma frågor under lunchen till exempel, men det är nog också en rest av den gamla hierarkien.

    • #24404
      husse
      Deltagare

      Jag har en fundering, när det gäller smittrisken. Man sade till barnen att inte leka i lövhögar. Det kanske inte var helt obefogat. Poliosmittan överförs via avföring och i lövhögar kan det säkert finnas avföring från olika djur.

    • #24403
      husse
      Deltagare

      Jag hade missat, att boken är den första i en serie. Arne påpekar detta. Därmed faller en av de punkter, där jag var kritisk mot författaren. Jag antar, att man i följande delar får veta litet mera om relationen mellan Ann-Christin och Wilma. Men jag håller med Arne, om att hon kunde ha begränsat antalet personer i denna del. Jag tycker också, att det är litet enerverande när man kommer till slutet av ett kapitel och undrar hur det ska gå i fortsättningen men nästa kapitel handlar om andra personer och andra problem.
      Under läsningen slog det mig, att boken skulle kunna passa bra som underlag för en TV-serie.
      I slutet på varje kapitel finns en så kallad cliffhanger. Man blir nyfiken på vad som ska hända sedan.

    • #24402
      Gunilla
      Deltagare

      Jag är imponerad över att författaren verkar ha tagit reda på en hel del fakta kring den tidens sjukdomar, vård och livet i största allmänhet.Till och med en prislista på kostnader för olika attiraljer som behövs på ett sjukhus finns med. Jag tycker också att författaren beskriver miljöer på ett bra sätt, jag kan nästa känna atmosfären.

    • #24401
      InaJ
      Deltagare

      Det här var en riktig tidsskildring och visst blir man påmind (som flera skrivit) om tidens sjukvård t.ex. Jag är född i början av 60-talet så jag har ju inte riktigt varit med på bokens tid men nästan. Det är intressant med de olika sjukdomarna som nämns, polio, tbc m.fl. De var ju ett riktigt hot på den tiden. Själv fick jag vaccin.
      Klassamhället är ju också slående. Att vara doktorsfru t.ex. det var en speciell tillvaro.

    • #24400
      Arne
      Deltagare

      Boken är svår att komma in i med detta myller av personer redan i början. Boken är ju den första i en serie och hela berättelsen är i det närmaste en introduktion. Författaren borde lagt band på sin iver och väntat med att introducera alla karaktärer så snabbt. Syftet är att skildra vardagen som den såg ut på 50-talet men fokus ligger på sjukhusmiljön och sjukdomar. Något jag inte gillar då jag är lite av hypokondriker, sjukdomar är ungefär det sista jag vill läsa om.

      Men den initierade och ingående skildringen av polio är intressant. Jag är gammal nog för att minnas sjukdomen, även om vaccinet kommit när jag började skolan. Fast då kallades sjukdomen också barnförlamning och jag hade för mig att det mest av barn och ungdom som drabbades. Men i boken är det flera vuxna som blev sjuka och det verkar här som att de drabbades värre.

      En detalj som jag noterade i boken är att man hade för sig att om man åt fallfrukt riskerade man att smittas av polio. Men hemma sa de att vi absolut inte fick är omogen frukt, det kunde ge polio. Bägge uppfattningarna är förstås fel men det är intressant med likheten att frukt var en bov i dramat.

    • #24399
      Gunilla
      Deltagare

      Intressant att höra dina egna erfarenheter från tiden, husse. Det blir alltid en extra dimension i läsningen när det finns egna erfarenheter. Jag själv tänkte en del på min mamma och hennes svårigheter att kombinera moderskap med yrkesarbete. Hon tvingades mer eller mindre att avstå från sitt önskade yrke och istället arbeta hemma. Motsvarande problem finns bland bokens personer och den skildrar också förbättringar. Man tvingades inte längre sluta sin utbildning om man blev gravid till exempel. Det känns som om det vore ännu längre tillbaka i tiden, men många av dagens rättigheter kom ju faktiskt först under andra halvan av 1900-talet.

      Jag håller med om att det är många personer att hålla reda på. Själv bestämde jag mig för att inte hålla reda på dem så noga. Med ljudbok är det rätt krävande att hoppa tillbaka till personbeskrivningarna. Där är en gammal hederlig bok mycket lättare att jobba med. Fast jag uppskattar just att boken skildrar att så många människor påverkas av sjukhusverksamhet, på olika sätt. Att jag då blandar ihop en och annan får jag stå ut med.

