[DensisteMohikanen]

God afton!
Tackar för ditt bokval, Arne. Och inledning!
Tack för era inlägg.
Jag återkommer.

[husse]

Tack, Arne, för bokval och inledning! Jag har inte läst ut boken än, har drygt 30 sidor kvar.
Den har förtjänster, bitvis är den intressant men jag blir inte så engagerad.
Språket tycker jag är litet pratigt.
Jag kan inte se några tecken på att William skulle vara dement eller på väg att bli det.
Jag har litet svårt för Lucy, hon klagar på struntsaker, tycker jag. Bland annat hänger hon upp sig på att William har ett par chinos, som hon tycker är för korta.
En sak har jag reagerat på. Lucy säger flera gånger, att hennes föräldrar aldrig sade, att de älskade henne. Det ser hon som ett tecken på kärlekslöshet. I just deras fall var det kanske så, men för mig känns det inte så naturligt att föräldrar ska säga till sina barn att de älskar dem. Det ser man ofta i amerikanska filmer. Kärlek upplever man. Jag kan inte minnas, att mina föräldrar någonsin sade, att de älskade mig och min syster. Men jag är säker på att de gjorde det. Det har jag aldrig tvivlat på. Sådant känner man.

[Arne]

I vår generation, när vi var barn, var det ovanligt att föräldrar använde ett ord som ”älskar”, åtminstone till andra än till varann. Som du säger visade de det. Eller ibland var de elaka och stränga men påstod att det var för barnens bästa, deras sätt att älska dem. De hade ofta haft en likadan barndom själva.
Vet inte om det var annorlunda i USA men jag tvivlar på det. Lucys åsikt och kommentar tyder på att föräldrarna var distanserade och vad jag minns hade författaren en svår barndom som hon skildrat i en annan bok.

Håller med om Lucys petighet, jag tolkar det som ett sätt för henne att ”leta fel”, en klassiker för att förbereda sig och partnern för en separation. Nu är de visserligen skilda men nu måste hon övertyga sig själv att inte ta tillbaka William och inleda en ny relation med honom.

[Arne]

Lucy Barton är en framgångsrik författare som just förlorat sin älskade make. De vuxna barnen är ett stöd men också deras far, hennes exmake William. De skildes för längesen då hon inte längre stod ut med hans tillknäppta sätt och otroheter. Han är betydligt äldre, nu över 70, och och lite vilsen i tillvaron. Men de har förblivit vänner och hon kan inte riktigt släppa honom. Hon tål inte den svårlästa William, men bryr sig och vill ändå vara i hans närhet. Nu har en tidigare okänd familjehemlighet uppdagats och när William ber om hennes hjälp att undersöka saken ställer hon upp.

En fin liten bok om ett äldre par som trots konflikter och olikheter inte kan släppa varann. Språket är mästerligt och man kommer karaktärerna in på livet. Jag trodde först att William var på väg att bli dement, men det verkar inte vara så. Hans beroende av exhustrun är mer känslomässigt än praktiskt betingat.

[Författare]

Inlägg