      Klassamhället är verkligen tydligt, att niga för överheten, att foga sig, till och med sättet att äta berörs.

    • #24397
      husse
      Deltagare

      För mig är denna bok intressant på flera sätt. Den skildrar på ett bra sätt, tiden, 1950-talet. Det är den tid då jag växte upp. Därför känner jag igen mycket. Den skildrar sjukhusmiljö, en miljö, som jag känner mig hemma i. Jag arbetade på sjukhusbibliotek mina sista 19 arbetsår, från 1989 till 2008. Jag arbetade ju inte i vården men känner mig ändå hemma i sjukhusmiljö även om den har förändrats mycket sedan 1950-talet.
      Det finns ytterligare en anledning till att den här boken är intressant för mig. Den skildrar Sveriges sista polioepidemi, som tydligen ägde rum 1953. Jag vaknade en morgon på höstterminen i första klass och hade ont i hela kroppen och kunde inte ta mig ur sängen. Jag fick åka ambulans till sjukhus och där fick jag diagnosen ”misstänkt lindrig barnförlamning”. Jag vet alltså inte om det var polio, men kunde under läsningen inte låta bli att tänka på hur livet kunde ha blivit om sjukdomen hade varit allvarligare och jag blivit förlamad. Detta hände i oktober 1950, då jag gick i första klass. Just före jul kom jag tillbaka till skolan. Det märkliga var, att jag hade haft svårt med att läsa och skriva innan jag blev sjuk, men när jag kom tillbaka kunde jag läsa utan svårigheter.

      En annan sak jag känner igen är paratyfus epidemin. Den minns jag. Vi hyrde sommarnöje, som man sade på den tiden, på Värmdö i Stockholms skärgård. Den sommaren var tråkig eftersom man inte fick bada utomhus på grund av smittorisken. I boken sägs, att det var en varm sommar. Som jag minns det var den kall och regnig. Det går att kolla upp. Det kan ha varit olika i olika delar av landet.
      Jag har ett par negativa synpunkter på boken. Det är litet för många personer att hålla reda på. Jag fick kolla upp personförteckningen ganska ofta. Författaren kunde ha koncentrerat sig på några av personerna. Det hade varit intressant veta hur det gick sedan för Ann-Christin och Wilma, mor och dotter, som fann varandra.
      Det skrivs väldigt mycket om kläder, främst kvinnokläder. Dammode är inget stort intresse för min del

    • #24396

      Ja, många infallsvinklar! Många perspektiv. Det är en modig grundinställning som måste bottna i att författaren har gott självförtroende och att hon “provat på” både det ena och det andra och det tredje i IRL. :-)
      Det SKULLE kunna bli väldigt rörigt och påfrestande att läsa. Men med rejält tålamod så går det fint att läsa. Det underlättar mkt om man själv har arbetat inom sjukvården. Jag känner igen hierarkin även om det i mitt fall gällde annan sjukvård, inte somatisk (mentalvård, psykiatri).
      Alltid en viss “högspänning” när överläkaren kom. Vilka som skulle ha öl-samtal o s v. Hur vi ansträngde oss för att bjuda läkarna på julbord o s v.
      Det som slår mig vid läsningen är det uppenbara klassamhället. Hur man bedömer patienter efter yrken, social status etc. Vilka som har sorgkanter under naglarna…

    • #24395

      Jo, det är rätt plats. Tack för din inledning, Gunilla!
      Återkommer snart i ämnet… :-)

    • #24394
      Gunilla
      Deltagare

      Jag provar att starta en tråd kring boken “Än finns det hopp” av Karin Wahlberg. Jag vet inte om den kommer på rätt ställe, men jag får väl försöka i alla fall.

      När jag började läsa boken tyckte jag att det inte hände något … men bara efter några kapitel kom jag på att det som händer i boken är LIVET. Livet i och runt ett sjukhus, hemförhållanden och jobb. Livet ur många perspektiv. Helt plötsligt blev läsningen intressant. Det verkar som om författaren har läst på ordentligt hur det kunde har varit inom sjukvården på den tiden. Hierarkin lever ju till och med kvar så smått om jag har förstått mina vänner, som jobbar inom sjukvården, rätt.

Visar 54 svarstrådar
  • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.